Sitter och väntar på tåget hem till Timrå. Har varit på konferensen Pingst Pastor under tre dagar. Gott att få träffa kollegor och få lyssna på intressanta föreläsare. Efter varje sån här konferens brukar jag dela med mig av mina reflektioner för den som är intresserad. Har för övrigt blivit positivt överraskad av hur många pingstpastorer som verkar läsa min blogg! Många som har kommit fram och hälsat på mig och sagt att de läser då och då. De har dock inte sagt om de gillar vad de läser, men jag får väl anta det ;-)
Hursomhelst, en gammal östgötsk biskop lär en gång ha sagt något i stil med: ”nu ska jag bli din fiende för en stund och sen när jag är klar ska jag bli din vän igen”. Jag skulle nämligen vilja börja min reflektion med något jag är väldigt besviken över med konferensen. I programmet står att varje förmiddag ska det vara ”Bibelstudium”, något som jag älskar och själv alltid ser till att prioritera när jag själv är med och arrangerar konferenser. Men både gårdagens och dagens Bibelstudium var bra föreläsningar, men de var knappast ”Bibelstudium”. Dagens predikant, Neville Goldman, öppnade exempelvis sin Bibel först efter 62 minuter!
Detta skriver jag inte för att vara jobbig, utan för att jag älskar pingströrelsen och anser att rätt skött har Pingst Pastor kapacitet att vara en av Sveriges viktigaste konferenser! Fundera bara en liten stund på hur enormt mycket den svenska pingströrelsen har påverkat enormt många människor i Sverige och hela världen. Pingst Pastor är vår centrala och årliga pastorskonferens och det som sägs och görs där sätter en prägel på hela rörelsen och får effekter ut över hela världen. Om det sköts på rätt sätt.
Jag vet att inte alla är likadana, jag vet att inte alla är lika ”bibelnördiga” som jag är, men kan det inte åtminstone få vara ETT (1) Bibelstudium per dag på en pastorskonferens?? Jag hungrar verkligen efter djuplodande Bibelstudium och jag tror att det är vad vår rörelse behöver. Daniel Alm höll en jättebra predikan där han peppade oss predikanter att predika ordet, men ironiskt nog var det ingen under själva konferensen som på ett djuplodande sätt gjorde just det. Den enda som i min mening var i närheten var Pelle Hörnmark som i sin inledning gick igenom 1 Krönikeboken kapitel 21.
Visst, vi är en pingströrelse som är väldigt förtjusta i Andens kraft, Gudsmöten och profetiska uppenbarelser. Vi är en rörelse som behöver bli peppade i en tid som denna. Jag är absolut inte kritisk till alla utmärkta föreläsningar av mycket hög och god klass, de gav mig mycket, men de gav mig inte det viktigaste.
Jag fick ibland nästan intrycket av att bli behandlad som ett barn när vi uppmanas stå och hålla händer eller klappa händerna som en nickedocka. Borde inte vi pingstpastorer ha växt upp så mycket att vi är redo för något mer än bara peptalk och inbjudningar till ett liv i tjänst för Gud? Har vi inte redan gett våra liv till Gud och står i en tjänst? Borde vi inte få ”fast föda” istället för bara ”mjölk” (Heb 5:12-14)? Bara för att jag inte känner för att på order och befallning sträcka mina händer upp i luften så betyder inte det att jag inte vill tjäna Gud, även om det kanske ser ut som det i en sån miljö. Tvärtom, jag har offrat allt och gett hela mitt liv för att tjäna Gud och gör det på heltid. Jag brinner för församlingstjänst, Guds ord och mission, men vill inte bli behandlad som ett barn när jag gått in i en tjänst för Gud och tar uppdraget på största allvar.
Nåja, nu har jag gnällt färdigt och återgår till att vara vän igen. Hoppas inte du som läser detta tar illa upp, jag skriver det i all välmening över en rörelse som jag verkligen tycker mycket gott om. Om du inte håller med mig får du gärna säga emot, jag kanske är allt för negativ?
Som jag skrev tidigare så var de flesta föreläsningar väldigt bra, även om jag saknade just Bibelstudium, det viktigaste, och bland de mest intressanta av dessa utmärkta föreläsningar, var Dan Salomonssons. Dan är föreståndare i Uppsala Pingst och föreläste utifrån ämnet: ”Att leda en församlingsledning”. Dan gav mig en hel del tankeställare och vidgade mitt perspektiv. Jag har liksom aldrig tänkt att man kan tänka så som han berättade att de gör i Uppsala. Dock vet jag inte om allt skulle funka, eller ens borde funka, i Timrå. Men det var spännande att få ett antal tankeställare.
Bland annat pratade Dan en del om församlingsledning utifrån vårt svenska demokratiska föreningstänk. För dig som inte vet det så är nästan alla svenska frikyrkor i juridisk bemärkelse en ”förening”. Detta är den form som är lämpligast enligt de flesta eftersom de andra två varianterna är stiftelse eller aktiebolag. En förening ger möjlighet till god insyn och demokrati och dylikt. Men det blir också spänningar på vissa beröringspunkter som kan vara värda att reflektera över, bland annat om man verkligen kan rösta om en teologisk fråga? Men risken med att inte låta församlingen vara med och ”bestämma” över teologin är att det kan bli en osund maktkoncetration. Teologisk reflektioner i en församling har alltså en väldigt intressant spännvidd.
Ett annat intressant ämne Dan lyfte fram var detta med församlingens ekonomi. I Uppsala har de ingen vision och ingen budget. Istället för en vision tar de bekymren när de kommer. Jag tolkade detta som att det var i ambition att vara en ”kyrka” istället för ett ”företag”. Istället för budget så har de en ”trosmålsättning” som de håller koll på. Dan ansåg att man inte borde ha en budget eftersom ”en budget som inte stämmer är bara en ekonoms dåliga gissning baserat på förra årets utfall”. Enligt Dan borde inte en ekonom slutgiltigt bestämma över församlingens ekonomi eftersom en ekonom per definition inte lever ”i tro” utan ser till så att alla siffror stämmer och att man agerar utifrån de pengar som finns, något som i sig självt givetvis är viktigt, men som inte får bestämma över vad församlingen ska göra eftersom Gud kan göra allt möjligt. Typ.
Dan lyfte också fram att det var viktigt att göra allt på enklaste sätt, och lyfta bort all onödig administration. Detta har lett till att församlingen exempelvis inte har några ”råd” utan istället en ansvarig som får samla sina ledare runt sig. Dan upplyste oss också om att vi pastorer faktiskt sysslar med ganska så mycket som egentligen är obibliskt, exempelvis begravningar, vigslar, julblommor, osv. Det är inte fel att göra allt detta, men det finns inte med i Bibeln. Jag har självklart ingen avsikt att sluta viga eller begrava folk, men det kan vara värt att då och då reflektera över vad som är en pastors egentliga uppgifter.
En sista reflektion jag vill dela med mig av är om Hillsong. De fick förtroendet att leda lovsången under första halvan av konferensen, och det gjorde de oerhört bra! Jag må säga att jag blir väldigt glad när jag ser ungdomar som får gå in i en tjänst för Gud och fungera på ett så proffesionellt och bra sätt. När vi ger ungdomar chansen att förverkliga det de brinner för så gör de det oftast väldigt bra! Ett personligt bekymmer för egen del, är att de flesta av Hillsongs lovsånger är helt nya för mig och då är det väldigt svårt att sjunga med och tillbe Gud på det sätt han förtjänar. Men så fort man börjar lära sig en sång eller känner igen en gammal, då kommer man in i lovsången snabbt.
Nu vet jag inte om Hillsong skriver sina egna sånger, men om de gör det så vill jag till sist lyfta fram en oerhört bra sak. För mig handlar lovsång till stor del om ”teologi”. Man lovsjunger det man tror på och det man tror på vill man bekänna. Flera av lovsångerna är tydliga bekännelser som på ett väldigt bra sätt fångar det vi som pingströrelse tror på och bekänner oss till. Om Hillsong tänker på detta sätt när de skriver sina lovsånger så vill jag uppmuntra dem till att fortsätta i den riktningen! Det är nämligen skillnad när man sjunger en lovsång som kommer direkt från Australien eftersom den är skriven utifrån den lokala situation som finns där och den bön som församlingen där behöver bekänna och uttrycka. Att rakt av kopiera en lovsång från en helt annan situation kan ibland bli lite konstigt i min mening, men när vi sjunger böner och lovsånger som är ”födda” i vår egen lokala situation och brottningskamp, då händer något med lovsången.
Så nu ska jag avsluta min lilla blogg-reflektion och istället gå runt och nynna på Psaltaren 119 ;-)