Nu ikväll var det ett väldigt intressant dop- och medlemskapssamtal på konferensen Pingst Pastor som jag är på i dagarna tre.
Det tråkiga, om vi ska börja med det, är att detta samtal tar upp så mycket tid och tankemöda i våra församlingar och på vår konferens, tid som vi istället borde ägna oss åt att fundera på hur vi ska nå vårt land med evangelium. Men nu är det som det är och vi får försöka komma igenom detta också, bara vi inte fastnar för länge i denna fråga eller bråkar så mycket att vi till slut splittras.
Samtalet bestod av att Pelle Hörnmark ledde ett panelsamtal mellan Urban Ringbäck (Smyrna Göteborg), Daniel Alm (Västerås Pingst), Niklas Piensoho (Filadelfia Stockholm) och Dan Johansson (Uppsala Pingst) där Göteborg och Stockholm har påbörjat samtal om att tillåta barndöpta bli medlemmar i församlingen medan Uppsala och Västerås står kvar vid tidigare synsätt, att troendedopet är medlemsgrundande.
Det första vi kan konstatera är att Pingströrelsen har en gemensam dopsyn, men inte en gemensam församlingssyn. Det är alltså än så länge inte en dopfråga egentligen, även om Piensoho beskriver barndopet såsom ett ”oklart dop”. Piensoho menade också att han vill ha en ”relativt tolerant” församling, vill inte riskera ”rycka upp vetet med ogräset” och kan tänka sig, så vitt jag förstod, att bli en ”bekännelsekyrka”, dvs att man blir medlem på bekännelsen om tro på Jesus, oavsett om man är döpt eller inte.
Ringbäck funderar kring om man kan bli medlem ”i väntan på dop”, men anser dock inte att man ska kunna bli församlingsledare om man inte är troendedöpt.
Alm betonade att oavsett hur vi har våra stadgar så kommer vi ändå att få problem nånstans, och menade med andra ord att vi måste välja vart vi vill ha problemet och då kan vi lika gärna ha kvar stadgarna med krav på troendedop.
Salomonsson lyfte fram att vi inte borde låta en enskild avgöra vad som är sant, för då kommer vi i framtiden även börja definiera exempelvis äktenskapet annorlunda. Salomonsson menade också att ekumenik, som ofta blir ett argument för att öppna för barndöpta att bli medlemmar, innebär att vi faktiskt står för någonting samtidigt som vi har gemenskap med någon som har en annan uppfattning. För att kunna ha en god ekumenik behöver vi alltså inte ändra på vår egen syn på saker och ting.
Samtalet avslutades med att alla som ville fick yttra sig, ställa en fråga eller dela med sig av sina farhågor. Detta tycker jag var ett mycket bra inslag i samtalet eftersom det är när vi kommer samman som pastorer och församlingsledare som vi gemensamt är Pingströrelsens läroämbete. Mitt samlade intryck av alla frågor från övriga pastorer är att de flesta är negativa eller åtminstone återhållsamma till att ta bort kravet på troendedop som medlemsgrundande.
En av de sista frågorna som ställdes berörde de nya pingstförsamlingar som grundas, de har ju inte samma föreningsmodell som de traditionella pingstförsamlingarna, hur ser de på denna fråga?
Avslutningsvis, några egna reflektioner:
Det verkar onekligen som att Pingströrelsen inte har en och samma syn i denna fråga, och frågan är om vi kan leva med det? Väger vår kärlek till varandra tyngre än vår syn på dop- och medlemskap?
Det finns onekligen en diskrepans mellan teori och praktik. Hur ska vi egentligen definiera ”församlingen”? Vi tror ju att man blir frälst genom att tro på Jesus, oavsett om man har hunnit döpa sig eller inte, och kan man verkligen vara frälst utan att vara en del av Kristi kropp? Med andra ord, är man inte egentligen redan en del av, om än inte den ”lokala” församlingen, så åtminstone den ”universella” församlingen, så fort man blir frälst?
Anser vi att barnen i våra församlingar är en del av församlingen? Jag har svårt att se att min ett-årige son Konrad inte är en del av vår församling i Timrå även om han ännu inte har bekänt sin tro eller låtit döpa sig. Krånglar vi till det för mycket när vi knyter församlingsmedlemskapet till föreningsmedlemskapet?
Hur kommer det sig att vårt närmaste samfund, EFK, till synes verkar ha gått igenom denna förändringsprocess så friktionsfritt medans detta rör upp så oerhört starka känslor inom Pingst?
Våra församlingar är ju fria och självständiga, men ändå blir vi upprörda när någon av församlingarna tänker annorlunda, hur kommer det sig?
Har du några funderingar, frågor eller farhågor? Dela gärna med dig av dina tankar, jag är väldigt nyfiken på hur du tänker!
Läs mer:
Världen idag – Frågan om medlemskap aktuell på pastorsdagar