Augustinus var biskop i Hippo i Nordafrika och är en av de mest inflytelserika teologer i den västerländska kristendomen och har lämnat flera odödliga citat till eftervärlden, bland annat: ”Älska, och gör vad du vill”. Augustinus är även känd för att ha skrivit Bekännelser, världens första självbiografi, där Augustinus redogör för sin väg till frälsning. I de första kapitlena bekänner Augustinus sitt tidigare syndiga leverne, därav bokens namn, och i kapitel 8 kan vi läsa om ögonblicket då han till slut omvänder sig till Herren:
”Så talade jag och grät i mitt hjärtas bittra förkrosselse. Då hörde jag från grannhuset en röst – som från en pojke eller en flicka, jag vet inte så noga – som om och om igen sjöng: ”Tag och läs!” Strax fick mitt ansikte ett annat uttryck; jag började ivrigt fundera på om barn brukade sjunga en sådan ramsa i något slags lek, men kom inte på att jag någonsin hört något sådant. Jag hejdade mina tårar och reste mig. Jag kunde inte tolka detta på något annat sätt än att det var Gud som befallde mig att öppna min bok och läsa det första stycket jag fann där. Jag hade ju hört om Antonius att han fått sin kallelse från en bibelläsning han råkat höra; det var som om det som lästes var riktat just till honom: ”Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen. Kom sedan och följ mig.” Efter detta gudsord hade han genast omvänt sig till dig. Jag väcktes till handling, och återvände till det ställe där Alypius satt; när jag gick därifrån hade jag nämligen lämnat kvar apostelns bok. Jag grep den, öppnade den och läste tyst det första stycke mina ögon föll på: ”Inte i rumlande och dryckenskap, inte i otukt och lösaktighet, inte i kiv och avund. Nej, ikläd er Herren Jesus Kristus och sörj inte för köttet i dess lustar.” (Rom 13:13-14). Mera ville och behövde jag inte läsa. Med slutorden i denna maning var det nämligen som om visshetens ljus genast ingjutits i mitt hjärta och skingrat allt mitt tvivels mörker.” (Augustinus Bekännelser 8:29)
Augustinus strid med donatisterna
Under Augustinus tid som biskop i Hippo uppstod en kontrovers med donatisterna i Nordafrika. Donatisterna menade, kortfattat, att kristna som fallit för trycket och övergett sin tro i samband med förföljelser inte kunde välkomnas tillbaka in i kyrkan utan att döpas om, samt att avfallna präster inte kunde förvalta sakramenten eftersom de menade att effekten av sakramenten berodde på prästens moral. Augustinus å sin sida lärde att dopets och de andra sakramentens äkthet inte berodde på människans moraliska karaktär, utan på Gud som gav sakramenten. Evangeliet är gott trots den som förmedlar det. För Augustinus fanns det bara en kyrka i Kristus och donatisterna var utanför den enheten och därmed även utanför frälsningen. Kyrkan i sig var inte nödvändigtvis ren, men i kyrkan växte gräs och ogräs sida vid sida ändå till domedagen. Augustinus skrev angående donatisterna: ”Herrens själv har sagt: ”Låt båda växa ända till skördetiden”. Han skrev också: ”Varför tror ni att vetet lever kvar endast i Afrika” och ”Skördetiden är slutet på tidevarvet, inte Donatus tid”. Även om en del donatister hörsammade Augustinus så misslyckades han i det stora hela att föra in donatisterna i den allmänna katolska Kyrkan.
Inte bara Augustinus och den Katolska kyrkan, utan även den romerska staten hade ett stort intresse av att denna konflikt löses eftersom det var viktigt för dem att det bara fanns en enda kyrka. Augustinus hade till en början opponerat sig mot statens användande av våld men ändrade sig när han såg den fred och lycka som kom till hans stad Hippo efter den tilltvingade enheten. Den Katolska kyrkan började efter detta att uppmuntra statligt våld mot alla schismatiker.
Det rättfärdiga kriget
Innan kampen mot donatisterna är det tydligt att krig och våld knappast var något eftersträvansvärt bland de tidiga kristna. I evangelierna ser vi exempelvis att Jesus säger ”Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn” och ”Om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom” och till Petrus: ”Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd”. Det verkar ju onekligen som att en kristen inte borde varken döda eller kriga. Dessutom fanns ju budordet ”Du skall inte mörda” med som ett slagkraftigt argument för att hålla sig långt borta från våld.
Men allteftersom kristna ledare infogades i styret av det romerska imperiet i samband med att kristendomen spred sig i Europa, så öppnade allt fler teologer upp för möjligheten för kristna att döda och föra krig. En av portalgestalterna för en teologi kring detta är Augustinus. Även om Augustinus uttrycker en stark avsmak gentemot krig, så skriver han i sin bok Guds stad, att han anser att det finns undantag då budordet ”Du skall inte mörda” är nödvändigt:
”Dessa undantag är av två slag, och rättfärdigas antingen genom en allmän lag, eller av ett särskilt uppdrag som beviljats för en tid till en viss individ. Och i det sistnämnda fallet, han till vilken denna auktoritet har delegerats, och som enbart är svärdet i handen på honom som använder det, är inte själv ansvarig för döden han åsamkar. Och, följaktligen, de som har krigat i lydnad mot den gudomliga befallningen, eller i enlighet med Hans lagar, har i deras person representerat offentlig rättvisa eller regeringens visdom, och i denna egenskap dödat onda män; dessa personer har inte på något sätt brutit mot budet, Du skall inte mörda.” (Augustinus Guds stad Bok 1, kap 21)
Augustinus menade att Bibeln är tydlig med att Gud inte förkastar soldater, och att det är fullt möjligt att vara soldat och samtidigt behaga Gud. David var en krigare, och Jesus gladdes över officeren i Kapernaums tro, Petrus sändes till Kornelius, en from officer i Caesarea, och när Johannes Döparen får frågan av några soldater om vad de borde göra, så svarar Johannes bara att de inte borde våldföra sig på någon och heller inte pressa någon på pengar, istället för att be dem lämna armén.
När Augustinus som sagt såg att donatisterna vann mark i Nordafrika och han misslyckades med att föra in dem i den allmänna katolska kyrkan, så började han till slut att arbeta fram teorin om det rättfärdiga kriget. Några av de viktigaste ingredienserna i ett rättfärdigt krig var att en legitim auktoritet måste ta ansvar för kriget, det måste finnas en hedervärd orsak till kriget, det måste vara den sista utvägen, och kriget får inte urarta i grymheter. I det rättfärdiga kriget kunde heller inte den enskilde soldaten hållas ansvarig för de beslut som krigsledningen tog, utan hade att följa det som kungen befallde.
Augustinus teologiska resonemang kring ett rättfärdigt krig och att kristna kunde vara soldater fick oerhört tragiska konsekvenser i och med att Katolska kyrkan nu började få argument för att utöva våld mot kristna oliktänkare, en effekt som framöver skulle komma att få förödande konsekvenser för otaliga kristna ända in i vår tid.
Ironiskt nog så dog Augustinus till följd av krig och våld mellan kristna oliktänkare. År 430 invaderade nämligen nykonverterade arianska vandaler Nordafrika och belägrade Augustinus stad Hippo och lyckades strax efter Augustinus död inta och bränna staden. Det ligger nära till hands att dra sig till minnes Jesu ord till Petrus: ”alla som drar svärd skall dödas med svärd”.
Augustinus kom efter sin död att bli en av de mest inflytelserika teologerna i Västeuropas historia och var en stor teologisk inspirationskälla för augustinermunken Martin Luther, som drygt 1000 år senare reformerade stora delar av den katolska kyrkan.
- Läs mer Kyrkohistoria