Lillgrabben har somnat, kollar på Melodifestivalen och äter godis tillsammans med min fru. Känner ett plötsligt behov av att blogga om dagens dop- och medlemskapssamtal i Umeå. Några tankar hänger kvar som känns relevanta att dela med mig av:
Det starkaste intrycket från samtalet är att Pingströrelsen inte är en samfundskyrka utan en väckelserörelse. Vårt kanske viktigaste uppdrag är att predika om Jesus och döpa och lärjungaträna de som kommer till tro. Mot den bakgrunden ställs funderingarna kring att acceptera barndöpta som formella medlemmar i ett annat ljus. Det finns nämligen en risk att om vi accepterar spädbarnsdop som medlemsgrundande så skapar vi förutsättningar som snarare försvårar troendedopet än uppmuntrar det. Om man kan bli medlem genom sitt spädbarnsdop så kanske man inte ens funderar på att troendedöpa sig, och det vore väldigt sorgligt eftersom Nya testamentet är fullt av vittnesbörd om troendedopets värdefulla innebörd.
En av de församlingar som funderar på att acceptera spädbarnsdöpta som medlemmar lyfte fram det Gud säger till Petrus i Apg 10:15: ”Vad Gud har förklarat för rent skall inte du anse vara orent” och menade att om Gud har fyllt spädbarnsdöpta med sin Ande så borde väl vi kunna acceptera dem som medlemmar?
Jag tycker att det är ett bra argument i sig självt, men problemet med argumentet är att följden av Petrus syn är: ”Inte kan väl någon hindra att dessa blir döpta med vatten, när de liksom vi har tagit emot den helige Ande?” (Apg 10:47)
I och med att Gud har förklarat hedningarna rena så bör de alltså döpas. Om vi använder detta Bibelord för att acceptera spädbarnsdöpta som medlemmar så försvårar vi ju Bibelordets syfte; att just eftersom de accepterats av Gud bör de därför döpa sig.
Ett annat argument som lyftes fram från en ekumenisk församling var svårigheten att döpa om spädbarnsdöpta eftersom Gud gör något i dopet, det är mer än bara en symbolisk handling. Jag håller med om att dopet är mer än bara en strikt symbolisk handling men jag anser att dopet är det yttre tecknet på den inre tron, dvs. dopet måste alltid komma efter tron, annars är det per definition inget dop.
Vi kan också se i Apg 19 att Paulus hastigt döpte om de som ”bara” blivit döpta med Johannesdopet. Gjorde Gud något i Johannesdopet? Vad man än svarar på den frågan så kan vi ju konstatera att Paulus ändå döpte om dessa lärjungar eftersom det kristna troendedopet var såpass viktigt. Vad man än svarar på frågan ”gjorde Gud något i spädbarnsdopet?” så tycker jag ändå att det är viktigt att troendedöpa alla som kommit till tro på Jesus.
I Apostlagärningarna 10 visar Gud för Petrus hur viktigt troendedopet är. I Apostlagärningarna 19 visar Gud för Paulus hur viktigt troendedopet är. Min slutsats förefaller alltså vara att om en pingstförsamling anser att både tro och dop är medlemsgrundande bör man inte acceptera spädbarnsdopet så som ett korrekt dop eftersom det skapar onödiga hinder i vägen till troendedopet.