Ordet “sakrament” kommer från det latinska ordet ”sacramentum” som kommer från de två orden ”sacro” (helga/avskilja) och ”sacer” (helig). Ordet sacramentum användes ursprungligen av romerska soldater när de svor trohetsed till den romerska armén, men började användas av västeuropeiska kristna när Tertullianus översatte det grekiska ordet ”mysterion” (= ”mysterium” eller ”hemlighet” på svenska) till latin, som bl.a. finns i följande Bibeltexter:
“7Nej, vi förkunnar Guds hemliga [mysterion] vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss.” (1Kor 2:7)
“3hur jag genom en uppenbarelse lärde känna hemligheten [mysterion] så som jag redan i korthet har skrivit.”(Ef 3:3)
“26den hemlighet [mysterion] som genom tider och släktled varit dold men nu har uppenbarats för hans heliga.”(Kol 1:26)
I Nya testamentet används det grekiska ordet ”mysterion” för att beskriva det oerhörda och fantastiska frälsningsverk som Gud nu uppenbarat i Jesus. Innan Jesus kom till världen så var frälsningen fördold, ett mysterium, men är nu uppenbarad av Jesus för alla som vill tro.
Tertullianus menade att, precis som en soldats trohetsed var början på ett nytt liv som soldat, så är sakramenten början på det kristna livet. Augustinus definierade så småningom sakramenten som “ett yttre och synligt tecken på en inre och osynlig nåd”. Med ”tecken” menas något mer än bara en ”symbolhandling”, Gud verkar inte bara i det inre utan även i det yttre. Dock finns det många kristna, framförallt frikyrkliga, som inte håller med om denna definition och lägger större vikt vid den inre förvandlingen och snarare beskriver sakramenten, även om man undviker själva ordet ”sakrament”, som symboliska markörer som till det yttre visar vad som har hänt i det inre. Exempelvis är dopet i sig självt inte frälsningsavgörande, men visar att den som döps har blivit frälst.
Även om det råder delade meningar inom kristenheten om vad ett sakrament är och hur många de är, så är ändock de allra flesta överens om att dop och nattvard är två yttre tecken på en inre förvandling. Det bör också tilläggas att varken Bibeln eller de första kristna beskriver dop eller nattvard som sakrament, utan bara kort och gott kallar dop för dop och nattvard för nattvard.
Ortodoxa sakrament
Den ortodoxa kyrkan har inget fastslaget exakt antal sakrament, men lyfter fram dop och nattvard som de två viktigaste. Eftersom den grekisk-ortodoxa kyrkan av förklarliga skäl aldrig översatte sin Bibel till latin så kallar de sakrament för ”mysterier” istället. Några ytterliga mysterier i ortodoxa kyrkan är konfirmation, bikt, äktenskap, prästvigning, de sjukas smörjelse, klosterlöften och begravningsgudstjänst.
Katolska sakrament
Enligt Katolska kyrkan så är Jesus Guds yttre synliga tecken på sin kärlek till oss, och Jesus blir synlig för sin kyrka genom sakramenten. I den Katolska katekesen kan man läsa följande:
”Sakramenten är verksamma tecken på nåden, instiftade av Kristus och anförtrodda åt kyrkan. Genom dem förmedlas det gudomliga livet åt oss. De synliga riter med vilka sakramenten firas betecknar och förverkligar de nådegåvor som utmärker varje sakrament. De bär frukt i de människor som tar emot dem med de förutsättningar som krävs.” (Katolska katekesen 1131)
”Det Nya förbundets sakrament har instiftats av Kristus och är sju till antalet, nämligen dopet, konfirmationen, eukaristin, boten, de sjukas smörjelse, vigningen och äktenskapet. De sju sakramenten berör alla viktiga utvecklingsfaser och alla viktiga ögonblick i den kristna människans liv: de ger upphov och tillväxt, bot och sändning till de kristnas trosliv.” (Katolska katekesen 1210)
För att Katolska kyrkan ska kunna klassa något som ett sakrament behöver det alltså dels vara ett ”verksamt tecken på nåden”, vara ”instiftat av Kristus” och vara ”anförtrott åt kyrkan”.
De sju olika Katolska sakramenten kan definieras så här:
Dop
Dopet är det första steget in i den kristna gemenskapen och det sakrament som öppnar dörren till de andra sakramenten. Genom dopet befrias man från synd och blir en del av Kristi kropp. Normalt sett döps en katolik genom att vatten hälls på huvudet samtidigt som prästen eller diakonen säger de traditionella treenighetsorden.
Konfirmation
Konfirmationens sakrament ingår tillsammans med dopet och eukaristin i ”den kristna initiationens sakrament” och är nödvändig för att fullända dopets sakrament. I samband med konfirmationen lägger biskopen händerna på konfirmanden samt smörjer med olja på pannan som ett tecken på att man, likt lärjungarna på Pingstdagen, tar emot den helige Ande till kraft att vara ett Jesu vittne.
Eukaristi
Eukaristi, eller ”nattvard” som det normalt sett kallas på svenska, är grekiska och betyder ”tacksägelse”. I samband med att prästen inviger eukaristin förvandlas brödet och vinet till Kristi riktiga kropp och blod. Även om brödet och vinet fortfarande smakar och luktar som bröd och vin, så har dess substans förändrats.
”Genom konsekrationen sker transsubstantiationen, väsensförvandlingen, av bröd och vin till Kristi kropp och blod. Under de konsekrerade gestalterna av bröd och vin är Kristus själv, levande och ärorik, närvarande på ett sant, verkligt och substantiellt eller väsensmässigt sätt, hans kropp och blod är närvarande, tillsammans med hans själ och hans gudom.” (Katolska katekesen 1413)
Katoliker anser även att eukaristin inte bara är en ”åminnelse” av vad Jesus gjorde på korset, utan även en åminnelse av påskalammsoffret , och är därmed ett offer. Eftersom eukaristin representerar och gör närvarande korsoffret, så är Kristi offer på korset och eukaristin enligt Katolska kyrkan ett och samma offer.
Bot
I botens sakrament så ges förlåtelse för synder som man har begått efter dopet. Därför kallas också detta sakrament ibland för omvändelsens, biktens eller försoningens sakrament. Den som vill försonas med Gud och med kyrkan måste för en präst bekänna alla svåra synder som man ännu inte har bekänt, varpå prästen föreslår ett antal botgärningar som ska fullgöras för att ersätta den skada som orsakats av synden. Boten bygger alltså på att man ångrar sig, bekänner sina synder för en präst och att man utför de gärningar som prästen anger som krav på avlösning. Genom avlat kan dessutom katoliken för sig själv eller för andra förkorta tiden i skärselden:
”Genom avlat kan de troende för sig själva och även för själarna i skärselden erhålla efterskänkande av timliga straff, vilka är syndens följd.” (Katolska katekesen 1498)
De sjukas smörjelse
Genom smörjelse av olja och förbön för sjuka ”anbefaller” prästerna den sjuke till Herren och ber att han ska upprätta och göra personen i fråga frisk.
Vigning
Genom vigningens sakrament fortsätter den sändning som Kristus påbörjade och anförtrodde åt apostlarna. I detta sakrament vigs biskopar, präster och diakoner in i tjänst. Även om alla troende har del i det allmänna prästadömet så ger vigningen en myndighet till tjänst. I Katolska kyrkan ges denna vigning enbart till döpta män och i vanliga fall endast till de som är villiga att frivilligt leva i celibat.
Äktenskap
Äktenskapets sakrament är ett livslångt heligt förbund mellan man och kvinna och är i princip oupplösligt. Äktenskapet är ett offentligt tecken som visar på kärleken mellan man och hustru. Polygami, skilsmässa och vägran att vara fruktsam är oförenligt med detta sakrament.
Protestantiska sakrament
Martin Luther menade att ett sakrament är en av Gud instiftad välsignelse i synlig form, dvs. en mänsklig handling knutet till ett gudomligt löfte. Således kan inte bön vara ett sakrament eftersom det visserligen har ett gudomligt löfte om svar knutet till sig, men det har inte ett yttre synligt tecken, såsom exempelvis vattnet vid dopet eller brödet och vinet vid nattvarden. Så utifrån denna definition ansåg Luther att enbart dopet och nattvarden kunde räknas som sakrament. Syftet med sakrament var enligt Luther att hjälpa den troende och ge en objektiv försäkran om det gudomliga löftet. Exempelvis kan den som är döpt känna sig trygg i att man tillhör Kristus och den som tar emot nattvarden kan känna sig försäkrad om att man är förlåten.