FN och de mänskliga rättigheterna

  1. Nationernas förbund
  2. Nansenpasset
  3. Förenta Nationerna
  4. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna
  5. Europakonventionen
  6. FN:s flyktingkonvention
  7. Europadomstolen
  8. FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
  9. FN:s tortyrkonvention
  10. Barnkonventionen
  11. Miniminormer för flyktingar
  12. UNHCR

I stort sett alla civilisationer genom historien har haft en nerskriven eller muntlig lag som anger den egna befolkningens rättigheter, exempelvis de hinduiska Vedaskrifterna, de babyloniska Hammurabis lagar, Bibeln, Koranen och Konfucius Analekterna. Även Inka- Aztec-och Iroquois-folken hade särskilda uppförandekoder.

Den bibliska grunden för mänskliga rättigheter ligger i att Gud skapade människan till sin avbild och därmed har ett inneboende värde (1Mos 1:27). Gud slöt ett förbund med Israel och gav dem sina 10 budord och deklarerade de lagar som skulle gälla.

Som tidiga förebilder på nerskrivna deklarationer om mänskliga rättigheter kan nämnas Magna Charta (1215), den engelska Bill of Rights (1689), den franska deklarationen om människans och medborgarens rättigheter (1789) och USA:s konstitution och Bill of Rights (1791).

Men gemensamt för alla dessa deklarationer är att de exkluderade antingen kvinnor, människor med annan hudfärg, religion, social status, osv.

Idén om att alla människor, enbart på grund av det faktum att man är en människa, har rätt till mänskliga rättigheter, är en uppfattning som skrevs ner och antogs på en global skala först på 1900-talet.

Nationernas Förbund

Efter första världskrigets slut år 1919 samlades de segrande världsledarna i Frankrike för ”Fredskonferensen i Paris”. Syftet med konferensen var att reglera förhållanden mellan segrarmakterna och Centralmakterna.

På fredskonferensen föreslog USA:s president Woodrow Wilson ett bildande av ”Nationernas Förbund”. Idén hade några år tidigare fötts i Washington av en grupp pacifister som ville se ett permanent förbund av neutrala nationer med uppgift att arbeta för fred och nedrustning.

Den 10 januari 1920 grundades formellt det internationella politiska organet Nationernas Förbund med säte i den schweiziska staden Genève. Syftet var att bevara freden i världen genom att lösa tvister mellan nationer med fredliga medel, men förbundet fick även till uppgift att garantera de nationella minoriteternas rätt.

Nansenpasset

Norge anslöt sig till Nationernas Förbund år 1920 och den norske upptäcktsresande diplomaten Fridtjof Nansen (1860–1930) blev en av dess tre delegater till förbundets generalförsamling. År 1921 utsågs Fridtjof Nansen till Nationernas Förbunds högkommissionär för flyktingar.

Fridtjof Nansen arbetade bland annat med att organisera repatriering av cirka en halv miljon krigsfångar som efter världskriget hade blivit fast i olika delar av världen. 300 000 av dessa var fast inne i ett Ryssland som var upptaget av revolution och inbördeskrig.

Dessa armeniska, ryska, syriska och turkiska flyktingar blev därmed statslösa och saknade pass. Hittills hade flyktingar behandlats på samma sätt som utlänningar, det fanns inget särskilt regelverk för flyktingar som saknade resehandlingar.

Situationen för dessa blev ohållbar och Nansen tog därför initiativ till att utfärda ett särskilt resedokument, även känt som ”Nansenpasset”, till dessa statslösa flyktingar. Nansenpasset erkändes så småningom av 52 regeringar och delades sammanlagt ut till ungefär 450 000 personer.

Innehavare av Nansenpasset hade rätt att utan visum både lämna det land som utfärdat resedokumentet samt återvända. De hade också samma rätt till juridisk hjälp, arbete, välfärd och utbildning som landets medborgare. De länder som anslöt sig till de internationella överenskommelserna förband sig att varken utvisa eller hindra flyktingar vid gränsen, s.k. ”refoulement”.

Nansen arbetade också med att försöka få igenom nödhjälp till de miljontals ryssar som på grund av inbördeskriget drabbats av hungersnöd, men som samtidigt stod under västmakternas blockad på grund av den revolutionära regimen i Sovjetunionen. Efter folkmordet på armenierna i Turkiet engagerade sig Nansen för att skaffa hjälp till de armeniska flyktingarna.

År 1922 tilldelades Fridtjof Nansen Nobels fredspris ”för hans ledande roll i repatriering av krigsfångar, i internationellt hjälparbete och som Nationernas Förbunds högkommissionär för flyktingar”.

Strax efter Fridtjof Nansens död 1930 grundade Nationernas Förbund ”Nansenbyrån”, en organisation som fick ansvar för flyktingar mellan åren 1930 och 1939. Nansenbyrån tilldelades 1938 Nobels fredspris ”för att ha fortsatt Fridtjof Nansens arbete till förmån för flyktingar över hela Europa”.

Till minne av Fridtjof Nansen instiftade FN ”Nansenpriset” år 1954. Priset, som består av en medalj samt 100 000 dollar, delas ut i oktober varje år, till en person eller grupp som gjort någonting enastående viktigt till förmån för flyktingar.

Förenta Nationerna

Under 1930-talet försvagades Nationernas Förbund successivt genom en rad internationella kriser. NF lyckades inte hindra Japan, Italien och Tyskland från att utöka sina territorier med våld. Dessa tre stater, de s.k. ”axelmakterna”, undergrävde den internationella kollektiva säkerheten.

I och med andra världskrigets utbrott slutade NF att fungera och upplöstes formellt 20 april 1946.

Den 24 oktober 1945, i slutskedet av andra världskriget, grundade 51 stater ”Förenta nationerna”, en ny mellanstatlig organisation för konfliktlösning och internationellt samarbete. Syftet var att förhindra konflikter mellan världens nationer och göra krig omöjliga i framtiden genom att främja kollektiv säkerhet.

Idag har organisationen 193 medlemsstater, vilket innebär att nästan samtliga av världens självständiga nationer är medlemmar.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

Det internationella arbetet för att hjälpa flyktingar etablerades av Nationernas förbund och ledde till ett antal internationella överenskommelser. Men eftersom NF hade slutat fungera samtidigt som flyktingproblemet inte hade lösts så fanns ett behov av en ny internationell överenskommelse för att definiera flyktingarnas rättsliga ställning. För att underlätta bedömningen av vem som var flykting hade definitionerna i de tidigare överenskommelserna kategoriserat flyktingarna utifrån nationellt ursprung, det territorium de lämnat och avsaknad av diplomatiskt beskydd av det forna hemlandet.

Men istället för specifika överenskommelser på grund av särskilda flyktingsituationer så ansågs att det nu behövdes en mer ”allmän” definition av vem som skulle anses vara flykting.

Den 10 december 1948 antog därför FN:s generalförsamling ”allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna”, även känt som ”FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna”.

Texten till deklarationen om de mänskliga rättigheterna skrevs av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, med Eleanor Roosevelt som ordförande.

Eleanor Roosevelt var gift med USA:s president Franklin D. Roosevelt och utnämndes till FN-delegat av president Harry S. Truman efter sin makes död.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna anses som en milstolpe i de mänskliga rättigheternas historia. Deklarationen består av 30 artiklar som beskriver en individs grundläggande rättigheter och friheter, bland annat artikel 14.

Artikel 14

”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.”

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 14
Artikel 18

”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.”

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 18

Europakonventionen

Europakonventionen, formellt ”Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna”, är Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och undertecknades 4 november 1950 i Rom, Italien.

Europarådet är en kulturell institution som huvudsakligen arbetar med att utveckla och sprida medvetenhet om mänskliga rättigheter till sina medlemmar, medan Europeiska unionen är en politisk enhet som agerar som en enad nation på en större global marknad. Det bygger mer på ekonomisk politik. 3. Europarådet består av 47 medlemsstater och 27 medlemmar i Europeiska unionen.

Europakonventionen tillkom för att lagstadga Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, och var fundamental för stiftandet av Europarådet. Sverige ratificerade konventionen 4 februari 1952.

Europakonventionen är direkt tillämplig i svensk rätt genom att den översatta konventionstexten inkorporerades och blev svensk lag 1995.

Förbud mot tortyr

Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Europakonventionen, 1950, protokoll nr 1, artikel 3
Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet

Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.

2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Europakonventionen, 1950, protokoll nr 1, artikel 9
Rättssäkerhetsgarantier vid utvisning av utlänningar

1. En utlänning som lagligen är bosatt inom en stats territorium får inte utvisas därifrån utom efter ett i laga ordning fattat beslut och skall tillåtas att a) framlägga skäl som talar mot utvisningen, b) få sin sak omprövad, och c) för dessa ändamål företrädas genom ombud inför vederbörande myndighet eller inför en eller flera av denna myndighet utsedda personer.

2. En utlänning kan utvisas innan han utövar sina rättigheter enligt punkt 1 a, b och c i denna artikel, när utvisningen är nödvändig i den allmänna ordningens intresse eller motiveras av hänsyn till den nationella säkerheten.

Europakonventionen, 1984, protokoll nr 7, artikel 1

FN:s Flyktingkonvention

FN:s flyktingkonvention (även kallad ”Genèvekonventionen” eller mer formellt ”1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning”) är en internationell konvention som ursprungligen skapades för att ge skydd åt de som var flyktingar på grund av andra världskrigets händelser. 1967 utvidgades konventionen genom ett tilläggsprotokoll, ”New York-protokollet”, så att den inte längre var begränsad till flyktingar från Europa och tidsperioden före 1951. I dagsläget är 149 länder anslutna till Flyktingkonventionen och/eller New York-protokollet.

Flyktingkonventionen, som formellt antogs 28 juli 1951, utgår från artikel 14 i ”FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna”, och definierar termen ”flykting”, beskriver flyktingarnas rättigheter, samt de anslutna staternas lagliga skyldigheter att skydda dem.

Kärnan i Flyktingkonventionen är ”non-refoulement”, en princip som menar att en flykting inte ska återföras till ett land där de står inför allvarliga hot mot sitt liv eller sin frihet.

Genèvekonventionen innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om att konventionsstaterna är skyldiga att ta emot flyktingar men däremot innehåller artikel 33 en bestämmelse om förbud mot avvisning eller utvisning av en flykting (refoulement) till gränsen mot ett område där hans liv eller frihet skulle hotas på grund av ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning.

Genèvekonventionen innehåller även andra bestämmelser om flyktingars rättigheter och skyldigheter i asyllandet. Konventionen innehåller däremot inte några föreskrifter om hur prövningen av flyktingskapet ska gå till. Den frågan lämnas till konventionsstaternas nationella lagstiftning.

Flykting

I Flyktingkonventionen från 1951 definieras ”flykting” på följande sätt:

”I denna konvention avses med uttrycket ”flykting” den som till följd av händelser, som inträffat före den 1 januari 1951, och i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd, eller den som, utan att vara medborgare i något land, till följd av händelser som förut sagts befinner sig utanför det land, vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att återvända dit.”

Flyktingkonventionen art. 1.A.2

Anledningen till att det står ”händelser som inträffat före den 1 januari 1951” har sitt ursprung i att staterna vid tidpunkten för antagandet av konventionen önskade begränsa sina skyldigheter till de flyktingsituationer man kände till då eller till situationer som eventuellt senare skulle uppstå på grund av händelser som redan inträffat.

Så småningom uppstod behov av att göra bestämmelserna i 1951 års konvention tillämpliga även på nya flyktingar, vilket gjorde att det s.k. ”New York-protokollet” antogs 1967. Genom att ansluta sig till 1967 års protokoll förbinder sig staterna att tillämpa de väsentliga bestämmelserna i 1951 års flyktingkonvention på flyktingar men utan datumgränsen 1951.

Europadomstolen

Europadomstolen (formellt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna) grundades 1959 och har att bedöma oklarheter och tvister kring påstådda brott mot den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna från 1950.

Dock är domstolen ingen överinstans till nationella domstolar och myndigheter och kan därför inte upphäva en dom eller ett beslut som fattats av en nationell myndighet eller domstol. Om domstolen bedömer att en nationell dom bryter mot Europakonventionen så innebär det dock att landet måste anpassa sin tillämpning av lagen så att en kränkning inte sker igen och det kan i vissa fall även tvingas ändra i sin lagstiftning.

Europadomstolen kan även utdöma skadestånd. I enstaka fall har domstolen direkt ålagt stater att ändra lagstiftning eller frige personer som frihetsberövats. Domstolens beslut är bindande för de berörda staterna och de är skyldiga att verkställa dessa. Europadomstolen har tolkningsföreträde för konventionsfrågor.

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter eller ”Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter” är ett FN-traktat som behandlar medborgerliga rättigheter, baserat på FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det påbörjades 1966 och trädde i kraft den 23 mars 1976.

Det förpliktar staterna som undertecknar den att respektera individens medborgerliga och politiska rättigheter, inklusive rätten till liv, rätten till privatliv, religionsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, rösträtt och rätten till en rättvis rättegång.

Sverige skrev på konventionen 29 september 1967 och ratificerade 6 december 1971.

Artikel 6

1. Varje människa har en inneboende rätt till livet. Denna rätt skall skyddas genom lag. Ingen får godtyckligt berövas sitt liv.

2. I länder som inte har avskaffat dödsstraffet, får dödsdom avkunnas endast för de allvarligaste brotten i enlighet med den lag som gällde vid tiden då brottet begicks. Denna lag får inte strida mot bestämmelserna i denna konvention eller i konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord. Detta straff skall endast kunna verkställas efter slutlig dom av behörig domstol.

3. När berövande av liv utgör folkmord, skall ingen bestämmelse i denna artikel tillåta en konventionsstat att på något sätt avvika från någon skyldighet den har åtagit sig enligt bestämmelserna i konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord.

4. En dödsdömd person skall ha rätt att begära nåd eller förvandling av straffet. Amnesti, nåd eller förvandling av dödsstraffet skall kunna beviljas i samtliga fall.

5. Dödsdom skall inte avkunnas för brott som begåtts av personer under 18 år och skall inte verkställas mot havande kvinnor.

6. Ingen bestämmelse i denna artikel skall kunna åberopas för att fördröja eller förhindra att en konventionsstat avskaffar dödsstraffet.

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 6
Artikel 7

Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Särskilt får ingen utan sitt fria samtycke utsättas för medicinska eller vetenskapliga experiment.

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 7
Artikel 18

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.

2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.

3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 18
Artikel 27

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, skall de som tillhör sådana minoriteter inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, bekänna sig till och utöva sin egen religion och använda sitt eget språk.

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 27

FN:s tortyrkonvention

Konventionen mot tortyr, formellt ”Konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”, antogs i FN:s generalförsamling den 10 december 1984.

FN:s tortyrkonvention innehåller bl.a. förbud mot att utvisa, återföra eller utlämna en person till en annan stat, i vilken det finns grundad anledning att tro att han eller hon skulle vara i fara att utsättas för tortyr. Tortyrkommittén övervakar konventionens efterlevnad. En konventionsstat kan avge en förklaring att den erkänner kommitténs behörighet att motta och pröva ansökningar från enskilda personer som anser sig ha blivit utsatta för kränkning av konventionens bestämmelser. Sverige har, i likhet med ett 50-tal andra länder, avgivit en sådan förklaring.

Sverige ratificerade konventionen 12 december 1985.

1. I denna konvention avses med begreppet tortyr varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse av honom eller en tredje person, att straffa honom för en gärning som han eller en tredje person har begått eller misstänks ha begått eller att hota eller tvinga honom eller en tredje person eller också av något skäl som har sin grund i någon form av diskriminering, under förutsättning att smärtan eller lidandet åsamkas av eller på anstiftan eller med samtycke eller medgivande av en offentlig tjänsteman eller någon annan person som handlar såsom företrädare för det allmänna. Tortyr innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom eller är förknippade med lagenliga sanktioner.

FN:s Tortyrkonvention Artikel 1

1. Ingen konventionsstat skall utvisa, återföra eller utlämna en person till en annan stat, i vilken det finns grundad anledning att tro att han skulle vara i fara för att utsättas för tortyr.

2. För att fastställa huruvida sådan anledning föreligger, skall de behöriga myndigheterna beakta alla hänsyn av betydelse, vari i förekommande fall även skall inbegripas förekomsten i den berörda staten av ett konsekvent handlingsmönster av grova, uppenbara eller talrika kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

FN:s Tortyrkonvention Artikel 3

Barnkonventionen

Den 20 november 1989 antog Förenta nationernas generalförsamling konventionen om barnets rättigheter – Barnkonventionen.

Barnkonventionen ger en universell definition av vilka rättigheter barn har, och stipulerar vad som borde gälla för alla barn i hela världen. Definitionen ska gälla i alla samhällen, oavsett kultur, religion eller andra särdrag. Konventionen handlar om det enskilda barnets rättigheter. Varje människa under 18 år räknas som barn, om man inte blir myndig tidigare enligt den nationella lagstiftningen.

Fyra av sakartiklarna i barnkonventionen är vägledande för hur helheten ska tolkas. Artikel 2, 3, 6 och 12 kallas för de fyra huvudprinciperna. När man läser alla övriga artiklar ska man läsa dem med huvudprinciperna ”som glasögon”.

  • Artikel 2 slår fast att alla barn har samma grundläggande rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.
  • Artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.
  • Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.
  • Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör dem. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.

I juni 2018 röstade en majoritet i riksdagen för regeringens förslag att göra FN:s konvention om barnets rättigheter till svensk lag. Lagen trädde i kraft den 1 januari 2020.

Miniminormer för flyktingar

Den 29 april 2004 antog Europarådet miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet.

Artikel 4 – Bedömning av fakta och omständigheter

Om den sökande efter att ha lämnat ursprungslandet ägnat sig åt en verksamhet, vars enda syfte eller vars huvudsyfte var att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att ansöka om internationellt skydd, skall man bedöma om denna verksamhet kommer att utsätta den sökande för förföljelse eller allvarlig skada om han eller hon återvänder till landet.

Europarådets miniminormer, 2004, Artikel 4.3d
Artikel 5 – Internationellt skyddsbehov ”sur place”

1. En välgrundad fruktan för förföljelse eller en verklig risk för att lida allvarlig skada kan grunda sig på händelser som har ägt rum efter det att sökanden lämnade ursprungslandet.

2. En välgrundad fruktan för förföljelse eller en verklig risk för att lida allvarlig skada kan grunda sig på verksamhet som sökanden ägnat sig åt sedan han eller hon lämnade ursprungslandet, i synnerhet om det kan fastställas att den verksamhet som åberopas är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden hade i ursprungslandet.

3. Utan att det påverkar Genèvekonventionen får medlemsstaterna besluta att en sökande som lämnar in en efterföljande ansökan normalt inte skall beviljas flyktingstatus om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet.

Europarådets miniminormer, 2004, Artikel 5.2

UNHCR

Förenta nationernas flyktingkommissariat, även känt som UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees), är FN:s flyktingorgan.

UNHCR har av FN fått uppdraget att leda och samordna de internationella insatserna till skydd av flyktingar världen över enligt Flyktingkonventionen och att finna lösningar på flyktingproblem. Organisationen har sitt säte i Genève, Schweiz och har fältkontor i över 120 länder.

1954 fick UNHCR Nobels fredspris ”för sina ansträngningar att läka krigsåren genom att ge hjälp och skydd till flyktingar över hela världen”.

UNHCR:s handbok

UNHCR gav 1996 ut ”Handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning”. I handboken beaktas UNHCR:s kunskap på området samt den praxis som vuxit fram i de fördragsslutande staterna, bl.a. Sverige.

Här är några artiklar från UNHCR:s handbok:

37. Eftersom ”fruktan” är subjektiv, innehåller definitionen en subjektiv komponent. Denna komponent återfinns hos personen som ansöker om att bli erkänd som flykting. Att fastställa flyktingskap är framförallt en fråga om att göra en bedömning av vad den sökande har anfört snarare än att bedöma den rådande situationen i hans hemland.

UNHCR:s handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning, artikel 37

41. På grund av den vikt definitionen fäster vid det subjektiva elementet, är en bedömning av trovärdigheten avgörande i de fall klarhet inte kan nås utifrån de fakta som framkommit. Det blir nödvändigt att ta hänsyn till sökandens personliga bakgrund, familjeförhållanden, tillhörighet till en särskild ras, religiös, nationell, social eller politisk grupp, den egna uppfattningen om den egna situationen och personliga erfarenheter. Med andra ord allt som kan tjäna till att visa att det dominerande motivet för ansökan är fruktan. Denna fruktan måste vara rimlig. En till synes överdriven rädsla kan emellertid vara välgrundad om ett sådant sinnestillstånd anses berättigat med hänsyn tagen till alla omständigheter i det enskilda fallet.

UNHCR:s handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning, artikel 41

71. Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter proklamerar rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Religionsfrihet innefattar en persons frihet att byta religion samt frihet att utöva den offentligt eller enskilt, genom undervisning, andaktsövningar och gudstjänster eller enskilt genom iakttagande av religiösa sedvänjor.

UNHCR:s handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning, artikel 71

72. Förföljelse på ”grund av religion” kan anta olika former. Till exempel kan det röra sig om förbud mot medlemskap i ett religiöst samfund, mot enskild eller offentlig gudstjänstutövning eller mot religiös undervisning eller allvarliga diskrimineringsåtgärder riktade mot personer på grund av att de utövar sin religion eller tillhör ett visst religiöst samfund.

UNHCR:s handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning, artikel 72

73. Blotta medlemskapet i ett visst religiöst samfund är vanligen inte tillräckligt för att medföra flyktingskap. Det kan emellertid finnas speciella omständigheter då detta kan vara en tillräcklig grund.

UNHCR:s handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning, artikel 73

96. En person kan bli flykting ”sur place” till följd av sina egna handlingar, till exempel genom att associera sig med flyktingar som redan blivit erkända eller genom att uttrycka sina politiska åsikter i det land han vistas i. Ifall sådana handlingar är tillräckliga för att rättfärdiga en välgrundad fruktan för förföljelse måste avgöras genom en omsorgsfull prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. Särskild hänsyn bör tas till om myndigheterna i den sökandes hemland har fått kännedom om sådana handlingar och till hur dessa kommer att uppfattas av myndigheterna.

UNHCR:s handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning, artikel 96
UNHCR:s Guidelines

2004 gav UNHCR ut ”Guidelines on International Protection – Religion-Based Refugee Claims”. Dessa riktlinjer kompletterar UNHCR:s ”Handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställandet av flyktingars rättsliga ställning” och är avsedda att ge tolkande juridisk vägledning för regeringar, advokater, beslutsfattare och rättsväsende.

Här är några artiklar från UNHCR:s Guidelines:

4. The travaux préparatoires of the 1951 Convention show that religion-based persecution formed an integral and accepted part of the refugee definition throughout the drafting process. There was, however, no attempt to define the term as such.3 No universally accepted definition of “religion” exists, but the instruments mentioned in paragraph 2 above certainly inform the interpretation of the term “religion” in the international refugee law context. Its use in the 1951 Convention can therefore be taken to encompass freedom of thought, conscience or belief.4 As the Human Rights Committee notes, “religion” is “not limited … to traditional religions or to religions and beliefs with institutional characteristics or practices analogous to those of traditional religions”.5 It also broadly covers acts of failing or refusing to observe a religion or to hold any particular religious belief. The term is not, however, without limits and international human rights law foresees a number of legitimate boundaries on the exercise of religious freedom as outlined in greater detail in paragraphs 15–16 below.

5. Claims based on “religion” may involve one or more of the following elements:

a) religion as belief (including non-belief);

b) religion as identity;

c) religion as a way of life.

6. “Belief”, in this context, should be interpreted so as to include theistic, nontheistic and atheistic beliefs. Beliefs may take the form of convictions or values about the divine or ultimate reality or the spiritual destiny of humankind. Claimants may also be considered heretics, apostates, schismatic, pagans or superstitious, even by other adherents of their religious tradition and be persecuted for that reason.

7. “Identity” is less a matter of theological beliefs than membership of a community that observes or is bound together by common beliefs, rituals, traditions, ethnicity, nationality, or ancestry. A claimant may identify with, or have a sense of belonging to, or be identified by others as belonging to, a particular group or community. In many cases, persecutors are likely to target religious groups that are different from their own because they see that religious identity as part of a threat to their own identity or legitimacy.

8. For some individuals, “religion” is a vital aspect of their “way of life” and how they relate, either completely or partially, to the world. Their religion may manifest itself in such activities as the wearing of distinctive clothing or observance of particular religious practices, including observing religious holidays or dietary requirements. Such practices may seem trivial to non-adherents, but may be at the core of the religion for the adherent concerned.

9. Establishing sincerity of belief, identity and/or a certain way of life may not necessarily be relevant in every case.6 It may not be necessary, for instance, for an individual (or a group) to declare that he or she belongs to a religion, is of a particular religious faith, or adheres to religious practices, where the persecutor imputes or attributes this religion, faith or practice to the individual or group. As is discussed further below in paragraph 31, it may also not be necessary for the claimant to know or understand anything about the religion, if he or she has been identified by others as belonging to that group and fears persecution as a result. An individual (or group) may be persecuted on the basis of religion, even if the individual or other members of the group adamantly deny that their belief, identity and/or way of life constitute a “religion”.

10. Similarly, birth into a particular religious community, or a close correlation between race and/or ethnicity on the one hand and religion on the other could preclude the need to enquire into the adherence of an individual to a particular faith or the bona fides of a claim to membership of that community, if adherence to that religion is attributed to the individual.

UNHCR:s Guidelines on International Protection: Religion-Based Refugee Claims, 4-10

Vid prövningen av om en persons konversion är äkta i den bemärkelsen att den grundar sig på en genuin personlig, religiös övertygelse måste en individuell bedömning göras i enlighet med UNHCR:s handbok och riktlinjer (MIG 2011:29).

Dela