Den helige Ande i Gamla testamentet

1.     Inledning

Precis som vi i det svenska språket har två ord som är olika men som vi ändå har väldigt svårt att på ett enkelt sätt förklara skillnaden på; ande och själ, så har hebreiskan tre olika ord som är lika svåra att skilja på; ruach, nephesh och neshamah. För att kunna göra rättvisa åt mitt tematiska arbete om Anden i de historiska böckerna kan jag inte bara utgå från ett av dessa ord och automatiskt tro att det rör sig om Anden. Jag har därför valt att inledningsvis göra ett ordstudie på alla dessa tre ord och sen skriva olika teman som följer Andens verk snarare än ett specifikt ord.

2.     Ordstudie

Det finns tre hebreiska ord som utmärker sig lite extra när vi studerar Guds Ande i de historiska böckerna: ruach, nephesh och neshamah. Något vi kommer att se senare är att dessa tre ord ofta används synonymt, men för att lägga en bra grund för resten av mitt temaarbete ämnar jag inleda med att presentera dessa tre olika ord separat:

2a.  רוּחַ / Ruach

2a1. Översättning

Det hebreiska ordet ruach beskrivs av Strong som vind, utandning och ande.[1]

Swanson förklarar dessutom att ruach kan översättas för det första till Anden, med betydelsen ”Guds gudomliga kraft, som kan bli bedrövad, starkt identifierad med Gud själv”. För det andra kan ordet översättas till ande, med betydelsen ”sinne, hjärta, den psykologiska förmåga som kan respondera till Gud”. För det tredje kan ordet översättas till andetag, med betydelsen ”den luft som kommer ut ur lungorna som ett tecken på liv”. För det fjärde kan ordet översättas till vind, med betydelsen ”luft i snabb rörelse”. Det finns även 18 till möjliga översättningar som jag här av dess marginella betydelse väljer att inte redovisa.[2]

Enligt Fabry så är ruach ett substantiv som anger en handling. Precis som ordet ”hjärta” så är ruach ett ord som betecknar en persons ”inre”, en persons ”andliga centrum”.[3]

Enligt min personliga bedömning så används ruach först och främst för att beskriva något som är kraftfullt men osynligt. I andra hand används ordet även för att beskriva något som har liv.

2a2. Guds vind

Trots att luft inte väger mer än ett gram så kan en storm förstöra en hel stad och mer därtill. Trots att luft i sig självt är osynligt så kan det orsaka vidunderliga naturfenomen. Vinden kan ge svalka under en brännande sol, men kan också få en människa att frysa ihjäl när det är kallt. Trots sin osynlighet så är vinden med andra ord en oberäknelig kraft som människan inte rår på. Jag tror inte att det är en slump att just detta ord används omväxlande för att beskriva ”vind” eller för att beskriva ”Guds Ande” och jag tror det kan vara till hjälp om man vill förstå Guds Ande.

2a3. Förekomst

Ruach förekommer 375 gånger i den hebreiska Bibeln varav 100 gånger i de historiska böckerna.

Utan att gå in på för mycket detaljer så vi ser av grafen här ovanför att ESV[4] översätter ruach till ande mer än hälften av förekomsterna i den hebreiska Bibeln.

2b. נֶפֶשׁ / Nephesh

2b1. Översättning

Det hebreiska ordet nephesh beskrivs av Strong som en varelse som andas och vitalitet.[5]

Enligt Swanson så översätts det hebreiska ordet nephesh för att beskriva det inre jaget, dvs. hjärtat eller själen. En annan översättning är liv, i betydelsen ”det som gör en varelse levande”. Nephesh är också det som lämnar när man dör.[6]

Nephesh är ett intressant ord i många bemärkelser. Ordet används för att beskriva Guds närvaro[7] men också för att beskriva det som gör en varelse levande[8]. Lägger man ihop dessa två betydelser ser vi att det är Guds närvaro som gör Israel levande. 3 Mosebok berättar också för oss att nephesh finns i blodet och att Israels folk därför ska offra blod på altaret för att få försoning för sina liv.[9]

2b2. Förekomst

Nephesh förekommer 728 gånger i den hebreiska Bibeln varav 330 gånger i de historiska böckerna.

2c. נְשָׁמָה / Neshamah

2c1. Översättning

Enligt Swanson så översätts det hebreiska ordet neshamah till andetag, dvs. ”den luft som passerar in och ut ur lungorna”. En andra översättning är liv. En tredje översättning är ande i betydelsen ”den mest innersta del i en människa som kan respondera gentemot Gud”.[10]

2c2. Förekomst

Neshamah förekommer 24 gånger i den hebreiska Bibeln varav 9 gånger i de historiska böckerna.

2d. Sammanfattning av ordstudiet

Alla dessa tre hebreiska ord har det gemensamt att de beskriver något osynligt, levande och blåsande. Det verkar som att dessa ord kan användas synonymt för att beskriva ungefär samma sak. För att bekräfta detta lånar jag ett citat från Job där alla dessa tre ord finns med:

²Så sant Gud lever, han som har undanhållit mig min rätt, han, den Allsmäktige, som har förbittrat min själ (nephesh): ³Så länge min ande (neshamah) är i mig och Guds livsande (ruach) i min näsa, ⁴skall mina läppar ej tala orättfärdighet eller min tunga tala svek. (Job 27:2–4).[11]

3.     Tema: Livets andetag

Det första utmärkande draget när vi studerar Skriften med mina tre utvalda hebreiska ord i blickfånget, är att Guds Ande ofta är inblandad när det kommer till att skapa ”liv”.

I Bibelns andra vers introduceras Guds ruach med orden ”Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande (ruach elohim) svävade över vattnet.”[12] Här ser vi att Guds ruach är något som verkar vara skilt från Gud själv men som ändå tillhör Gud. Elbert skriver i sin artikel ”Genesis 1 and the Spirit”, att det är vanligt att Nya Testamentets författare reflekterar över den helige Ande som en person, men att även om Guds Ande är personlig så är han ändå fullständigt olik mänskligheten.[13]  Gamla Testamentets författare är långt ifrån lika tydliga men hintar ändå om att så kan vara fallet. Om 1 Mose 1:1 är en öppnande introduktion så är 1 Mose 1:2 världen sett utifrån Guds Andes perspektiv, vilket inte skulle ha varit möjligt om Anden inte varit en person.

Om vi går vidare i Moseboken kommer vi till det tillfälle då Gud skapar djuren: ”Men åt alla djur på jorden, åt alla fåglar under himlen och åt allt som krälar på jorden, åt allt som har liv (nephesh) ger jag alla gröna örter till föda.” Och det skedde så.”[14] Här ser vi att det är nephesh som gör en varelse till något mer än bara en livlös köttklump. Det är alltså nephesh som skiljer en antilop från en sten.

Bläddrar vi ett kapitel i Moseboken kommer vi till berättelsen där Gud skapar människan: ”Och Herren Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande (neshamah) i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse (nephesh).”[15] Här ser vi att människan blir en nephesh genom att Gud blåser in neshamah i henne. Även om det här inte står just ruach i den hebreiska grundtexten, utan istället neshamah, så menar Fabry att det ska läsas som synonymt eftersom ruach förekommer i andra liknande uttalanden, exempelvis Jesaja 42:5[16].[17]

Vandrar vi vidare i Skriften så läser vi ”Då sade Herren: ”Min Ande (ruach) skall inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid skall vara etthundratjugo år.” ”[18] Om vi utgår från att neshamah från förra Bibelordet och ruach från detta Bibelord är synonyma så verkar det som att det är Guds Ande som håller en människa vid liv. Gud blåser in sin neshamah i människan så att hon blir levande, men om Gud tar bort sin ruach så dör hon.

Exakt vad som händer med den ande som Gud har placerat i människan när människan dör är aningens oklart. I 1 Moseboken kan vi läsa att eftersom kroppen formades utifrån jord så kommer kroppen att återvända till jorden vid händelse av död, men det nämns ingenting om anden.[19] Om vi tillåter oss att gå lite utanför de historiska böckerna och tjuvkikar i Predikaren så ser vi att kroppen som sagt blir till jord men att anden (ruach) vänder åter till Gud som gav den.[20]Fabry menar att eftersom Gud är källan till den ande som finns i människan så återvänder människans ande till Gud när hon dör.[21]

Ett konkret exempel på när detta händer en människa hittar vi i även det i Moseboken: ”Men när hennes själ (nephesh) skulle lämna henne – ty hon var döende – gav hon honom namnet Ben-Oni.”[22] Här ser vi den tydliga kopplingen mellan att nephesh lämnar en människa och att hon dör. Med tanke på att vi i det förra exemplet såg att det egentligen var Guds borttagande av sin ruach som skulle innebära att människan dog så kan vi utgå ifrån att dessa ord är synonyma, åtminstone i det här fallet.[23]

3a. Analys

Eftersom orden för ”ande”, ”Guds Ande”, ”själ” och ”andetag” används lite huller om buller så är det svårt att få en skarp och tydlig bild av exakt vem eller vad som är och gör vad. Det enda vi med säkerhet kan konstatera är att det är tydligt att Guds Ande på något sätt är involverad när det gäller att skapa liv, även om det inte är lika tydligt exakt hur Anden skapar. Det är med andra ord tydligt att varelser blir levande genom att Gud blåser in ande och att dessa levande varelser dör om anden lämnar. Men det är inte lika tydligt om denna ande som nämns är den helige Ande eller bara en beskrivning av liv i generell mening. Routledge kopplar exempelvis samman ruach i detta avseende med det andetag som besjälar en livlös människokropp.[24] En annan möjlig tolkning är att Gud ger alla varelser en egen ande men att denna ande hålls vid liv av Guds Ande. Hursomhelst så är Guds Ande tydligt involverad i denna process.

4.     Tema: Skickliggörande

När Gud blåser in sin Ande i människan så får hon liv, men när Gud fyller människan med sin Ande så får hon livfull kreativitet.

³⁰Mose sade till Israels barn: ”Se, Herren har kallat Besalel, son till Uri, son till Hur av Juda stam, ³¹och han har fyllt honom med Guds Ande, med vishet, förstånd och kunskap och med skicklighet i allt slags hantverk, ³²så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och koppar, ³³slipa stenar för infattning och snida i trä, ja, utföra alla slags konstfulla arbeten. ³⁴Åt honom och åt Oholiab, Ahisamaks son av Dans stam, har han också givit förmågan att undervisa andra. ³⁵Han har fyllt deras hjärtan med vishet att utföra alla slags snideriarbeten och konstvävnader och brokiga vävnader av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn samt fint lingarn och andra vävnader, ja, att utföra alla slags arbeten och tänka ut konstfulla verk.

^36:1Besalel och Oholiab och alla andra konstnärligt begåvade män har Herren utrustat med vishet och förstånd till att veta hur de skall utföra allt arbetet med att uppföra och färdigställa helgedomen. De skall i allt göra det så som Herren har befallt.” (2 Mose 35:30-36:1).

Wright skriver i sin bok Knowing the Holy Spirit through the Old Testament att dessa två personer är de första som det uttryckligen står om att de är fyllda med Guds Ande. Gud har tidigare skapat jorden, och nu får människor vara med och skapa något vackert tack vare Guds Ande.[25]

Här sätts också en av de viktigaste funktionerna för Guds Ande i pränt; konstnärerna får i uppdrag av Gud att färdigställa helgedomen och att i allt göra det som Herren befaller. Som vi kommer att se i mitt nästa tema ”Karismatiskt ledarskap”, så kan Herrens Ande lämna en ledare om han inte gör det som Herren befaller, vilket tydligt visar hur viktig denna aspekt av Herrens Ande faktiskt är.

4a. Analys

Det råder en kontinuitet mellan 1 Mosebokens beskrivning av Anden som skapare av liv och 2 Mosebokens skapare av kreativitet. Gud ger uppdrag åt människor att utföra viktiga arbeten, men vill själv vara närvarande genom sin Ande och skickliggör därför människan så att allt blir så som Gud har tänkt sig. Man får nästan känslan av att människan är som en praktikant som för första gången själv ska få utföra ett viktigt jobb; Gud vill vara med som en handledare för att övervaka och se till så att det viktiga arbetet inte går fel. Guds Ande verkar vara skillnaden mellan en bra konstnär och en fantastiskt bra konstnär.

5.     Tema: Karismatiskt ledarskap

5a. Anden och Moses 70 ledare

Kopplingen mellan Guds Ande och Israels ledarskap går så långt tillbaka som till Israels födelse som nation. I 4 Moseboken finner vi det tillfälle då Israels ledarskap utökas med 70 ledare istället för att bara ledas av Mose.

²⁵Då steg Herren (yhwh) ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande (ruach) som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. Då nu Anden vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer. ²⁶Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Också över dem vilade Anden, ty de var bland de uppskrivna, men de hade ändå inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. ²⁷Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: ”Eldad och Medad profeterar i lägret.” ²⁸Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: ”Mose, min herre, förbjud dem!” ²⁹Men Mose sade till honom: ”Nitälskar du för mig? Om ändå allt Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!” ³⁰Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel. (4 Mose 11:25-30).

Här ser vi att Guds Ande ”vilar” över ledarna när de instiftas till sitt ämbete och att de, som ett resultat av detta, även profeterar. Dock påpekas det att de inte fortsatte att profetera utan bara gjorde det vid detta enda tillfälle. När Josua får höra talas om detta profeterande blir han förskräckt och ber Mose att förbjuda dem detta! Men Mose reagerar istället med att utbrista: ”Om ändå allt Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!”  Det verkar alltså som att Mose anser att man blir en profet om yhwh ruach kommer över en människa.

I detta exempel så verkar det som att det är en engångsföreteelse när ledarskapet vid starten av sin karriär får möta Guds Ande. Det står inte uttryckligen att ledarskapet fick möta Guds Ande för att de skulle skickliggöras inför sin uppgift, man får istället känslan av att deras profeterande snarare blir en bekräftelse där alla människor runtomkring får se med sina egna ögon att ledarskapet är bekräftat av Gud. Tecknet på att ledarskapet har fått möta Guds Ande är att de profeterar i människors åsyn.

5b. Anden och Otniel

Horn menar att hänvisningar till Guds Andes kraft i Gamla Testamentet först förekommer i samband med de karismatiska domarna och de hänryckta profeterna. Horn menar vidare att vi här verkar ha att göra med en temporär och begränsad andlig gåva för syftet att utföra en särskild uppgift. Guds Ande rör vid en person som sen i sin tur inspirerar en grupp människor att utmana en stor makt.[26]

Ett bra exempel på detta hittar vi i Domarboken: ”Herrens Ande (ruach yhwh) kom över honom (Otniel), och han blev domare i Israel. När han drog ut i strid, gav Herren Kusan-Risatajim, kungen i Aram, i hans hand så att han blev Kusan-Risatajim övermäktig. Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son.”[27]

I likhet med Moses 70 ledare så inleds Otniels ledarskap med att Herrens Ande kommer över honom. Det står inte mycket om Otniel, detta är det enda vi vet om Otniel utifrån Bibeln, men det lilla som står är att Herrens Ande kom över honom, att han blev Israels ledare och att han lyckades med sitt ledarskap. Därav kan vi dra slutsatsen att, åtminstone i det här fallet, så är Guds Ande avgörande för att en ledare ska bli en god ledare.

Om vi återgår till vad Horn tidigare sa, så skulle jag vilja påpeka att Horn inte har helt rätt i sitt påstående eftersom första gången som Guds Ande omnämns som något som kan ge en människa extraordinär kraft eller uppenbarelse, är faktiskt av Egyptens farao. Efter att Josef har tytt faraos dröm imponeras han så mycket att han utbrister: ”Finns det någon som har Guds ande (ruach elohim) som denne man?”[28]

Montague skriver i sin bok ”The Holy Spirit: Growth of a Biblical Tradition”, att Domarboken beskriver Guds Ande som att det han gör alltid är riktat till Israels bästa. När landet är i knipa så ber folket till Gud om räddning med resultatet att Guds Ande kommer över en viss individ som får kraft att rädda landet. Utöver detta finns det dock ingen koppling mellan Anden och ledarens eller landets etik eller helighet och Guds Ande faller över en individ utan att vara knuten till en institution eller någon rit.[29]

När Israel så småningom blir ett kungadöme så fortsätter Guds Ande att uppfylla den högste ledaren, numera kungen.

5c. Anden och Saul

Horn menar att synen på Guds Ande förändras när Israel går från att vara styrt av temporära ledare till att bli ett renodlat kungadöme. Från att tidigare ha varit dynamisk uppfattas nu Guds Ande som mer statisk och kopplad till ett ämbete.[30] Om Guds Ande tidigare har kommit över ledare i speciella situationer så verkar nu Guds Ande föras ”i arv” från kung till kung.

Eftersom jag inte har tillräckligt med plats för att gå igenom alla Israels kungar så har jag valt att fokusera på Saul eftersom hans liv präglas av en del intressanta aspekter vad gäller hans relation till Guds Ande. Jag har till att börja med valt det textavsnitt där profeten Samuel smörjer Saul till furste över Israel:

²⁶ De steg upp tidigt, och i gryningen ropade Samuel upp till Saul på taket: ”Stig upp, så skall jag följa dig på väg.” Då steg Saul upp och de gick båda i väg, han och Samuel. ²⁷ När de var på väg ner mot utkanten av staden, sade Samuel till Saul: ”Säg till tjänaren att han skall gå före oss.” Och tjänaren fick gå. ”Men stanna själv här, så skall jag låta dig höra vad Gud har talat.” ¹ Samuel tog sin oljeflaska och göt olja på Sauls huvud, kysste honom och sade: ”Se, Herren har smort dig till furste över sin arvedel. ² När du går ifrån mig i dag skall du träffa två män vid Rakels grav, i Selsa på Benjamins område. De kommer att säga till dig: Åsninnorna som du gick i väg för att söka har kommit till rätta. Din far tänker därför inte mer på åsninnorna, men han är orolig för er skull och säger: Vad skall jag göra för min son? ³ När du har gått vidare därifrån och kommit till Tabors terebint, skall du där möta tre män på väg upp till Gud i Betel. En av dem bär tre killingar, en bär tre brödkakor och en bär en vinlägel. ⁴ De skall hälsa vänligt på dig och ge dig två bröd, och du skall ta emot vad de ger. ⁵ Sedan kommer du till Guds Gibea, där filisteernas postering är. Och när du kommer in i staden, träffar du på en skara profeter, som är på väg ner från offerhöjden med psaltare, pukor, flöjt och harpa framför sig, medan de själva profeterar. ⁶ Herrens Ande (ruach yhwh) skall komma över dig, och du skall profetera med dem och bli förvandlad till en annan människa. ⁷ När du ser att dessa tecken inträffar, gör då vad du finner lämpligt att göra, ty Gud är med dig. ⁸ Och du skall gå före mig till Gilgal. Se, jag skall komma ner till dig för att offra brännoffer och gemenskapsoffer. Du skall vänta i sju dagar, till dess jag kommer till dig och meddelar vad du skall göra.” ⁹ När Saul vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade Gud hans hjärta. Alla dessa tecken inträffade samma dag. ¹⁰ När de kom till Gibea kom en skara profeter emot honom. Då föll Guds Ande (ruach elohim) över honom, och han profeterade mitt ibland dem. ¹¹ Alla som förut kände Saul fick se att han profeterade tillsammans med profeterna, och de sade till varandra: ”Vad har hänt med Kish son? Är också Saul bland profeterna?” ¹² Men en av männen därifrån svarade: ”Vem är deras far?” Härav uppkom ordspråket: ”Är också Saul bland profeterna?” ¹³ Men när han hade slutat att profetera, gick han upp på offerhöjden. (1 Samuelsboken 9:26–10:13).

Alldeles innan denna text så har profeten Samuel fått veta av Gud att Saul är den man som Gud har utvalt till att bli Israels förste kung.[31] Bara av det faktum att det är just profeten Samuel som har en så markant roll när Saul blir kung gör att vi kan dra slutsatsen att Israels monarki redan från start är tydligt kopplat till det profetiska ämbetet och att kunglig auktoritet är sprunget ur Guds Ande och inte nödvändigtvis ur kunglig tronföljd.[32]

Som vi såg tidigare under mitt tema ”Skickliggörande” så verkar Gud överlåta det viktiga arbetet åt utvalda människor, men vill ändå vara med som någon slags ”handledare” för att se till så att det blir så som Gud har tänkt sig. Eftersom Gud ser på Israel som sin arvedel och därför inte vill utlämna Israel åt vem som helst utan vill vara med i ledarskapet och beslutsfattandet så ser Gud till att fylla kungen med sin egen Ande så att han ska göra det som Gud vill. Guds Ande blir således den närvarande kopplingen mellan Gud och Israels kung.

Routledge lyfter fram att så länge som Saul presenteras som ”ledare” eller ”prins” så är Samuel positiv till Saul, eftersom Sauls roll då inte inkräktar på Guds roll som Israels kung. När Saul så småningom ändå blir Israels kung så distanserar sig Samuel mer och mer från Saul och anklagar så småningom folket för att förkasta Gud såsom Israels kung.[33]

Om vi återgår till den aktuella texten så får vi möjlighet att betrakta när Samuel tar med Saul på en promenad. Profeten Samuel smörjer den blivande kungen med olja som ett tecken på att Gud har smort Saul till furste över Israel. Detta blir för Saul starten på ett nytt liv där han ska bli ledare för hela Guds folk. Samuel skickar sedan iväg Saul och ger honom några profetiska hälsningar om vad som ska hända i den närmaste framtiden, hälsningar som blir som tecken för Saul att Gud verkligen är med honom.

En intressant detalj i sammanhanget, är att Samuel berättar i förväg för Saul vad som kommer att hända när Anden kommer över honom. Saul får höra att han kommer att profetera och att han kommer att bli förvandlad. Även om Samuel inte ger oss någon färdig systematisk teologi om hur han uppfattade Guds Ande så får vi här en hyperintressant inblick i hur han uppfattade vad som händer när Anden faller. Min gissning är att Samuel vet detta av egen erfarenhet, men också utifrån att han har läst i Skriften om den erfarenhet som Moses 70 ledare var med om. Precis som för Moses ledarskap så blir Sauls profeterande det synliga beviset för Saul och hans omgivning att Gud är med honom och att Saul har blivit kung tack vare att Gud har valt ut honom. Om detta profeterande är ett regelrätt profeterande i den meningen att Saul siade om framtiden eller om det är en beskrivning av att Saul hamnade i någon form av religiös extas, förtäljer inte historien. Men tydligt är att denna koppling till det andliga fortsätter när omgivningens spontana reaktion verkar vara att de först och främst tror att Saul är en profet och inte en kung.

Även om det visserligen är utanför denna text så går det inte att skriva om Saul och Guds Ande utan att ta upp det faktum att Guds Ande faktiskt lämnar Saul så småningom:

¹³ Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens Ande (ruach yhwh) kom över David från den dagen och framöver. Sedan steg Samuel upp och gick till Rama. ¹⁴ Men Herrens Ande (ruach yhwh) vek från Saul och en ond ande från Herren plågade honom. (1 Sam 16:13–14).

Även i detta sammanhang ser vi att profeten Samuel är med och att han smörjer David. Även här står att yhwh ruach kommer över David, men skillnaden här verkar vara att textens författare anmärkningsvärt nog påpekar att Herrens Ande är med David från den dagen och framöver. Det rör sig i Davids fall alltså inte om en engångsföreteelse likt Moses ledare, utan nu stannar Guds Ande hos David. Dessvärre för Saul verkar detta innebära att Anden lämnar honom. Betyder detta att Guds Ande bara kan vila över en ledare åt gången? Det vore väldigt märkligt i så fall eftersom Guds Ande vilade över Moses 70 ledare. Nej, anledningen till att Guds Ande lämnar Saul är för att han inte gör vad Gud befaller honom.[34] Som vi tidigare såg så fyllde Gud konstnärerna Besalel och Oholiab med sin Ande för att skickliggöra dem inför sitt viktiga arbete, men Gud befallde dem också att lyda honom. Israel är Guds arvedel och Gud ämnar vara en aktiv del i beslutsfattandet. Israel tillhör inte Saul och att vara Israels kung förpliktigar därmed till att man inte kan göra så som man själv behagar utan behöver låta sig ledas och styras av Guds Ande. Anden finns hos en ledare för att hjälpa ledaren att utföra Guds befallningar och om ledaren konsekvent vägrar att lyda Guds befallningar så finns det ju konsekvent nog inte längre någon anledning för Guds Ande att stanna kvar hos ledaren.

I samma andetag som det står att Herrens Ande lämnade Saul så står det att ”en ond ande från Herren plågade honom.” Hur ska vi tolka detta? Är det Gud som sänder onda andar och står bakom ondskan här i världen? Om vi tar hjälp av Jobs bok så kan vi se att det inte är Gud som sänder ondska men att han tillåter den av olika anledningar.[35] Den urgamle bibelkommentatorn Matthew Henry kopplar detta till 2 Sam 7:15 där Gud berättar för profeten Natan att han lät sin nåd vika från Saul.[36] Henry fortsätter med: ”Om Gud och hans nåd inte styr oss, kommer synd och Satan äga oss.”[37] Med andra ord, om Guds Ande inte är med Saul så är han ensam och hjälplöst utlämnad åt sig själv och Satan. Men eftersom detta fördjupningsarbete inte handlar om onda andar så väljer jag att inte gå in mer i detalj på detta svåra ämne utan konstaterar bara kort och gott att Herrens Ande lämnade Saul och kom istället över David.

Detta blir dock inte slutet på följetongen om Saul och Guds Ande. När Saul mot slutet av sitt liv är på jakt efter David beger han sig till profeten Samuel där David gömmer sig. På vägen dit kommer Guds Ande över honom så att han ironiskt nog går omkring och profeterar samtidigt som han letar efter profeten och den av Anden smorde. En något komisk syn som om möjligt blir ännu mer (tragi-)komisk när Saul väl kommer fram till Samuel: ”Då tog även han av sig kläderna, och profeterade, också han, inför Samuel. Han blev liggande naken hela den dagen och hela natten.”[38]

5d. Analys

I fallet med Moses 70 ledare så verkar det som att det är en engångsföreteelse när ledarskapet vid starten av sin karriär får möta Guds Ande och att det fungerar som en bekräftelse på att de är ledare utvalda av Gud. Tecknet på att ledarskapet har fått möta Guds Ande är att de profeterar i människors åsyn, ett tecken som sedan fortsätter när även Saul får möta Guds Ande i början av sin karriär och även han börjar profetera i människors åsyn.

Återigen så ser vi att Guds Ande är skillnaden mellan en bra ledare och en utomordentligt bra ledare. Precis som konstnärerna i mitt förra tema så blir Saul skickliggjord av Guds Ande för att kunna utföra ett bra arbete. I fallet med Saul ser vi också att om en ledare inte gör så som Herren befaller så finns risken att Herrens Ande lämnar ledaren.

Eftersom Gud ansåg sig vara Israels kung men ändå lät människor styra Israel så är det inte speciellt konstigt att just kungarna blir fyllda med Guds Ande för att kunna utföra detta viktiga arbete.

6.     Syntes

Samuel, som onekligen kände till mycket om Guds Ande, säger till Saul att ”Herrens Ande skall komma över dig, och du skall profetera med dem och bli förvandlad till en annan människa.” Detta ger en mycket ackurat bild av hur Guds Ande beskrivs i de historiska böckerna.

Om mina tre olika teman, ”Livets andetag”, ”Skickliggörande” och ”Karismatiskt ledarskap” bildar en kedja så är den sammanlänkande faktorn att Gud förbättrar människor genom att fylla vissa utvalda med sin Ande. Det är när den livlösa kroppen fylls med Guds Ande som människan blir en levande varelse. Det är när konstnärerna blir fyllda med Guds Ande som de blir skickliga konstnärer. Det är när Israels ledare blir fyllda med Guds Ande som de blir framgångsrika ledare. Gud tar någonting som redan finns och gör det till något bättre genom att fylla det med sin Ande.

Om detta är det genomgående mönstret som visar på en kontinuitet i de historiska böckernas framställning av Anden så råder det en diskontinuitet angående det profetiska. Det verkar onekligen som att de karismatiska ledarnas profeterande är orsakat av Guds Ande, men det verkar inte som att detta sker när människan skapas eller när konstnärerna skickliggörs. Att profetera hör ihop med Guds Ande, men tydligen inte alltid.

7.     Litteraturförteckning

Strong, J., S.T.D., LL.D. 2009. A Concise Dictionary of the Words in the Greek Testament and The Hebrew Bible. Logos Research Systems, Inc.: Bellingham, WA, USA.

Swanson, J. 1997. Dictionary of Biblical Languages with Semantic Domains: Hebrew (Old Testament) (electronic ed.). Logos Research Systems, Inc.: Oak Harbor

Heinz-Josef Fabry. 2004. “Ruach”, artikel ur G. Johannes Botterweck, Helmer Ringgren och Heinz-Josef Fabrys Theological Dictionary of the Old Testament. Eerdmans Publishing Company, Grand Rapids, Michigan, USA / Cambridge, UK.

George T. Montague. 1976. The Holy Spirit: Growth of a Biblical Tradition. Paulist Press. New York, USA.

Ralph W. Klein. 1983. Word Biblical Commentary, Volume 10, 1 Samuel. Word Books, Waco, Texas, USA.

Matthew Henry. 1996. Matthew Henry’s commentary on the whole Bible : Complete and unabridged in one volume. Hendrickson: Peabody.

Christopher J.H. Wright. 2006. Knowing the Holy Spirit through the Old Testament.  Monarch Books, Oxford, UK.

Robin Routledge. 2008. Old Testament Theology. InterVarsity Press, Downers Grove, Illinois, USA.

F.W. Horn. 1992. “Holy Spirit”, artikel ur David Noel Freedmans The Anchor Bible Dictionary: Volume 3. Doubleday. New York, USA.

Elbert, Paul. 2006. “Genesis 1 and the Spirit: A Narrative-Rhetorical Ancient Near Eastern Reading in Light of Modern Science”, artikel ur Journal of Pentecostal Theology – Volume 15, Number 1 October 2006.  Ho

Sage Publications, London, UK.