Anabaptismen uppstod i Tyskland, Nederländerna och Schweiz som en vidareutveckling av reformationen. Anabaptisterna menade att Luther och de andra reformatorerna mycket förtjänstfullt hade avslöjat påvens villfarelser, men att de inte ersatte dem med något bättre. Så fort lutheranerna började få världslig makt och satte sin tilltro till mänsklig hjälp så var de minst lika dåliga som katolikerna. Luther slog kannan ur påvens hand men behöll de trasiga bitarna. Anabaptisterna hade generellt sett inga bekymmer med vad reformationens alla trosbekännelser sa, utan snarare problem med vad de inte sa; dvs. inte bara hur man rätt tillber Jesus, utan hur man rätt följer Jesus. Anabaptisterna menade alltså att det reformatorerna hade påbörjat var bra, men att de bara hade kommit halvvägs.
Rent teologiskt så menade anabaptisterna (vars namn betyder ”omdöpare”, ett namn som de allra flesta anabaptister motsätter sig eftersom ett troendedop av en spädbarnsdöpt inte är ett omdop eftersom spädbarnsdopet inte räknas som ett dop), att dopet var något frivilligt som byggde på personlig omvändelse och tro på Jesus. Anabaptisterna avfärdade spädbarnsdop som obibliskt eftersom de inte kunde finna det i Nya testamentet, som ju var trons auktoritet. I den Schleitheimska bekännelsen från 1527 kom de schweiziska anabaptisterna överens om följande angående dopet:
”Dopet skall bli givet till alla dem som har lärt omvändelse och ett överlåtet liv och vilka i sanning tror att deras synd har avlägsnats genom Kristus, och till alla dem som önskar att vandra i Jesu Kristi uppståndelse och bli begravda med Honom i hans död, så att de kan uppstå med honom; till alla dem som genom denna förståelse begär det av oss; härigenom exkluderas allt barndop, påvens främsta och största orättfärdighet. Beviset för detta finns i skrifternas lära och vittnesbörd samt apostlarnas handlande. Matt 28, Mark 16, Apg 2, 8, 16, 19. Vi önskar att enkelt men fast och med övertygelse hålla fast vid detta.” (Den Schleitheimska bekännelsen)
Även Luther menade att tro var nödvändigt för dop, men hade inga problem med att döpa spädbarn eftersom han menade att tron fanns närvarande hos spädbarn:
”Därefter säga vi vidare, att för oss den största vikten icke ligger därpå, huruvida den som blir döpt tror eller icke tror; ty trons frånvaro gör icke dopet orätt, utan allt beror av Guds ord och befallning. Detta är nu visserligen något svårt att fatta, men grundar sig helt och hållet på det som jag har sagt, att dopet ingenting annat är än vatten och Guds ord jämte och med varandra. D.v.s. så snart ordet är förbundet med vattnet, så är dopet ett rätt dop, även om tron icke kommer därtill. Ty min tro verkar icke dopet, utan den mottager dopet. Så blir icke dopet ett orätt dop, även om det icke skulle mottagas och brukas på rätt sätt, då det ju, såsom sagt, icke är bundet vid vår tro, utan vid ordet.”
En av anabaptismens tidiga ledare, Menno Simmons (1496-1561), grundare till mennoniterna, sa angående Luthers syn på spädbarnsdop:
”Jag vet att Luther lär att tro är närvarande hos spädbarn, på samma sätt som hos en troende, sovande man. Till detta svarar jag, först, att om det funnes en sådan sovande tro hos små omedvetna spädbarn (vilket för övrigt är ingenting annat än mänskligt sofisteri) skulle det ändå vara olämpligt att döpa sådana barn så länge som de verbalt inte har bekänt det och visat på nödvändiga frukter. För de heliga apostlarna döpte inte troende medan de sov, som vi har visat i våra tidigare skrivningar.”
Utöver denna centrala dop-teologi i anabaptismen så ansåg man även att församlingen skulle organiseras som en troende församling i kontrast till en statskyrka, att kyrka och stat inte borde sitta ihop, att man skulle leva i gemenskap och dela alla ägodelar, att man skulle ägna sig åt en sträng församlingsdisciplin och att man skulle göra motstånd genom ickevåld och pacifism. I den statligt styrda kyrkan fick inte vanliga medlemmar hursomhelst delta i gudstjänsten, något som var viktigt för anabaptisterna baserat på detta Bibelord:
“Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.” (1 Kor 14:26)
Tragiskt nog så fördömde inte bara Katolska kyrkan anabaptisterna, utan även Luther och andra reformatorer, och det fanns till och med reformatorer som menade att anabaptisterna skulle straffas med döden om man motsätter sig spädbarnsdopet.
En pacifistisk anabaptist som i mångt och mycket personifierar de tidiga anabaptisterna är Dirk Willems (????-1569). Willems, som hade växt upp i ett av Spanien kontrollerat Nederländerna, döpte sig och hamnade därmed i onåd hos den katolska Inkvisitionen. Han greps och fördes till ett fängelse men lyckades fly genom att sänka sig ned från ett fönster med hopknutna trasor. Willems hoppade ner på isen som omgav fängelset och sprang iväg. Men en fängelsevakt som såg Willems fly följde efter men kraschade genom isen. När Willems ser hur vakten håller på att drunkna vänder han om och räddar sin förföljare. Vakten griper honom därefter och Willems förs tillbaka till fängelset och avrättas genom att brännas på bål.
På grund av alla fördömelser förföljdels anabaptisterna svårt av både protestanter och katoliker. I sin kamp mot donatisterna hade Roms kejsare vid olika tillfällen utfärdat lagar med stränga straff för omdop. År 529 hade kejsar Justinius I (482-565) bestämt att straffet skulle vara dödsstraff. Mot bakgrund av detta menade Melanchton och andra ledande lutheraner att anabaptister skulle dödas.
En del av anabaptisterna förföljdes så svårt att de fick fly till Amerika eller andra platser med religionsfrihet. Några av dessa grupper är idag mennoniterna, hutteriterna och amish. Dessutom räknar de allra flesta baptister anabaptisterna som sina föregångare.
- Läs mer Kyrkohistoria