Ibland tycker jag det är lite kul att Paulus skriver till församlingen i Kolosse att de måste ”stå ut med varandra”. Man kan ju tycka att man i en församling borde tycka lite mer om varandra än att bara ”STÅ UT med varandra”!
Men ju längre jag har jobbat som pastor (ett kvarts sekel snart) desto mer förstår jag vad Paulus menade!! 
I en levande församling möts människor med olika bakgrunder, med olika åsikter, personligheter och livsresor. Någon är ny i tron, en annan har haft Lewi Pethrus på hembesök. Någon är högljudd och karismatisk, en annan är introvert och ökenmunk. En del brottas fortfarande med gamla sår eller dåliga vanor, andra har kommit långt i sin helgelse. Men vi har alla en sak gemensamt: vi är älskade av Jesus och kallade att älska varandra.
Församlingen är inte ett museum för färdiga helgon där vi kan visa upp vår egen förträfflighet, utan ett sjukhus för sårade själar. Därför måste vi lära oss att stå ut med varandra – inte i otålig irritation, utan i Kristi kärlek. Paulus skriver till församlingen i Kolosse: “Ha överseende med varandra och förlåt varandra, om ni har något att anklaga någon för. Så som Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra.” (Kol 3:13)
Där det i Folkbibeln står ”ha överseende” står det i den grekiska grundtexten ”anechomai”. Det betyder att ”stå ut med, uthärda, bära med tålamod” – dvs. inte bara att passivt tolerera någon, utan att aktivt bära varandra i kärlek. Det krävs ett visst mått av andlig mognad att medvetet välja att inte ge upp om varandra trots olikheter, brister eller till och med synder. Man behöver Kristi sinnelag för att inte bara acceptera dem som är som jag, utan aktivt älska de annorlunda – och vägra ge upp den kristna gemenskapen, även när det skaver. I en tid då vi ofta drar oss undan och lever i våra bubblor, kallar Bibeln oss till en djupare och mer uthållig kärlek. Om du inte tror mig, fundera då på hur mycket tålamod Jesus visade mot sina lärjungar!
Det fanns en tid då församlingar ofta var för snabba med att utesluta människor för sådant som idag framstår som småsaker och petitesser – att någon hade gått på bio, hade håret på fel sätt eller inte kommit lika långt i sin helgelse. Församlingen blev mer av en exklusiv klubb för andligt välskötta med finpolerad yta, snarare än en plats dit trasiga människor kunde få möta kärlek, nåd och förvandling. Visst behövs tydlighet och en vilja till helgelse, men när nåden ersätts av kontroll, då har vi tappat herde-hjärtat.
Som pastor försöker jag tänka att vi varken får nonchalera synden eller fördöma syndaren. Om vi blundar för synd, då riskerar den att sprida sig och bli normaliserad i nästa generation. Men om vi i vår iver att värna heligheten blir hårda och fördömande, finns risken att vi stöter bort just de människor som Gud vill förvandla och församlingen blir tom på nya människor.
Det bästa är istället, enligt min mening, att göra det pastorala hantverket – att i samtal och förtroende möta den som lever i något som skaver mot Guds vilja. Att inte peka finger på avstånd, utan sitta ner, lyssna, vägleda, be och tillsammans hitta en väg framåt. Vår uppgift är inte att döma, utan att leda människor till helgelse – steg för steg, med tålamod, kärlek och sanning.
I en polariserande tid när splittringen i samhället ökar och människor ofta väljer bort dem de inte håller med, tänker jag att församlingen borde vara en motkultur. En plats där man får vara på väg, där man får växa, och där man får vara älskad även när man inte är färdig. Att stå ut med varandra är inte tecken på att vi kompromissar med synden – rätt hanterat är det snarare ett uttryck för den helige Andes frukt i våra liv.
Kanske var det inte så dumt uttryckt av Paulus ändå trots allt!
