Påskafton – dagen då många äter godis och påskmat, men som alltför ofta glöms bort andligt. Det är mittemellandagen – mellan korsets smärta och uppståndelsens jubel. Jesus ligger i graven. Lärjungarna är förvirrade. Gud verkar långt borta.
Jag tänkte därför ta tillfället i akt och skriva om när Gud känns frånvarande, och hur vi ska se på det utifrån ett pentekostalt perspektiv.
Vi ber, men får inget svar. Vi längtar efter helande, men inget händer. Alla andra talar i tungor. Alla andra hör Guds röst. Vi lyfter händerna i lovsången, men känner ingenting. Tystnad, tomhet, öken.
Du är inte ensam. Fler än du tror har bett utan att få svar, längtat utan att känna, kämpat utan att förstå varför. Och det betyder inte att din tro är svag – det kan vara ett tecken på att Gud leder dig djupare.
Just därför kan påskafton vara viktig. Den påminner oss om att även tystnaden och väntan kan vara helig. Även Guds frånvaro kan rymma en djupare närvaro än vi anar.
Den pentekostala tron är i mångt och mycket en upplevelsebaserad tro, men faktum är att Anden kan vara väldigt verksam i tystnaden. För många pingstvänner kan detta vara både frustrerande och motsägelsefullt.
Låt oss dyka ner i Ordet för att se hur Anden verkar i tystnaden och frånvaron. När Jesus hade blivit döpt i Jordan öppnade sig himlen och Anden kom över honom som en duva. Då skulle man absolut kunna förvänta sig ett mäktigt utgjutande av Anden och en stor väckelse. Men istället står det att Anden ledde Jesus ut i öknen: “Uppfylld av den helige Ande återvände Jesus från Jordan och leddes av Anden omkring i öknen,” (Luk 4:1)
I öknen frestas Jesus av Djävulen, men det var alltså inte Djävulen som ledde Jesus dit, utan Anden. I öknen mötte Jesus tystnad, hunger och prövning. Och efter denna ökenperiod står det: “I Andens kraft återvände Jesus till Galileen, och ryktet om honom gick ut i hela området.” (Luk 4:14)
Öknen var alltså inte ett avbrott från Guds närvaro, det var en Andens fördjupning, en Andens förstärkning och en Andens förberedelse på det stora uppdrag som väntar.
I en pentekostal rörelse, där vi ofta (med rätta!) söker det starka, övernaturliga och kraftfulla, behöver vi också lära oss lyssna efter det tysta. För Gud är inte bara i elden, han är också i den svaga susningen, något som Elia fick lära sig:
“Herren sade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren.” Då gick Herren fram där, och en stor stark storm som ryckte loss berg och bröt sönder klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men Herren var inte i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning. När Elia hörde det, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom som sade: ”Vad gör du här, Elia?”” (1Kung 19:11–13)
I en rörelse där upplevelsen av Gud är central, kan tystnaden och frånvaron kännas som ett andligt misslyckande. Men vi måste komma ihåg den bibliska sanningen att tystnaden inte nödvändigtvis är ett tecken på Guds frånvaro, utan en förberedelse på ett större uppdrag och en ännu starkare närvaro.
Den pentekostala teologin går alltid tillbaka till ”Andens verk” – och Anden är mycket verksam, kanske till och med ännu mer verksam, i det tysta och i det fördolda. För att fullt ut praktisera den pentekostala tron behöver vi alltså även ta emot och vara öppna för Andens verk i ökenperioderna. Att våga lita på att den helige Ande verkar i oss när vi upplever hans frånvaro, att han förbereder oss för någonting nytt.
Precis som påskafton är dagen mellan det ena uppdraget – korsfästelsen, och det andra uppdraget – uppståndelsen, så kan tystnaden och frånvaron vara den period i livet då Gud är som mest verksam och gör de för oss mest avgörande miraklerna.
Så om du just nu befinner dig i tystnaden, i väntan – håll ut. För Anden har inte övergett dig. Han leder dig. Och när Guds tid är rätt, kommer du att vandra ut ur öknen i Andens kraft – precis som Jesus. Då kommer du att säga som kung David: “Jag väntade och väntade på Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.” (Ps 40:2)