Har precis varit på en missionskonferens för att samtala om Pingströrelsens missionsarbete. Väldigt givande. Mission är varje församlings pulserande hjärta och jag som pastor sätter ett stort värde i att kunna delta i sådana här samlingar.
Det kommer förmodligen bli en del omorganisation i hur det gemensamma missionsarbetet organiseras och vi hade alla bjudits in för att samtala om detta. Jag måste säga att detta är ett mycket föredömligt ledarskap. Vi pingstförsamlingar är ju lite speciella om man jämför med många andra samfund, eftersom alla pingstförsamlingar är fria och inte styrs ovanifrån av en samfundsledning. Därmed behöver vi också då och då träffas, samtala och komma överens om hur vi ska organisera oss, så att vi inte blir isolerade öar som driver omkring på öppet hav.
Det märktes dock under det öppna samtalet att det just nu finns en viss oro inom Pingströrelsen, en oro som möjligtvis beror på alla de teologiska svängningar som har varit på sistone. Förhoppningsvis kommer denna oro att lugna ner sig så småningom allteftersom vi församlingsledare möts och samtalar.
Men det finns ett ställningstagande vi nog alla behöver ta, en punkt som Pelle Hörnmark ofta återkom till under samtalet. Förmodligen utan att egentligen tänka på det, delar vi ofta olyckligtvis upp de lokala församlingarna i ”vi” och Pingst FFS (Fria Församlingar i Samverkan), den centrala organisationen i ”dem”. Det vi måste förstå, är att det inte finns något ”vi och dem”, utan bara ett ”vi”. PFFS är inte ”samfundet därborta” utan det är vi lokala församlingar som fattar gemensamma beslut. PFFS är alltså inte ett samfund, i ordets rätta bemärkelse.
Dock finns det enligt min erfarenhet många pingstvänner som uppfattar PFFS som ett toppstyrt samfund. Även om detta är felaktigt så tror jag PFFS behöver vara mer tydliga i hur saker och ting ligger till, så att eventuella missförstånd kan redas ut och eventuella halmgubbar slipper eldas upp.. (Att bränna halmgubbar innebär att man (felaktigt) påstår att sin debattmotståndare har vissa åsikter vilket leder till att debattmotståndaren måste lägga all sin tid och energi på att försöka förklara att man inte alls har just de åsikterna, istället för att få framföra sina egentliga åsikter).
Det var också väldigt kul att Denis Mukwege att kom på besök och delade några tankar från Bibeln för oss. Han pratade bland annat om att vi behöver förena missionsarbetet med det övriga arbetet. Vi behöver både proklamera evangeliet och arbeta socialt. Mukwege poängterade att Jesus alltid ville veta VARFÖR en viss person kom till honom och hade ett visst problem. Varför kan inte den här människan gå?
Mukwege poängterade också att vi alla måste protestera mot orättvisor och förtryck med detta enkla men starka ordspråk: ”När de kom för att hämta judarna protesterade jag inte eftersom jag inte är jude. När de kom för att hämta katolikerna protesterade jag inte eftersom jag inte är katolik. När de kom för att hämta mig fanns det ingen kvar som kunde protestera.”
Låt oss fortsätta att tillsammans arbeta för Guds rikes utbredande, vart än vi befinner oss! Timrå, Stockholm, Kongo, Nepal, MÖNA, whatever, vi är alla människor och behöver alla få höra budskapet om Jesus! Visst är det viktigt att samtala om olika teologiska frågor, det gör att vi fördjupar oss i vår tro och i vår Bibelförståelse, men låt oss akta oss för att fastna i missförstånd, halmgubbar och misstänkliggörande. Vi har alla valt att att tjäna Gud därför att vi älskar Jesus och vill berätta för andra om honom.
Dagen – Fredspristagaren Denis Mukwege: ”Jag får se kvinnor börja le igen”
Dagen – Mukwege tog emot alternativt Nobelpris
Aftonbladet – Ge Denis Mukwege Nobels fredspris