Josefus (ca 37-100 e.Kr.)
I sin bok Judarnas Gamla historia, kapitel 18:63-64, skriver den judiske historikern Josefus cirka år 93 följande om Jesus:
”Vid denna tid framträdde en vis man, om det nu går att kalla honom en människa. Ty han utförde otroliga gärningar. En lärare var han för människor som tog emot det sanna med lust. Han drog många, både judar och greker till sig. Han var Messias. Och då Pilatus genom våra ledares angivelse hade dömt honom att korsfästas, upphörde inte de som först älskat honom att fortsätta därmed. Ty på tredje dagen visade han sig åter för dem såsom levande, vilket jämte tio tusen andra ting förutsagts av de gudomliga profeterna. Intill nuvarande tidpunkt är samfundet av de kristna, som är uppkallat efter honom, icke försvunnet.”
Josefus skriver att Jesus var Messias, men eftersom Josefus inte själv var kristen och hans skrifter bevarades av kristna, misstänker somliga att hans texter har ändrats eller att någon har lagt till förklarande kommentarer till den ursprungliga texten.
Tacitus (ca 56-117 e.Kr.)
Den romerske historikern Tacitus skriver i sina Annaler 15:44 mot slutet av sitt liv om en katastrofal brand i Rom år 64 som allmänheten trodde var anlagd av kejsar Nero (37-68 e.Kr.). För att stoppa ryktena skyllde Nero på de kristna:
”Allt detta var försiktighetsmått som av mänsklig klokhet vidtogs. Snart såg man sig om efter medel att försona gudarna; man rådfrågade sibyllinska böckerna, och efter dessas råd bad man till Vulcanus, Ceres och Proserpina; Junos nåd sökte matronorna att vinna, först på Capitolium, sedan vid närmaste hav, varifrån man hämtade vatten att därmed bestänka gudinnans tempel och bild. Även firades gudamåltider och nattliga fester av fruar, vilkas män ännu levde. Men varken genom mänskligt bemödande eller genom furstens penningutdelningar eller genom försoningsoffren till gudarna upphörde det elaka pratet, utan man trodde att branden varit anlagd. För att nu göra slut på detta rykte, lät han försåtligen anklaga och med de utsöktaste straff avliva de för sina villfarelser förhatliga människor som gemenligen kallades kristna. Kristus, av vilken detta namn uppkommit, hade under Tiberius regering blivit avlivad av prokuratorn Pontius Pilatus. För ögonblicket undertryckt, frambröt åter detta avskyvärda svärmeri, icke blott över Judeen, dess vagga, utan spred sig även till huvudstaden, dit allt som väcker fasa och blygd från alla kanter sammanströmmar och vinner anhang. Därför antastades först de som bekände, sedan genom deras angivelse en oerhörd mängd, som icke just för beskyllningen om morbranden, men däremot för sitt hat mot människor förklarades skyldiga. Även vid deras död drev man gäck med dem, så att man insvepte dem i djurshudar och lät dem sönderslitas av hundar, eller fastnaglas vid kors, eller användas till bränsle och, när dagen var slut, brinna till nattlig belysning. Nero hade öppnat sina trädgårdar för denna förevisning och gav circensiska spel, varvid han, klädd som körsven, blandade sig ibland mängden, eller stod på vagnen. Följden härav blev att dessa straffbara människor, som förtjänte det svåraste straff, väckte medömkan, ty man tyckte att de dog icke till allmänt bästa, utan till mättande av en enda persons mordlystnad.”
Plinius den yngre (63-113 e.Kr.)
I sitt brev till kejsar Trajanus skriver Plinius den yngre cirka år 112 så här om de första kristna:
”Men de påstod att deras förseelse eller villfarelse huvudsakligen bestod i att de hade för vana att på en utsatt dag samlas före soluppgången och att växelvis med varandra sjunga en sång till Christus liksom till en gud och att med en helig ed binda varandra till att inte begå något brott, vare sig bedrägerier, röverier eller äktenskapsbrott, att inte svika ett förtroende eller att förneka anförtrott gods, om de avkrävdes redovisning. Efter att ha utfört detta hade de till sed att skiljas åt men åter komma samman för att intaga föda, dock vanlig och oskyldig sådan.”
”De träffades på en bestämd dag innan det var ljust, och riktade en form av bön till Kristus, som till en gudomlighet.”
Plinius var en romersk senator som nämner och beskriver de kristna i ett brev till kejsar Trajanus i syfte att be om råd om hur han ska bestraffa dem. Ska de kristna straffas även om de frånsagt sig den kristna läran, och ska de straffas bara för att de är kristna även om de inte har begått några lagbrott? Plinius säger sig ha förhört dem som påstås vara kristna och ifall de har erkänt att de är kristna, har han hotat att straffa dem om stod fast vid sin tro. De som frånsade sig den kristna tron, tillbad kejsaren och förbannade Kristus, lät Plinius gå fria, medan de som inte frånsa sig den kristna tron lät han avrätta.
Plinius skriver också att han har torterat två kvinnliga slavar, dock utan att kunna ”upptäcka något annat än en fördärvad och omåttlig vidskepelse”. Plinius skriver att de kristna är rätt många och att ”vidskepelsen” har spridit sig också till byarna och han undrar hur han ska handskas med de kristna.
Kejsar Trajanus svarar Plinius att han har gjort rätt, men att de kristna inte ska förföljas. Om de anmäls och befinns var skyldiga, ska de straffas, men om de avsäger sig den kristna tron kan de gå fria.
Suetonius (69-122 e.Kr.)
Den romerske historikern Suetonius skriver i sin bok om kejsar Claudius (år 10 f.Kr. – 54 e.Kr.) cirka år 120 följande:
”Claudius fördrev från Rom de av Chrestus uppeggade, oavlåtligt oroliga judarna.”
Detta omnämns även i Apostlagärningarna:
“1Sedan lämnade Paulus Athen och kom till Korint. 2Där träffade han en jude vid namn Akvila, född i Pontus, och hans hustru Priskilla. De hade nyligen kommit från Italien, eftersom Klaudius hade gett befallning om att alla judar skulle lämna Rom. Till dessa båda kom nu Paulus,”(Apg 18:1–2)
- Läs mer Kyrkohistoria