Min lärare på Örebro Missionsskola, Mikael Tellbe, har på ett bra sätt förklarat Paulus kamp med judaisterna i sin bok ”Med framtiden i ryggen”. Jag tänkte nu att jag skulle återge en del av det Tellbe skriver:
En vanlig definition av ”judaister” är ”judekristna som hävdade att de hednakristna måste omskära sig och hålla den judiska lagen för att kunna räknas till förbundsfolket”. Paulus ägnar framförallt Romarbrevet och Galaterbrevet åt att bemöta dessa.
Traditionellt har judendomen under Paulus samtid setts som ”legalistisk”, dvs att judarna såg laglydnad som ett medel för att vinna frälsning och rätt relation till Gud. Framförallt Luther och andra reformatorer har stått för denna syn på judendomen.
Modern forskning på Paulus och första århundradets judendom hävdar numera att judendomen inte alls menade sig kunna förtjäna Guds frälsning och rättfärdighet genom laglydnad. Enligt E P Sanders vilade judarnas frälsning på Guds nåd och utkorelse (förbundet) och inte på mänskliga meriter eller gärningar. Laglydnad sågs snarare som ett gensvar på Guds nåd. Laglydnad var alltså inte ett villkor för att ”komma in” i förbundet utan som ett uttryck för att man redan tillhörde förbundsfolket.
Enligt Sanders riktade sig inte judaisterna till de hednakristna med ett budskap om att de måste följa lagen för att komma till tro, utan att de måste följa lagen för att bevaras i tron och nå fullt medlemskap i förbundsfolket. Paulus angriper inte judendomen för att vara legalistisk, utan för att Kristus har gjort om intet judarnas exklusiva syn på frälsningen; han vänder sig alltså inte mot judisk legalism, utan mot judisk nationalism.
James Dunn menar vidare att uttrycket ”laggärningar (Rom 3:20, Rom 3:28, Gal 2:16, Gal 3:10), inte är en beskrivning av lagens föreskrifter i allmänhet utan av de specifika handlingar som ledde till att judarna identifierade sig som just judar – speciellt omskärelsen, matföreskrifter och sabbatsfirandet. Det var ju detta som under första århundradet mer än något annat skilde judarna från andra folk. Det Paulus går emot, enligt Dunn, är alltså judarnas exklusiva syn på utväljelsen och förbundet.
När Paulus talar om ”rättfärdighet genom tro” pratar han framförallt om villkoren för människans tillhörighet i Guds folk. Paulus reagerar på att hedningarna måste bli judar för att få inträde i Guds folk och angriper därför judarnas exklusiva syn på frälsningen och deras nationella ”förbundsstolthet”. Medlemskapet i förbundsfolket bygger inte längre på judiska identitetsmärken som omskärelse, matföreskrifter och sabbatsfirande, utan enbart på tron på Jesus Kristus.
En invändning mot detta sätt att läsa Paulus är att Paulus visst verkar angripa en sådan legalism som Luther definierade (Rom 9:31-32). Den yttersta orsaken till att Paulus angrep den judiska laglydnaden var att mänskliga handlingar – av vilket slag de än må vara – varken kan ställa en människa i rätt relation till Gud eller hans folk.
För Paulus är förvisso lagen ”helig, rätt och god” (Rom 7:12), eftersom den kommer från Gud. Men problemet är den roll lagen har kommit att spela. Istället för att hjälpa människan till rättfärdighet har den genom att staka ut gränser för vad som är rätt och fel kommit att avslöja människans skuld och otillräcklighet (Rom 7:10-11). Att föra in lagen som markör för vad som är rätt och fel är därför dömt att misslyckas. Människan är en syndare, och en syndare behöver inte en ny lag, utan en frälsare.
Laggärningar kan därför omöjligt kombineras med Kristustron som grund för gemenskapen med Gud eller delaktigheten i det sanna Gudsfolket. ”Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig” (Rom 10:4). Paulus liknar lagen vid en temporär övervakare över synden ”tills Kristus kom” (Gal 3:24). Lagens tid är förbi, nu gäller ett nytt sätt att relatera till Gud.
Däremot har Paulus inte något emot omskärelse eller sabbatsfirande i sig och tillåter de judekristna att fortsätta med detta. Det som Paulus protesterar emot är när yttre identitetsmärken blir avgörande för vem som står i rätt relation till Gud och hans folk. Ett exempel på detta är när Paulus tillrättavisar Petrus för att han genom sitt handlande fört in judiska identitetsmärken bland de hednakristna och handlat som om lagen fortfarande gällde som markör för vilka som utgjorde det sanna Gudsfolket (Gal 2:11-14). På så sätt befäste Petrus att det fortfarande fanns två folk, judar och hedningar.
Kristus har ju skapat ett enda folk (Gal 3:28) och ”gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred” (Ef 2:14-15).
Personligen ser jag att denna kamp mot judaister pågår än idag och frågeställningarna cirkulerar fortfarande kring sabbatsfirande, matföreskrifter och hur man som kristen ska förhålla sig till lagen.