Nu i dagarna har jag varit på pastorskonferensen Älska Norrland på en lägergård utanför Övik. Det har varit fina dagar och pastorsvärden Stefan Beimark har onekligen gjort ett bra jobb! Pastorsjobbet är ett väldigt ensamt yrke (trots att man ständigt har folk runtomkring sig) och det känns väldigt gott för åtminstone mig att få träffa andra i samma situation. Har försökt ta så många tillfällen i akt som möjligt och samtala med mina kära kollegor på rasterna osv. Mycket givande!
Den första reflektionen från konferensen handlar om den negativa utvecklingen för pingströrelsen i Norrland. En del församlingar växer, men de allra flesta är små, minskar och blir äldre. Hela Sverige går ju numera igenom någon slags folkvandringsperiod där många flyttar in till storstäderna, något som påverkar framförallt Norrland väldigt mycket. Det är många församlingar som kämpar och gör ett fantastiskt fint jobb men som samtidigt har svårt att nå ut. Pingströrelsen har sedan en tid tillbaka satsat mycket på församlingsplantering i Sveriges städer men behöver nu, i min mening, börja satsa på ”inlandsmission”. Om inte de små församlingarna i de mindre städerna får hjälp ser framtiden dyster ut. Luleå och Skellefteå verkar ha gjort ett riktigt bra jobb med deras engagemang i Kiruna och förhoppningsvis kan detta ligga till grund för en medveten satsning i Norrlands inland.
Min andra reflektion utgår ifrån det fina samtalet som Stefan ordnat med Sofia Mirjamsdotter och Peter Hallström. Båda dessa är uppvuxna i en frikyrka men lämnade i ung ålder pga olika negativa omständigheter (läs gärna Charlotte Nordins ”Frikyrkan, trygghet eller tvångströja” för mer om just det samtalet). Deras berättelser berör och är oerhört värdefulla, de får oss att med andras ögon bevittna hur vi i pingst har behandlat, och i viss mån än idag behandlar, ”oliktänkare”. Vi behöver dra mycket lärdom av detta och bli bättre på att behandla människor med respekt. Att förbjuda ungdomar att spela fotboll på söndagar känns inte okej. Vi bör lägga mer kraft på att vara goda förebilder än att hitta på obibliska förbud. Sen måste jag tillägga att en del av de åsikter som uttalades, exempelvis Sofias ”Det är okej att synda”, är något som jag inte kan skriva under på. Med all respekt för hennes bakgrund och åsikter så anser jag ändock att vi inom kyrkan måste få ha rätt att läsa och tolka Bibeln utifrån att vi faktiskt tror att den är sann och är ett budskap från Gud till oss människor. Vi kan inte ändra på Guds ord och ta bort de delar som vi inte tycker stämmer med samhällets värderingar, utan vi har ett viktigt uppdrag att förkunna Guds kärleksbudskap till världen, även om det ibland är obekvämt. Det går liksom inte att bara predika om Guds förlåtelse utan att nämna människans synd. Finns det ingen synd finns det ju heller inget behov av nåd, förlåtelse och frälsning. Vi kan inte ändra på budskapet, men vi behöver bli bättre på att presentera budskapet på ett mer kärleksfullt och ödmjukt sätt.
Min tredje reflektion handlar om ett skeende som jag har uppmärksammat som jag är både positiv och negativ till. Jag uppfattar det som så att det inom Pingströrelsen har funnits ett behov av någon form av ”yrkesutbildning” för oss som jobbar som pastorer. Ett stort ansvar vilar på våra axlar och kraven blir bara större och större. Man behöver som pastor år 2013 på en och samma gång vara en god teolog, själavårdare, förkunnare och ledare. För att klara av detta krävs utbildning, ledarskapskurser, pastorskonferenser, osv, osv. Detta har vad jag förstått lett till att numera är pastorskonferenserna enbart till för pastorer och inte för lekmän, äldste, osv (edit: till Älska Norrland är äldste välkomna). Detta är väldigt bra för oss pastorer, men samtidigt finns det en risk att vi skapar en yrkeskår med specialister. Jag tror väldigt starkt på det allmänna prästadömet och ser därför inte detta som en positiv utveckling. Samtidigt ser jag behovet av dessa pastorsträffar, så därför är jag lite ambivalent. Jag är positiv till de konferenser som anordnas för oss eftersom jag inser behovet samtidigt som jag är bekymrad över lekmännen och gräsrötterna.
Min fjärde reflektion är att jag tror att vi inom Pingströrelsen är i behov av ett teologiskt forum. Vi behöver ett tillfälle där vi kan lyfta teologiska frågor, lyssna på insatta personers olika perspektiv och sen samtala kring dessa. Varje lokal pingstförsamling är ju fri och vi får själva, inom rimliga gränser så klart, utforma vår teologi. För att klara av detta stora ansvar behöver det finnas ett forum där vi kan lyssna på varandra och samtala i en god ton. Om detta forum inte finns är det nämligen stor risk att de små församlingarna överlåter teologin till teologer och experter och då förlorar vi återigen lekmanna-perspektivet och blir beroende av ”specialister”. Vi klagar ofta på att våra församlingsmedlemmar inte längre läser Bibeln, men om vi inte ger dem möjlighet att vara med i det teologiska samtalet så är det ju inte så konstigt. Vill vi fortsätta vara en gräsrotsrörelse måste vi också ge oss själva möjligheten att vara just detta. När samhället och pingströrelsen förändras ställs nya teologiska frågor och då krävs det nya teologiska svar. Vi ska inte förändra i läran men vi behöver diskutera hur vi ska förhålla oss till olika nya händelser och situationer. Hur ser vi på den nya ”pastorsrollen”? Hur ska vi se på medlemsfrågan när så många i matrikeln inte längre syns i våra församlingar? Hur ska vi förhålla oss till att den nya generationen är så extremt ekumenisk att de inte längre bryr sig om att nödvändigtvis tillhöra just en ”pingstförsamling” när man flyttar till en ny ort? Nu när vi har ett rasistiskt parti i riksdagen, hur kan vi i vår förkunnelse på ett mer tydligt sätt stå upp för alla människors lika värde? Osv, osv… Om allt nytt ”bara händer” utan att det ges möjlighet till samtal så finns det ju en uppenbar risk att det upplevs som ”toppstyrt”, något som känns väldigt främmande eftersom Pingströrelsen är en lågkyrklig gräsrotsrörelse med många lekmän och frivilliga som engagerar sig. Skulle ett sådant forum finnas kanske vi skulle kunna undvika de negativa debatter som ibland uppstår på nätet där man misstänkliggör och kritiserar varandra, ofta helt i onödan.