16En gång när vi var på väg till bönestället, mötte vi en slavflicka som hade en spådomsande och som skaffade sina herrar goda inkomster genom att spå.
När Paulus och hans medarbetare går iväg till bönestället så möter de en flicka med en ande som anses kunna förutse framtiden. Där det i Folkbibeln står ”spådomsande” står det direkt översatt från den grekiska grundtexten ”pyton-ande”.
I den grekiska mytologin dödade den grekiska guden Apollon en stor orm som hette Pyton. I Delfi, platsen för detta, byggde grekerna ett tempel dit man kunde komma för att konsultera gudarna genom att lägga sig på golvet och låta ormar ringla över sig. En pytonorm blev således en symbol för oraklet i Delfi, och den som ansågs kunna förutse framtiden beskrevs då ofta som ”ledd av pytonormen”.
I den grekisk-romerska världen la man stor vikt vid orakler och att försöka förutse framtiden. Kejsare och generaler konsulterade alltid spåmän innan de tog stora beslut eller gav sig ut i krig.
Att i en sådan miljö äga en slavflicka som ansågs kunna förutse framtiden var onekligen en god affär för ägaren.
17Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: ”De här männen är den högste gudens tjänare, och de förkunnar för er en väg till frälsning.”
På Nya testamentets tid fanns en uppfattning om att kände man till en andes rätta namn eller titel, så kunde man få makt över den och kontrollera den. Det kan således vara så att den här spådomsanden försöker få makt och kontroll över Paulus förkunnelse genom att titulera honom som ”den Högste Gudens tjänare”.
Jesus mötte flera personer besatta med demoner som titulerade honom rätt, men han tog inte emot en sådan bekännelse utan befriade istället de besatta från sina demoner (Luk 8:28, Mark 1:24, Mark 3:11, Matt 8:29).
I Jakob 2:19 ser vi att även demoner tror på Gud i en bemärkelse, men det betyder inte automatiskt att de tillhör Gud och är frälsta.
Även om spådomsanden säger sanningen om Gud betyder inte det att anden kommer från Gud och leder människor på rätt väg mot frälsningen.
18Så gjorde hon i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: ”Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne.” Och i samma ögonblick for den ut.
Varför blir Paulus upprörd över att den här spådomsanden säger sanningen om Gud och frälsningen? Jo därför att ju mer folk som lyssnar på Paulus och tror på det han säger, desto mer bekräftar det ju att spådomsanden har rätt, vilket riskerar leda till att tron på den grekiska guden Apollon och oraklet i Delfi befästs. Demonen bekände inte att Gud är den Högste för att ära Gud, utan för att associera evangeliet med det demoniska.
Lägg märke till att spådomsanden säger ”EN väg till frälsning” och inte ”VÄGEN till frälsning”. Jesus är tydlig med att han ”ÄR vägen” och att ”ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6).
Om Paulus inte hade reagerat på detta sätt hade det funnits en uppenbar risk att de greker som trodde på Paulus förkunnelse skulle ha fortsatt tro även på Apollon och på så sätt fortsatt vara polyteister. Men för den som vill bekänna Jesus som Herre finns inget utrymme för fler än en Gud på tronen.
Paulus blir inte upprörd på slavflickan utan på den demoniska anden. Han tilltalar anden och befaller den att i Jesu namn fara ut ur henne.
På samma sätt bör vi förhålla oss till människor som drabbats av liknande problem. Vi ska inte skuldbelägga personen som drabbats utan istället leda personen ifråga till befrielse från sina plågor i Jesu namn.
19När hennes herrar såg att allt hopp om inkomster var ute för dem, grep de Paulus och Silas och släpade dem till torget inför stadens myndigheter.
I samma ögonblick som anden försvann, försvann också ägarnas möjligheter till inkomst. Slavflickans herrar brydde sig inte om att en människa hade blivit befriad från en ond ande, utan om att de riskerade förlora pengar.
Girighet riskerar ofta bli ett hinder för frälsning (Mark 5:16-17, Apg 8:19, Apg 19:24-28), samtidigt som generositet ofta är ett resultat av frälsning (Luk 19:8–9, Apg 16:15).
20De förde fram dem till stadens domare och sade: ”De här männen stör ordningen i vår stad. De är judar 21och förkunnar seder som det inte är tillåtet för oss som romerska medborgare att anta eller följa.” 22Folket gick också till angrepp mot dem, och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas.
Så länge som grekerna uppfattade att Paulus förkunnelse var kompatibel med deras gamla religion såg de ingen anledning att stoppa honom. Men när de märker att de måste lämna sin religion och inkomstkälla för att bli frälsta så blir det plötsligt en annan sak.
I det romerska riket hade romerska medborgare tydliga rättigheter och fick inte behandlas hur som helst, medan icke-medborgare ofta blev föremål för folkmassans nycker. Sällskapet bestod av Paulus, Silas, Lukas och Timoteus. Av dessa väljs Paulus och Silas ut, förmodligen eftersom de såg ut som judar och därmed antogs ej ha romerskt medborgarskap. Lukas var grek och Timoteus var halv grek och halv jude.
De anklagelser som riktas mot Paulus varken stämmer eller var olagliga. Det var tillåtet för judar att missionera ända fram till 200-talet. Men oavsett så fick de falska anklagelserna effekt och ledde till att Paulus och Silas sattes i fängelse.
23De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att noga bevaka dem. 24När han hade fått en sådan befallning, satte han dem i det innersta fängelserummet och spände fast deras fötter i stocken.
Att bli slagen på detta sätt var ett straff tänkt att förnedra en människa offentligt. Man blev slagen som om man vore ett olydigt djur, och man kunde gott och väl dö av straffet, även om syftet snarare var att förnedra. Eftersom det var så förnedrande så var det olagligt att ge detta straff till romerska medborgare och ansågs bara lämpligt för samhällets lägre klasser; slavar och icke-medborgare.
Den som skulle straffas blev avklädd, bands fast vid en påle och piskades på ryggen. I värsta fall kunde piskan eller pinnen vara försedd med små vassa järn- eller glasbitar, så att huden på ryggen fastnade i piskan och slets av när piskan drogs tillbaka. En sådan fruktansvärd piskning kunde leda till att ryggen blev helt förstörd så att man kunde se tarmarna inne i kroppen.
Efter piskningen så sattes Paulus och Silas med fötterna i en stock. Detta gjorde man för att ytterligare göra det så smärtsamt och obekvämt som möjligt.
25Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna lyssnade på dem.
Paulus och Silas lät varken det faktum att de var falskt anklagade eller brutalt misshandlade stoppa deras lovsång till Gud. Även om deras rygg var i pina så var deras hjärta i himlen.
Alla människor kan bli glada när något positivt händer, men en kristen kan uppleva inre frid och himmelsk glädje även under mörka och negativa stunder. Istället för att bli arga och bittra på sina anklagare så sjöng Paulus och Silas lovsång till Gud.
Paulus skriver till församlingen i Filippi: “Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” (Fil 4:6–7)
Är vi i en mörk situation överhopade med problem och bekymmer, så behöver vi be och sjunga lovsång, för då blir vi uppfyllda med Guds frid.
De andra fångarna i fängelset lyssnade på Paulus och Silas lovsång. De hade säkert bara hört svordomar, negativt prat och förbannelser tidigare, och blev förundrade över att någon kunde sjunga lovsång i en sådan mörk situation.
Det är något väldigt speciellt att höra evangeliet från någon som är i samma situation som man själv, eller som åtminstone har varit det förut. När en missbrukare får höra om Jesus från en före detta missbrukare är man mer mottaglig än om man får höra det från någon som aldrig ens rökt en cigarett eller druckit en öl.
De negativa erfarenheter vi är med om i livet kan bli till stor välsignelse för människor som befinner sig i samma situation. De mörka erfarenheter du går igenom just nu kan leda till befrielse och frälsning för människor runtomkring dig vid ett senare tillfälle.
Vi kan också bli oskyldigt anklagade och orättvist drabbas av livets hårda smällar. Men det måste inte automatiskt leda till att vi går bort från Gud eller tappar vår tro. Tvärtom kan det leda till att vi kan dela med oss av Guds glädje och frid till människor som befinner sig i samma mörka situation som oss.
26Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma ögonblick öppnades alla dörrar, och allas bojor lossnade och föll av.
Paulus och Silas befann sig i ett område där jordbävningar inte var helt ovanliga, så jordskalvet kan mycket väl ha varit helt naturligt, men timingen och det faktum att allas bojor lossnade var ett övernaturligt Guds mirakel.
En intressant kuriosa-detalj är att ordet ”frälst” kommer från det gamla ordet ”frihalsad”, som betyder att en person som var belagd med boja runt halsen fick den borttagen. Den som blev frihalsad, frälst, blev alltså befriad från sina bojor och därmed räddad från sitt tidigare liv som slav.
27Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att fängelsets dörrar stod öppna, drog han sitt svärd och skulle just ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade flytt. 28Men Paulus ropade högt: ”Gör dig inte något illa! Vi är alla här.”
Blev Paulus medfångar frälsta? Ja förmodligen eftersom de stannade kvar hos Paulus trots att de hade chans att fly.
Fångvaktare var personligt ansvariga för sina fångar (Apg 12:19), och fångvaktaren kände, förmodligen av egen erfarenhet, mycket väl till de brutala romerska avrättningsmetoderna. Istället för att piskas och torteras till döds väljer han att hellre dö av egen hand.
Hade det varit fel av Paulus och Silas att rymma från fängelset? Nej, på ett sätt inte. Gud befriade Petrus från fängelse genom att en ängel öppnade dörrarna så att han kunde gå ut (Apg 12).
Men vid detta tillfälle var Guds syfte inte att befria fångarna, utan att frälsa fångvaktaren.
Paulus litade på att Gud, som ju nu hade visat att han har kapacitet att befria Paulus, nog kan rädda Paulus ännu en gång om han vill. Men om Paulus rymmer missar han chansen att rädda fångvaktarens kropp och själ.
Kanske var det denna fångvaktare som hade piskat Paulus. Kanske ledde det till att Paulus hade ett särskilt hjärta för fångvaktaren och ville vända andra kinden till och visa honom Jesu förlåtande kärlek.
29Då bad fångvaktaren om ljus och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. 30Sedan förde han ut dem och frågade: ”Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?” 31De svarade: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj.” 32Och de predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj.
Fångvaktaren förstår att Paulus, genom att inte rymma, har räddat hans liv. Nu ber han också Paulus rädda hans eviga liv.
Kanske har han hört slavflickan förkunna om Paulus väg till frälsning, och nu känner han sig så skakad i sitt inre att han ber om frälsning.
Ofta är det när vi är nere på livets botten som vi längtar efter frälsning. Hade vi bett om frälsning när livet stod på topp kanske vi aldrig hade hamnat nere på botten.
Om du bara fick säga en sista mening till en döende människa som frågar hur man kommer till himlen, vad skulle du svara då? Paulus ord ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst” är kärnan i den kristna tron och räcker för att en människa ska bli frälst.
Fångvaktaren frågar vad han ska ”göra” för att bli frälst, och Paulus svarar att han ska ”tro” på Herren Jesus. Det är mänskligt att tänka att man måste göra något aktivt, att närmast förtjäna Guds nåd. Men sanningen är att det räcker att tro på och sätta sin förtröstan till Jesus för att bli frälst. Jesus har redan gjort allt på korset och det enda vi behöver göra är att ta emot.
Som om det inte vore nog med att bara fångvaktaren blev frälst, även hans familj och hushåll blev frälsta. Men hushållet blev inte automatiskt frälsta bara för att fångvaktaren trodde på Jesus utan Paulus var även tvungen att predika ”Herrens ord” även för dem.
33Redan vid denna tid på natten tog fångvaktaren dem med sig och tvättade deras sår. Och han och de som hörde till hans familj döptes genast. 34Sedan förde han dem upp till sin bostad och dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud.
Fångvaktaren tvättar rent Paulus sår, och Paulus tvättar rent fångvaktarens själ. Konsekvensen av att fångvaktaren omvände sig och blev frälst, var att han blev döpt, bjöd på mat och upplevde jublande glädje. Från att tidigare ha varit fångvaktare och fånge, så är de nu bröder i Kristus.
35När det blev dag skickade domarna sina rättstjänare och lät säga: ”Frige de där männen!” 36Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sade: ”Domarna har sänt bud att ni skall friges. Så kom nu ut och gå i frid!”
Varför Paulus och Silas friges framgår inte. Kanske tyckte domarna att straffet räckte. Kanske hade fångvaktaren övertalat domarna att frige dem.
37Men Paulus sade till dem: ”De har låtit piska oss offentligt, utan dom och rannsakan, fast vi är romerska medborgare, och de har kastat oss i fängelse. Och nu vill de låta oss gå i hemlighet. Å nej, de får själva komma och föra ut oss.”
Som om det inte var nog med att Paulus hade blivit falskt anklagad och straffad oförtjänt, så var han dessutom romersk medborgare, vilket betydde att domarna hade överträtt sina befogenheter på grund av detta.
Det fanns säkert en vilja hos Paulus att få upprättelse, men den primära anledningen till att han inte accepterar att sopa detta under mattan, är för att om han inte rentvås offentligt kommer han fortsatt betraktas som en bråkmakare av stadens befolkning och församlingen i Filippi kommer att få svårt att nå ut med evangeliet. Även den nya lilla församlingen riskerar att utsättas för liknande förföljelser om inte Paulus rentvås offentligt.
38Rättstjänarna framförde detta till domarna. När dessa fick höra att de var romerska medborgare blev de förskräckta. 39De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden. 40När Paulus och Silas hade kommit ut ur fängelset gick de hem till Lydia. Där träffade de bröderna och gav dem uppmuntran och tröst. Sedan for de vidare.
Domarna fick krypa till korset och erkänna att de behandlat Paulus och Silas fel, och vädjar till dem att lämna staden. Men nu när Paulus och Silas är rentvådda tänker de inte bara smita undan, utan vill lämna staden på sina egna villkor. Först efter att de har besökt församlingen är de redo att lämna staden.
Församlingen i Filippi var onekligen en speciell samling människor: Lydia, fångvaktaren, slavflickan och en massa fångar.
Lydias hjärta öppnades genom den helige Ande när Paulus predikade. Fångvaktarens hjärta omvändes efter en jordbävning. Båda hörde evangeliet, trodde på Jesus och fick se sina familjer bli frälsta.
Troligtvis lämnade Paulus kvar Lukas i Filippi så att han kunde stanna hos församlingen en tid och vägleda dem vidare i evangeliet. I vers 12 skriver Lukas att ”i den staden stannade vi några dagar”, men i vers 40 skriver han ”sedan for devidare”.