Som ni som följer mina teologiska reflektioner här vet, så har jag på senare tid skrivit mycket om ”pentekostal teologi”. Dels för att jag älskar den och är djupt fascinerad av den. Men också för att jag befinner mig i en självrannsakande process där jag tillsammans med er försöker tänka högt och reflektera kring Pingströrelsens teologi och vad som har gått snett. Därför tänkte jag idag lyfta några av den pentekostala teologins baksidor – områden där jag anser att pingstvänner har hamnat snett i teologin. Kanske vill du dela en personlig erfarenhet av detta i en kommentar? Känn dig välkommen att dela och tänka högt tillsammans med mig.
1. Framgångsteologi
En av de tydligaste och mest uppenbara avvikelserna från en sund och biblisk teologi är naturligtvis framgångsteologin. Om man ska vara petig så hör den väl egentligen inte till den ”pentekostala” teologin, utan snarare till ”tros-teologin”. Men denna teologi har ändå haft stort inflytande i den globala pentekostala kyrkan, så den går inte att hoppa över.
Det är bibliskt att tro på en Gud som helar, och att frimodigt be Gud om helande. Men ibland blir det teologiskt kortslutning och man börjar ”tro på tro”, och då blir det fel. Ibland predikas det också att stor tro leder till framgång, ekonomiskt välstånd och fysisk hälsa. Den som inte blir helad kan få höra att den har för lite tro. Det är djupt obibliskt att göra en sådan generell utsaga.
Jesus själv var den lidande tjänaren (Jes 53) och Paulus ber Gud tre gånger om att få bli fri från sin ”tagg i köttet”, men får till svar: “Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet” (2 Kor 12:9).
En sund pentekostal teologi måste rymma både miraklet och mysteriet. Gud är mäktig att hela – men han är också med i lidandet och verkar genom det.
2. Anti-intellektualism
Pingstvänner har ibland betonat det andliga tilltalet på ett sätt som gjort oss misstänksamma mot teologisk reflektion och utbildning. Förr var det vanligt att man inte ville förbereda sin predikan för att istället låta Anden tala. Att läsa teologi ansågs onödigt. Resultatet har tyvärr i många fall blivit ytlig teologi, oreflekterad karismatik och en sårbarhet för osunda läror.
Detta har till stor del förändrats idag, men spåren lever kvar.
Men den helige Ande är inte en fiende till ett reflekterat tänkande. Jesus säger om Anden att “han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er” (Joh 14:26).
En sund pentekostal teologi lyfter fram både Anden och Ordet – både att lyssna in Anden och att studera Ordet.
3. Auktoritärt ledarskap
I vår betoning på kallelse, smörjelse och andlig auktoritet har vi ibland odlat en ledarskapskultur där pastorn blir en för auktoritär ledare, blir oemotsagd och där kritik betraktas som upproriskhet. Följderna av detta blir ofta tystnadskultur, maktmissbruk och andligt sårade människor.
Men Jesus säger: “Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare” (Matt 23:11). Nytestamentligt ledarskap handlar inte om makt, utan om tjänande. Petrus skriver att ledare ska vara förebilder, inte herrar (1 Pet 5:2–3).
En sund pentekostal ledarskapskultur är ödmjuk, transparent och ansvarstagande.
4. Missriktad eskatologi
Många pingstvänner älskar undervisningen om Jesu återkomst, och önskar att vi predikade mer om det idag. Men det här intresset har ibland spårat ur och lett till spekulationer, konspirationsteorier och rädsla. Fokus hamnar på Antikrist, vilddjuret och chip i handen, snarare än på längtan efter Kristus.
Nya testamentet uppmanar oss mycket riktigt att leva i väntan och längtan, men inte i rädsla och överdrifter. Paulus skriver till Titus: “medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet” (Tit 2:13).
En sund pentekostal eskatologi väcker längtan, inte ångest. Den driver oss till ett troget lärjungaskap i vardagen, där vi vakar, fördjupar oss i tron och tjänar, till dess han kommer åter på skyarna.
5. Upplevelsebaserad tro
Pingstvänner har alltid lyft fram att den kristna tron är en levande relation med Gud, inte en torr, intellektuell religion. Detta är visserligen sant, men när känslor och upplevelser blir en måttstock för andlighet, då hamnar man snett och tron blir subjektiv och utgår ifrån individen. Då riskerar man att känna sig mindre kristen de dagar då man inte känner något. Lovsångens atmosfär kan bli det som definierar om man har mött Gud eller inte. Själsliga och andliga upplevelser blandas ihop.
Men Bibeln lär oss att tron är något djupare än känslor – det är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser (Heb 11:1). Psaltaren visar hur tro och tvivel, glädje och sorg, starka känslor och bottenlös hopplöshet lever sida vid sida i en lärjunges vandring med Herren.
En sund pentekostal teologi är inte beroende av känslor, men öppen för att uppleva Gud genom känslor. Den bygger inte på känslor, men välkomnar Andens uppfyllelse. Den står fast i Ordet, även de dagar då Gud känns långt borta.
Avslutningsvis
Den pentekostala elden är en stark välsignelse – men en eld som spårar ur förstör. Om vi vågar se våra svagheter i ögonen, kan Gud lysa på våra ostädade dammtussar, rena oss och förnya vår rörelse.
Vi behöver det, både för att ta ansvar för det som har gått snett, men också för att kunna ta emot en ny våg av Andens eld. Men för att kunna ta emot det Gud vill ge oss behöver vi på ett vuxet och ansvarsfullt sätt bygga strukturer som tänder hjärtan – inte bränner broar.
Comments 1
Bravo! 👏🏼