År 395 delades Romarriket i två delar, Västrom och Östrom. Kejsar Konstantin hade redan tidigare flyttat hela den kejserliga administrationen till sin nya huvudstad, Nova Roma, även känt som Nya Rom, Miklagård, Konstantinopel eller Istanbul. I Västrom var latin huvudspråket medan i Östrom grekiska. År 476 föll Västrom för de germanska stammarna och antiken övergick i medeltiden. Efter att Rom hade fallit så fanns inte längre någon kejsare eller annan stark sammanhållande politisk makt i Västeuropa. Detta leder till att påven i Rom får allt mer inflytande och makt i Västeuropa, även över det politiska området. I Östrom levde Romarriket kvar under namnet Byzans ända till 1453, när Konstantinopel till slut föll för muslimerna och medeltiden övergick i renässansen.
Filioque
År 1054 uppstår en teologisk strid på grund av att de kristna i Västrom lägger till det lilla ordet ”filioque” i den nicaenska trosbekännelsen. Filioque är latin och betyder ”och Sonen”. Hela striden bottnar i att östromarna menade att Anden var sänd av Fadern medan västromarna menade att Anden var sänd av Fadern ”och Sonen”. I exempelvis Johannes 20:21-22 sänder Sonen Anden till sina lärjungar:
“21Jesus sade än en gång till dem: ”Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” 22Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: ”Tag emot den helige Ande!” (Joh 20:21–22)
Pentarkin
En annan orsak till splittringen var huruvida patriarken i Rom, dvs. påven, skulle vara ”primus inter pares”, dvs. ”den främste av likar”, och därmed anses stå över de övriga patriarkerna i ”pentarkin”. Ordet ”pentarki” kommer från de två grekiska orden ”pen” (=fem) och ”arki” (=styra) och var en idé om att hela kristendomen skulle styras av de ledande biskoparna (eller patriarkerna, som de ledande biskoparna nu hade börjat kallas) i Rom, Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem.
På apostlarnas tid hade ju församlingarna varit någorlunda självständiga och Jerusalem varit det naturliga centrumet. Även om apostlarna givetvis var auktoritativa i den tidiga kyrkan, så fanns det inget samfundsväsen och församlingarna accepterade inte att någon stat styrde över dem. Exempelvis kan vi se i 1 Petrus 5:1–3 att församlingsledarna skulle vara herdar över den hjord ”som finns hos er”, dvs. de blev inte satta att leda någon stad eller något stift, utan den lokala församlingen. För det andra kan vi se i Apg 14:23 att ledarna inte skulle överse någon annans hjord eller någon annans församling, utan bara den som de blivit ”insatta” att betjäna. En sådan församlingsledning insattes ”i varje församling”, vilket alltså leder till slutsatsen att varje församling var självständig och leddes av ett lokalt ledarskap.
När de olika församlingarna hade en teologisk fråga att diskutera så samlades man i Jerusalem för att avgöra frågan (Apg 15). Genom samtal, vittnesbörd och Bibelstudium vägleddes apostlarna och äldste till att tillsammans förstå Guds vilja.
Rom och Konstantinopel bannlyser varandra
Men i takt med att patriarkerna även fick politisk makt började de bråka om vem som skulle ha mest makt. Det hela kulminerade när en viss Leo av Ohrid skrev ett brev till alla latinska biskopar där han klagade på att de västliga kyrkorna använde osyrat bröd i nattvarden, samtidigt som patriarken i Konstantinopel, Michael Cerularius (1000-1059), passade på att stänga alla latinska kyrkor i Konstantinopel. I ett svar till Leo av Ohrid och patriark Cerularius skriver påve Leo IX (1002-1054), ett brev där han argumenterar för påven i Roms särställning som aposteln Petrus efterträdare. Leo IX skickar även med ett brev där han ber om kejsaren i Byzans hjälp i Västroms krig mot normanderna. Kejsaren är positivt inställd till påvens delegation men patriarken Cerularius är negativ. Dock hinner påve Leo IX dö innan breven kommer fram och påvens delegation passar då på att även lägga till en exkommunikation av patriark Cerularius, vilket leder till att Cerularius exkommunicerar påvens delegation.
Denna ömsesidiga bannlysning samt den teologiska striden om ordet filioque brukar anses markera brytpunkten mellan den Romerska Katolska kyrkan och den Grekiska Ortodoxa kyrkan. Men politisk maktkamp och språkliga skillnader får även anses vara skäl till att de två samfunden långsamt men säkert gled isär.
- Läs mer Kyrkohistoria
Comments 1
Mycket bra!