Från kris till kärlek

Bakgrund

Just nu pågår en process inom många pingstförsamlingar i Sverige, en process där man samtalar om hur vi ska se på att det finns många varmt troende människor i vår församlingsgemenskap som är spädbarnsdöpta och därmed inte har möjlighet att bli medlemmar såvida de inte döper om sig, något vissa inte kan tänka sig av olika skäl. Puh, vilken lång mening.. Här kommer ett långt blogginlägg om mina tankar hittils i detta ämne, kom dock ihåg att jag är långt ifrån fullärd och försöker vara ödmjuk inför denna svåra fråga. Kommentera eller maila om du tycker att jag tänker fel på någon punkt eller på allt för den delen. Dela med dig av ditt perspektiv, det berikar samtalet! Passa även på att ställa frågor, det är inte alla pastorer som delar sina personliga tankar offentligt på det här sättet.

Hursomhelst, situationen som det samtalas kring har uppstått på grund av att samhället har förändrats. Förr levde vi i ett enhetligt samhälle och de flesta bodde på sin ort hela livet. Var man pingstvän så var man pingstvän. Idag flyttar folk runt mycket mer och exakt vilket samfund man tillhör är inte längre lika viktigt, och därmed har det uppstått en situation där vi har många ibland oss som kommer från andra samfund och med en annan doptradition. Hur ska vi se på det faktum att vi har accepterat barndöpta in i vår församlingsgemenskap, men inte i vår församlingsmatrikel? Det är med största respekt för dessa människor som jag skriver detta blogginlägg och jag ber dig att läsa med vänligt sinnad inställning eftersom denna fråga väldigt lätt rör upp starka känslor. Min avsikt är inte att trampa någon på tårna utan jag vill hitta en lösning som stämmer överens med Guds ord och passar både församlingen och individen på bästa sätt. Men det är inte lätt.

Dilemmat

Dop har kyrkohistoriskt sett vad jag vet i stort sett alltid varit ett krav för att få bli medlem i en församling och vi inom Pingströrelsen har traditionellt sett alltid menat att tro och bekännelse måste föregå dopet, dvs. spädbarnsdopet är egentligen inte ett dop enligt vårt synsätt. Låt mig citera boken ”Församlingen” i serien ”Trons hemlighet” utgiven av Pingströrelsens Teologiska Nätverk: ”I Kristi församling inträder ingen på egna meriter. Porten heter omvändelse och dop – en ingång som känns trång innan insikten om vår synd drabbar oss och väcker en längtan efter förändring.”

Dilemmat uppstår alltså när en troende med ett annat synsätt blir en aktiv del av vår församlingsgemenskap men som officiellt sett inte tillåts bli medlem i församlingen. Om vi accepterar spädbarnsdöpta in i vår församling, då måste vi antingen acceptera deras barndop såsom ett giltigt dop eller så får vi en församling med odöpta medlemmar. Hur ska vi göra för att lösa detta dilemma?

Vi tror att man blir frälst genom att tro på Jesus och att man då blir en del av Guds familj och får komma till himlen när man dör. Men bara för att man är frälst så betyder inte det nödvändigtvis att man kan bli medlem i en församling, man måste dessutom döpa sig. Detta är ju inte någonting negativt eftersom Jesus uppmanar oss att döpa oss om vi kommit till tro, men problemet uppstår när personer som, enligt dem själva, redan är döpta, men genom ett dop som vi inom Pingströrelsen tradionellt sätt inte har accepterat som ett korrekt dop. Kortfattat kan man säga att enligt vår Bibelförståelse bygger dopet på en egen bekännelse om tro på Jesus som sin Herre och Frälsare, eller som det uttrycks i boken ”Dopet” i serien ”Trons hemlighet” utgiven av Pingströrelsens Teologiska Nätverk: ”Nya testamentets dop uppfattas som en del av omvändelsen, och den personliga tron föregår därför dopet”. Ett spädbarn kan varken omvända sig eller bekänna sin tro och kan därmed heller inte döpas. Vi får då problem med hur vi ska göra när någon med en annan syn på dopet än oss vill bli medlem i församlingen.

Vi ser alltså inte spädbarnsdopet såsom ett korrekt dop och anser således att man i likhet med lärjungarna i Efesus (Apg 19) behöver döpa sig ”igen” efter egen bekännelse.

Alternativ

Så som jag ser det så finns det ett antal olika alternativ som har florerat i media och som jag själv har lyckats bena ut:

1. Medlemskap genom troendedop
   1. Den modell som de flesta pingstförsamlingar redan har.
   2. Problemet kvarstår.
2. Medlemskap genom odefinierat dop
   1. Vi godtar barndöpta som medlemmar men vi erkänner inte deras dop såsom ett riktigt dop.
   2. Vi får en situation där medlemmar inte anses döpta men som är medlemmar ändå.
   3. Finns en risk att vi blir en kristen förening istället för Kristi församling.
3. Medlemskap genom accepterat barndop
   1. Vi erkänner barndopet såsom ett riktigt dop.
   2. Vi får problem med vår syn på Bibeln och med vår pingstbaptistiska tradition.
4. Medlemskap utan dop
   1. Alla som tror på Jesus är välkomna att bli medlemmar.
   2. Troende får en möjlighet att växa i sitt lärjungaskap inne i församlingen istället för utanför.
   3. Finns en risk att vi blir en kristen förening istället för Kristi församling.
5. Överfört medlemskap
   1. Om man varit aktiv i en annan församling och delar vår dopsyn men av samvetsskäl inte kan tänka sig att döpa om sig så kan man i undantagsfall bli medlem även hos oss.
   2. Vi respekterar att det finns mer än ett sätt att se på dopet, även om vi själva inte håller med.
   3. Nyomvända barndöpta troendedöper sig.
   4. Finns trots detta en risk att vi blir en kristen förening istället för Kristi församling eftersom vår teologi förkunnar att spädbarnsdöpta egentligen inte är döpta.

Efter att ha fört en hel del samtal i denna fråga så finns det bara en sak jag kan konstatera: byter man medlemsmodell så löser man sitt nuvarande problem, men får istället ett annat. Men oavsett vad vi kommer fram till i den här frågan så tror jag det är väldigt värdefullt med alla dessa teologiska samtal som vi pingstvänner nu för med varandra. Varje generation måste återerövra teologin, annars riskerar vi att sluta läsa Bibeln och istället förlita oss på vår tradition.

Mitt största problem, om jag får bli lite personlig, är att jag tror verkligen att dessa varmt troende spädbarnsdöpta kristna är frälsta och tillhör Guds rike och Kristi kropp, men samtidigt kan jag inte se att spädbarnsdopet är ett korrekt dop enligt Bibeln. Jag har också väldigt svårt att tänka mig odöpta som medlemmar i en församling. Om jag samtidigt får ge mig själv lite självkritik; om jag inte anser att spädbarnsdöpta är bibliskt döpta och om vi förutsätter att en församling bör konstitueras av döpta medlemmar, vad säger det då om min syn på andra kyrkor, exempelvis Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, Ortodoxa kyrkan, osv. Är dessa kyrkor då inte kyrkor? När jag drar min egen hållning till sin spets så känns den också konstig, om jag får vara lite självkritisk. Det här dilemmat är alltså större än vad jag först trodde, och berör inte bara min egna lokala församling utan även andra pingstförsamlingar, och i förlängningen också övriga kyrkosamfund. Innerst inne i mitt hjärta vill jag ju att alla vi olika församlingar, kyrkor och samfund ska ha samma medlemskrav så att vi åtminstone kan enas om vad som ska krävas för att få bli en del av Kristi kropp.

Det finns egentligen bara en församling

När Paulus skriver sina brev så är han väldigt tydlig med att splittringar och uppdelningar är av ondo och absolut inte något önskvärt. Han skriver t.ex. att församlingen är ”Kristi kropp” (Ef 1:22) och att det bara finns ”en kropp” (Ef 4:4). Oavsett vilken lokal församling vi än tillhör, så tillhör vi alla gemensamt den världsvida församlingen. När Paulus får höra att det förekommer ”stridigheter” i Korinth såtillvida att de kristna där har delat upp sig så att några håller sig till Paulus, några till Apollos, några till Kristus, osv, då brister han ut ”är då Kristus delad?” (1 Kor 1:11-17). Att vi som församlingar är splittrade i en Katolsk kyrka, en Ortodox, en Luthersk, en Pingst, osv, osv, är ju givetvis ett tragiskt misslyckande och alls ej önskvärt. Att vi nu dessutom är på väg att få olika medlemskrav till och med INOM Pingst är ju än värre!

Den lokala församlingen är fri men ej ensam

Inom Pingströrelsen ”formas teologin i den lokala församlingen” och detta är i grunden någonting väldigt bra. Samhället, situationen och kulturen ser lite olika ut från plats till plats och därför är det nödvändigt att varje lokal församling själv äger sin egen teologi, inom vissa gemensamma ramar vill jag tillägga. För även om vi själva får forma vår teologi så anser jag att vi ibland behöver ta gemensamma beslut när teologin riskerar att påverka andra församlingar, exempelvis vilka krav vi ställer på medlemskap i en pingstförsamling. Om vi inte har samma teologi på denna punkt, då riskerar vi att hamna i den mycket olyckliga situationen att en pingstvän som blivit accepterad som medlem i en pingstförsamling inte tillåts bli medlem i en annan pingstförsamling. Vi får alltså två sorters pingstförsamlingar i Sverige. Därför tycker jag det är oerhört föredömligt av Pelle Hörnmark att sammankalla Sveriges pingstpastorer för både nationella och regionala samtal i denna fråga.

I Apostlagärningarna 15 kan vi ser hur det uppstod oenighet om hur man blir frälst. Detta löstes genom att olika representanter samlades i Jerusalem ”för att överlägga om denna stridsfråga” (Apg 15:3). Genom att presentera olika alternativ (Apg 15:5), ge exempel från verkligheten (Apg 15:9), samtala om vad Bibeln säger i frågan (Apg 15:15-18) och lyssna in den helige Ande (Apg 15:28), kunde de tillsammans; apostlar, äldste och ”hela församlingen” (Apg 15:22) ”enhälligt besluta” (Apg 15:23) om en gemensam linje.

Det teologiska samtalet får oss att tänka

Att vilja diskutera en förändring behöver alltså inte betyda att man håller på att ”avfalla från den rätta läran” eller något liknande, utan kan vara en omsorgsfull och respektfull omtanke om de barndöpta i vår församlingsgemenskap. Bara för att vi diskuterar denna fråga behöver det inte betyda att vi kommer att ändra på vår Bibel- eller dopsyn, snarare finns en möjlighet till att fördjupa och bredda vår förståelse. Om vi mot all förmodan skulle ändra oss på någon punkt så kommer ju det teologiska samtalet garantera att vårt beslut är väl grundat i Bibeln. Man ändrar sig liksom inte i sådana här viktiga frågor utan att vara väl förankrad i Guds ord.

“Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss, honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheternas evighet, amen.” (Ef 3:18–21)

Låt mig hämta ett exempel från Nepal som jag besökte under 9 veckors tid när jag skrev min c-uppsats. Den kristna kyrkan är relativt ny i Nepal som under många år var världens enda stat med hinduism som statsreligion. När de kristna blev allt fler uppstod det problem med hur man ska begrava kristna. Hinduer bränner sina döda medan kristna normalt sett gräver ner sina. Men i Nepal finns inga begravningsplatser eftersom de dödas aska sprids ut i floden. Hur ska man lösa detta dilemma? Köpa en stor begravningsplats? Bränna de döda som hinduerna gör? I Bibeln framgår ju inte exakt hur man ska göra för att begrava de döda. En ny situation behöver en ny teologi och för att komma fram till ett bra förhållningssätt som är väl grundat i Guds ord behöver man teologiska samtal.

Från kris till kärlek

Min slutsats är alltså att vi måste komma fram till en gemensam hållning i denna fråga och vi behöver göra det genom gemensamma teologiska samtal. Om vi lyckas med det kommer denna kris att gå från att vara ett splittringsmoment till att bli en fördjupning i kärlek till varandra och Guds ord. Kanske måste några av oss ändra uppfattning, men låt det då bli i en kärleksfull miljö där vi anstränger oss för att bevara enheten med varandra och trofastheten gentemot Guds ord.

“Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.” (Rom 8:28)

Läs mina övriga blogginlägg om Dop- och medlemskapsdebatten.
Dagen – Vi vill lyfta troendedopet – och välkomna barndöpta
Dagen – Pånyttfödelsen sker inte i dopet
Dagen – En tredje väg i dopfrågan
Dagen – Ändrad dopsyn påverkar hela teologiska systemet
Dagen – Bristfällig undervisning om vad dopet innebär
Dagen – Tro och dop hör ihop
Dagen – En omvändelse under galgen
Dagen – Farlig ekumenisk glidning inom Pingst
Dagen – Barn tillhör redan Gud och behöver inte döpas
Dagen – Håll fast vid troendedopet!
Dagen – ”Jag har svårt att ändra vårt teologiska DNA”