För att svara på den frågan behöver vi går cirka 100 år tillbaka i tiden. När Pingstväckelsen drog fram över landet så var det framförallt många baptister som hade öppnat sig för väckelsen och blivit andedöpta. Ofta ledde det till att de kände sig utsatta och valde då att bilda en egen församling. Man lämnade Baptistsamfundet och blev en ”fri” församling. De första pingstförsamlingarna kallades inte ”pingstförsamlingar”, utan ”fria församlingar”. Fria i bemärkelsen att de inte längre var med i Baptistsamfundet.
Mellan åren 1915 och 1920 ökade antalet fria församlingar från cirka 15 till 140. Informella nätverk växte fram bland predikanter och församlingar som blivit en del av Pingstväckelsen. År 1919 samlades man i Kölingared och enades om en deklaration:
”Vi hysa den uppfattningen, att Guds församling enligt skriften bör vara fri, och att den icke har rättighet att erkänna någon över sig stående myndighet. […] På dessa grunder anse vi samfundssystemet vara ett allvarligt hinder för den Helige Andes verk och således även för den pingstväckelse, som Gud under de senaste 1 åren låtit gå fram över vår jord. Av detta rent andliga skäl anse vi oss böra taga avstånd ifrån de nuvarande samfundens organisationsväsende samt göra det till vår bön inför Gud, att de fria församlingarna i vårt land må hålla sig rena från allt dylikt organisationsväsende.”
Kölingaredsdeklarationen blev normerande för de fria församlingarna, och långsamt men säkert växte ett nätverk av fria församlingar som associerade sig med varandra fram; Pingströrelsen.
Den församlingssyn som präglade den tidiga Pingströrelsen var för det första att den lokala församlingen skulle bestå av troende personligt kristna, och man blev medlem i församlingen genom troendedop. För det andra var det viktigt att denna lokala församling av troende kristna skulle vara samfundsfri. Ingen övergripande organisation eller vald styrelse skulle finnas över församlingarna. Inte heller skulle man ha gemensamma stadgar eller trosbekännelser som reglerade församlingarnas liv. Det var bara Bibeln som skulle ge riktlinjer och bara Kristus som skulle styra. För det tredje betonas den helige Ande och de karismatiska gåvorna. Det var Anden som skulle verka för enhet mellan församlingarna och de karismatiska gåvorna skulle bli ett enande band. Det skulle vara en karismatisk sammanhållning där ämbetena var tillsatta av Gud, inte en organisatorisk enhet. Läs mer om detta i ett av mina tidigare inlägg: Samfundsskranket.
En stor bidragande faktor till Pingströrelsens negativa inställning till samfundsväsen var hur Lewi Pethrus baptistförsamling (idag Filadelfia Stockholm) behandlades av Baptistsamfundet när de som församling uteslöts. Den officiella orsaken var en tvist i nattvardsfrågan, men att församlingen öppnat upp sig för Pingstväckelsen var en stor anledning. Att ett samfund kunde utesluta en församling på det viset ansåg Lewi Pethrus vara både orättvist och oklokt.
Men Lewi Pethrus och Filadelfiaförsamlingens betydelse för Pingströrelsen gjorde att en samfundsliknande organisation ändå tog form. Man startade förlaget Filadelfia, gjorde en gemensam sångbok Segertoner, startade Bibelskola. Man gav också ut veckotidningen Evangelii Härold, som blev ett starkt sammanhållande band eftersom man varje vecka kunde sprida upprop, information, undervisning, annonser och rapporter från fälten. Allt detta gjorde att Lewi Pethrus och Filadelfia Stockholm kunde både driva Pingstväckelsen framåt och hålla ihop de församlingar som associerade sig.
Andra viktiga institutioner för Pingströrelsen blev Bibelskoleverksamheten och de gemensamma konferenserna. Framförallt Kölingaredsveckan (senare Nyhemsveckan), Lapplandsveckan (Lappis) och Predikantveckan i Stockholm (numera Pingst Pastor) blev viktiga konferenser. Dessa konferenser blev viktiga för att forma en gemensam tro, identitet och självförlståelse, eftersom Pingströrelsen inte hade något beslutande forum med valda representanter. Även regionala ”evangelistveckor” och ”bönedagar” var viktiga.
Den något radikala betoningen på att vara samfundsfri gjorde att större gemensamma projekt togs omhand av en lokal församling, istället för en gemensam organisation. Denna lokala församling blev oftast Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, vilket ledde till att den församlingen i mångt och mycket fick funktionen av en samfundsexpedition. Man tog hand om bokförlag, veckotidning, missionsorganisation, med mera. Men när Lewi Pethrus fick nej av Filadelfiaförsamlingens styrelse att starta tidningen Dagen bildade Pethrus istället ett bolag, ägt av privatpersoner, vid sidan om församlingen. Företaget förankrades på Nyhemsveckan 1945 och blev därmed en gemensam verksamhet för pingstförsamlingarna.
Det fanns flera anledningar till behoven av gemensamma verksamheter. För det första så kunde det bli en alldeles för tung börda ekonomiskt för en lokal församling att bära en hel nationell verksamhet. För det andra behövdes gemensamma organisationer i relation till staten och myndigheter, exempelvis för vigselbehörighet och statliga bidrag. Myndigheterna vägrade helt enkelt att hålla kontakt med över 300 olika pingstförsamlingar angående vigselrätten. Pingstförsamlingarna var tvungna att bilda en vigselnämnd, och representanter från elva av de största församlingarna blev representanter i styrelsen. Organisationens uppgift var att godkänna vilka av de sökande församlingarna som skulle få vigselrätt inom Pingströrelsen, samt godkänna vilka pastorer som fick vara vigselförrättare. För första gången hade Pingströrelsen en styrelse som kunde besluta om vilka församlingar som räknades som pingstförsamlingar. Även en annan organisation hade startats för att vara församlingarnas kontaktorgan för mottagande av hjälp från statliga biståndsorganisationer: PMU. För det tredje så startades ett antal verksamheter som betraktades som gemensamma för pingstförsamlingarna; bland annat hjälpkassan för predikanter, Pingstbanken, IBRA radio och LP.
Det fanns de som menade allt detta var ett dolt samfund som i praktiken hade samma funktioner som andra frikyrkosamfund. Det fanns också frågetecken kring vem som skulle vara ledaren för Pingströrelsen efter Lewi Pethrus. På 90-talet aktualiserades frågan om vem som egentligen kunde representera Pingströrelsen i relation till andra samfund. När de andra samfunden sände sina missionsföreståndare, vem skulle Pingströrelsen sända?
De första konkreta stegen mot en riksorganisation togs 1998, när Filadelfiaförsamlingens i Stockholm föreståndare Sten-Gunnar Hedin och Smyrnaförsamlingens i Göteborg föreståndare Jack-Tommy Ardenfors fick i uppdrag att samla pingstförsamlingarnas föreståndare för samtal om hur församlingarna skulle relatera till varandra, till andra samfund och till det civila samhället. På en konferens i Filadelfiakyrkan i Stockholm gavs den stora referensgruppen, vigselnämndens ledamöter plus några till, uppdraget att göra en utredning om Pingströrelsens organisationsstruktur. Deras förslag ledde till att ”Riksföreningen Pingst – fria församlingar i samverkan” bildades den 8 december 2001 på ett rådslag som hölls i anslutning till Pingströrelsens predikantvecka i Filadelfia Stockholm. De främsta argument för att bilda denna organisation var för det första att samordna de enskilda gemensamma verksamheter som rörelsen ägde tillsammans för att få en tydligare struktur, verksamheterna skulle utvecklas, mer effektivt serva församlingarna och vara verktyg i missionsarbetet. För det andra att Pingströrelsen skulle få en starkare och gemensam röst gentemot det omgivande samhället. Det skulle bli tydligare vem som representerade rörelsen i förhållande till andra samfund och institutioner i samhället. Sten-Gunnar Hedin valdes till föreståndare, och blev därmed Pingströrelsens förste valde ledare.
Läs mer: Pingströrelsen – Verksamheter och särdrag under 1900-talet (sid 301-317).