Jag har många goda minnen från Bjärka-Säby.
Vid ett tillfälle sjöng vi lovsång inne i kapellet. Jag minns hur Jesu närvaro blev så stark att det blev som en tyngd över mig. Jag hade svårt att stå. Jag trycktes långsamt neråt tills jag föll på knä. Jag fick en glimt av Guds helighet och förmådde rent fysiskt inte göra något annat än böja mig på knä inför Honom.
Jag minns ett annat tillfälle då en äldre dam var på besök. Hon hade profetians gåva och jag gick fram till henne för att få förbön. Jag behövde vägledning inför framtiden. Hon bad, men jag fick inget profetiskt svar om exakt vilket vägval jag skulle göra. Nej, Gud hade redan sett mitt hjärta och jag kunde lita på att han skulle vägleda mig rätt. Jag gick ifrån förbönen utan profetiskt svar, men med en visshet om att Gud var med.
Varje morgon brukade vi gå upp en timme innan bönen för att be. Det känns lite märkligt så här i efterhand. Men det lärde mig vikten av att ta tid för Gud, att ta eget ansvar, att bestämma sig för att be och fortsätta med det oavsett vad som händer. En del av de där bönerna har jag slutat be eftersom jag har fått bönesvar. En del andra ber jag fortfarande varje dag, 20 år senare.
Jag minns också kvällarna. Då vi spontant samlades för att be, sjöng lovsång och talade i tungor så det stod härliga till. Det spelade ingen roll vilken samfund vi tillhörde eller från vilken bakgrund vi kom. Den heliga atmosfären och varma gemenskapen gjorde oss öppna för det andliga. Jag vågade prova det profetiska. Jag upplevde Guds ord i mitt inre och vågade dela med mig till mina vänner. Ibland blev det fel, ibland blev det rätt. I en anda av öppenhet och prövning mötte vi Gud tillsammans.
Dock, ska tilläggas, ingen av dessa upplevelser hade med Ekumeniska kommuniteten att göra. Dem träffade vi i princip aldrig. Förutom när vi tjafsade med dem om att vi inte tyckte de borde be till Maria och andra sådana ogudaktigheter som vi misstänkte. Hur det egentligen låg till med den där saken blev det aldrig riktigt någon klarhet i. De fick inte umgås med oss eftersom det fanns tjejer på bibelskolan.
Jag lärde mig en viktig sak där på Bjärka. Det som andligen förenar är inte ekumeniken i sig, utan det gemensamma mötet med Jesus.