Tänk att det alltid ska vara likadant.. Varenda lördag, dagen då vanligt folk är lediga, då förbereder jag det sista på min söndagspredikan. Även om jag har gjort det mesta klart innan lördag så är det ändå alltid samma sak: huvudet fullt med tankar, nervös, ångrar mig och vill byta Bibeltext, känner att jag vill åka på semester långt bort från Sverige, vill hellre dricka kaffe och kolla på film, läser Aftonbladet, kollar Facebook, osv, osv, osv…
Även om jag numera får anse mig själv vara ganska van vid att predika på söndagsgudstjänster så är det ändå en sjukt stor grej för mig. Jag älskar verkligen Guds ord och vill så gärna förmedla de underbara ting som jag läser om i Bibeln, men ofta får jag så dåligt självförtroende inför en predikan. Trots att jag vet att 1 Samuelsboken kapitel 3 (som jag ämnar predika utifrån imorgon) innehåller så oerhört mycket gott för vår andliga utveckling, så tänker jag ändå att ingen kommer tycka om predikan, ingen kommer bry sig, osv, osv, osv…
Men ändå vet jag att jag måste upp på estraden och förkunna Guds ord. Ändå vet jag att Gud har kallat mig till denna uppgift. Ändå vet jag att jag kommer att stå där i Pingstkyrkan i Timrå imorgon igen, och jag vet att Gud kommer att beröra människor genom sitt Ord. Och därför försöker jag övervinna denna kamp och be Gud om hjälp. Utan Gud är jag ingenting mer än en skrällande cymbal, men om Gud bekräftar sitt Ord så kommer det att leda till upprättelse, bekännelse, förlåtelse och helande.