“Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid bönetimmen, den nionde timmen. Då bar man dit en man som varit förlamad från födseln. Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet. När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva. Då fäste de blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!” Han grep honom i högra handen och reste honom upp, och genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Han hoppade upp och stod upprätt. Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt och hoppade och prisade Gud. Allt folket såg hur han gick omkring och prisade Gud, och när de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten utanför templet, fylldes de av bävan och förundran över det som hade hänt med honom.” (Apg 3:1–10)
𝗜𝗻𝗹𝗲𝗱𝗻𝗶𝗻𝗴
Bakgrunden till den här fantastiskt minnesvärda berättelsen i Apostlagärningarnas tredje kapitel är den helige Andes nedslag på Pingstdagen i kapitel två. Efter att lärjungarna blivit fyllda av Anden samlas de till församlingsgemenskap, bön, bibelundervisning och nattvard. Men nu, i detta kapitel, börjar Anden dra lärjungarna ut från den inre gemenskapen och ut – till samhällets marginaliserade.
𝗩𝗲𝗿𝘀 𝟭
Petrus och Johannes var på väg till det judiska bönemötet i templet klockan 15:00. För oss idag kan det verka anmärkningsvärt att de första kristna fortsatte att vara judar, men för lärjungarna var Jesus den judiska trons Messias, och Andens utgjutelse var en uppfyllelse av de gammaltestamentliga profetiorna. Gud hade visserligen gjort något nytt, men det fanns ingen anledning att bryta med det gamla bara för sakens skull. Kanske kommer det nya vinet spränga de gamla vinsäckarna, men det får liksom bli en senare fråga i så fall.
Jag minns när jag själv hade mött Jesus och blivit fylld med Anden. Jag var 18 år och en glad festprisse. Precis som lärjungarna fortsatte jag med det gamla livet även efter att jag blivit fylld med Anden. Jag fortsatte att festa och dricka alkohol med mina vänner på helgerna. Vi hade lika roligt som förut, men långsamt men säkert började saker förändras. Jag drack mindre och mindre alkohol och pratade mer och mer om Jesus. Till en början tyckte mina vänner att det var lite kul – svenskar tycker ofta att det är kul att prata om religion när man fått i sig några öl. Men efter ytterligare några öl vill man börja leta efter ett sällskap. Tiden gick och jag började känna en avsmak för alkoholen. Jesus blev viktigare för mig och det kändes fel att bli full. Det nya vinet sprängde den gamla säcken, och jag ville inte längre festa.
𝗩𝗲𝗿𝘀 𝟮–𝟯
Mitt i sin vardag ställs lärjungarna plötsligt inför ett konkret behov. En lam man placeras varje dag vid tempelporten för att tigga av förbipasserande. Den här mannen symboliserar utanförskap. Han var nära Guds närvaro i templet – men kunde inte ta sig in själv. På ett sätt blir han en bild på människans oförmåga att av egen kraft nå Gud. Men han symboliserar också det utanförskap som sjukdom, fattigdom och mänskligt lidande skapar. På grund av sina förutsättningar hamnade han utanför i samhället.
Även i vårt samhälle idag finns många sådana människor, som på olika sätt hamnar utanför.
Vi möter dem i vardagen när vi är på väg någonstans – de sitter utanför ICA, vi passerar dem när vi går med hunden, de kanske till och med kommer till kyrkan. Men de är inte förmögna att själva fullt ut komma in i gemenskapen.
Det är också intressant att notera att platsen där den lame mannen befann sig kallades ”Sköna porten” – något som skapar en stark kontrast mellan yttre skönhet och inre lidande.
Ett tempel, eller en kyrka, kan till det yttre vara en vacker plats, men ändå skapa mycket lidande för dem som inte kan ta sig in i gemenskapen.
En annan viktig detalj är att mannen hade varit lam sedan födseln och var över 40 år gammal (Apg 4:22). Det innebär att Jesus med största sannolikhet hade gått förbi honom vid flera tillfällen utan att hela honom. Det ger oss en intressant lärdom om behovet av Guds timing: att bönesvar inte alltid kommer omedelbart – men att vi ändå inte är bortglömda av Gud.
𝗩𝗲𝗿𝘀 𝟰–𝟱
En intressant parentes är att det här är det första miraklet efter Jesus. Petrus var tvungen att ta ett steg i sin tro och utvecklas. Stå på egna ben och göra det han lärt sig. Vi kommer till såna där avgörande tillfällen ibland. Kanske är det dags för dig att ta ett nytt steg i din tro? Kanske är det dags för dig att dela med dig av din tro och vittna för någon om Jesus? Kanske är det dags för dig att döpa dig? Kanske är det dags för er att gifta er? Det finns många olika steg man kan ta för att gå vidare i sin tro, så känn efter vad Anden talar till dig om.
När den lame mannen ber om en gåva stannar Petrus upp och ”fäster blicken” på honom. Det grekiska ordet här är ”atenizo” – samma ord som används när lärjungarna såg Jesus lyftas upp till himlen och när Stefanus såg in i himlen före sin död. Det är i princip samma ord som det engelska ”atention”.
Kanske såg Petrus Jesus i den lame mannen? Kanske mindes han Jesu ord: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig” (Matt 25:40).
Att verkligen ”se” människor med Andens ögon, och inte bara gå förbi, är första steget till att verkligen kunna hjälpa. Man kanske inte kan ge dem det de önskar – men man kan stanna upp, lyssna, förstå deras situation och låta den helige Ande verka genom oss.
Den lame mannen bad om pengar, men det hade inte Petrus och Johannes. Det är inte ovanligt att människor i ekonomisk nöd vänder sig till kyrkan för hjälp. Men ofta har församlingar inte resurser att ge ekonomisk hjälp till alla. Vår styrka ligger inte i rikedom. En människa som bara söker ekonomiskt stöd får ofta ett nej – men vi lyssnar alltid och försöker se om vi kan erbjuda något annat, något bättre.
𝗩𝗲𝗿𝘀 𝟲–𝟳
Petrus svarar frimodigt: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!”
Om Petrus hade gett mannen en slant, hade han klarat sig för dagen – men behövt tigga igen imorgon. Istället ger Petrus honom något som förändrar hans liv för alltid.
Det som är speciellt är att Petrus inte ber en ödmjuk bön om helande ”om det är Guds vilja”, utan han talar med auktoritet: ”Res dig och gå!” Sedan tar han tag i mannen och drar honom upp – och mannen blir helad.
Det här sättet att be för sjuka är inte en generell modell. Vi ska inte börja rycka och slita i människor – det kan skada mer än hjälpa. Det som händer här är att Petrus praktiserar ”trons gåva” som Paulus skriver om i 1Kor 12:9. Den helige Ande ger Petrus en inre visshet om att helandet ska ske, och Petrus agerar i enlighet med Andens ledning.
Det första vi lär oss av detta är att mirakler ofta föregås av att Gud lägger något särskilt på vårt hjärta – en nöd, en tro, en förvissning. Känner vi så, men är osäkra, är det klokt att samtala med någon mer erfaren. Vill vi se Guds mirakler, behöver vi haka på det Anden gör.
Det andra vi lär oss är att en handling i tro ofta föregår miraklet. Jesus själv bad ofta människor att agera i tro och göra exakt det som de inte kunde:
– Den lame skulle resa sig.
– Mannen med den förtvinade handen skulle räcka ut den.
– Jesus rör vid den dövstumme mannens tunga för att visa hur han ska kunna bli helad.
Vill vi se mer mirakler i våra liv, behöver vi både lyssna till Andens röst – och våga agera i tro.
𝗩𝗲𝗿𝘀 𝟴–𝟵
Den lame mannen blir fullständigt helad, hoppar upp och börjar gå omkring. Han är inte längre fast i sitt utanförskap – han följer nu Petrus och Johannes in i templet, hoppandes och prisande Gud!
När Gud griper in skapar det inte bara helande – utan också överflödande glädje och tacksamhet, precis som Jesaja profeterade: “Den lame ska hoppa som en hjort, den stummes tunga ska jubla, för vatten ska bryta fram i öknen, strömmar på hedmarken.” (Jes 35:6)
Det största undret är kanske inte bara det fysiska helandet – utan att mannen återupprättas till gemenskap med Gud och Guds folk.
Resultatet av helandet är tredelat:
1. Fysiskt: Han återfår sin rörlighet.
2. Socialt: Han går från att ligga utanför templet till att vara inne i gemenskapen.
3. Andligt: Han prisar Gud – ett tecken på en inre förvandling.
𝗩𝗲𝗿𝘀 𝟭𝟬
Det andra resultatet av helandet är att folket fylls av bävan och förundran. De kände igen mannen, och blev naturligtvis chockade över vad som hänt.
Det tredje resultatet är att miraklet öppnar en andlig nyfikenhet, som blir en plattform för Petrus att predika evangeliet om Jesus. Guds mirakler öppnar dörrar för evangeliet och pekar alltid på Jesus.
Om vi bläddrar några kapitel framåt i Apostlagärningarna ser vi att helandet också ledde till ett fjärde resultat i form av förföljelse (Apg 4:1-3).
𝗔𝘃𝘀𝗹𝘂𝘁𝗻𝗶𝗻𝗴
Den här berättelsen visar oss hur Guds kraft verkar i vardagen genom vanliga människor som har blivit fyllda av Anden. När de stannar upp, ser utsattheten och trasigheten omkring sig, hakar på det som de ser Anden göra, i tro gör det lilla de kan, leder det till att människor går från utanförskap till gemenskap och lovsång. Som ett resultat öppnas också dörren för evangeliet.
Utmaningen för oss idag är att se på varandra och på våra omständigheter med samma Andens blick som Petrus gjorde. Vi kan inte i förväg bestämma vad den helige Ande ska lysa på, men vi kan vara beredda och förväntansfulla på att Anden vill använda oss i vår vardag.
Vi kan lära oss att känna igen Andens röst och våga agera i tro när han manar oss.
När vi upplever Andens tilltal behöver vi ta det på allvar och i tro prova det vi upplever att Anden leder oss till. Samtidigt behöver vi vara medvetna om att det inte alltid är enkelt – och därför hjälpa varandra att mogna i tron på ett sunt och kärleksfullt sätt.
Andens kraft verkar i vår vardag när vi ser de marginaliserade, handlar i tro och öppnar dörrar för evangeliet genom Guds mirakel.