På min mammas dödsdag satt jag hos läkaren med någon slags knöl i halsen, samtidigt som mina syskon diskuterade i chatten när de skulle besöka graven. Inte trodde jag väl att jag en och en halv månad senare skulle använda ord som ”Jag kanske har” + ”cancer” i samma mening.
Efter otaliga nålstick, prover, undersökningar, röntgen, i Härnösand, Sundsvall, Övik och Umeå, så tyder proverna på ”stark misstanke om sköldkörtelcancer”. Det är fortfarande ännu inte bekräftat, men allt talar alltså för att jag har cancer.
Om det bekräftas så blir det operation. Prognosen är väldigt god och jag kommer så vitt jag förstår inte påverkas så mycket mer än att jag måste äta en tablett om dagen resten av livet.
Många frågar mig hur jag mår. Om man bortser från undersökningsoperationen förra veckan som gjort att jag var tvungen att raka skägget, haft väldigt ont i halsen och käken i en vecka och inte kunnat prata eller äta, så mår jag ändå relativt bra faktiskt. Rent fysiskt har jag inte mått så här bra som jag gör nu på 20 år. Cancern är så pass liten (om jag nu har cancer vill säga) så jag känner inte av den någonting.
Psykiskt är det förstås jobbigare. Cancer är ett så laddat ord. Plus att min mamma dog i cancer. Men jag tar det ganska lugnt. Ni behöver inte tycka synd om mig. Jag har min familj och min trygghet i Gud. Negativa upplevelser gör ofta att man stärks i sin tro, så i den meningen är ju detta något positivt.
Familjen tar det också ganska bra. Annica känner sig lugn. Konrad tycker det är fascinerande hur man kan hitta sjukdomar genom blodprover och undersökningar. Amelie är mer bekymrad över ett sår hon fått på sitt fulfinger.
Ett bibelord som Gud gav mig i början av den här processen:
“Herren är min herde, mig ska inget fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han ger liv åt min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, för du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.” (Ps 23:1–4)
Även om mycket är väldigt jobbigt just nu, så är jag inte rädd, för jag vet att Herren är min herde. Till vilket sjukhus jag än går så känner jag igen Herren, för jag ser hans käpp och stav. Och när jag ser hans käpp och stav, då vet jag att han är med mig. Och är Herren med mig behöver jag inte frukta någonting.
Tack alla som ber och bryr sig. Ingen mening med att ni ringer, har fortfarande för ont i halsen efter förra veckans operation för att kunna prata någon längre stund. Nu väntar ytterligare en vecka med väntan innan jag får bekräftelse på om jag verkligen har cancer eller inte.
Jag är normalt sett inte en person som tycker om att visa mig själv svag, men pga. rådande omständigheter måste jag nog göra ett undantag. Jag tar tacksamt emot era förböner.
”Låt Kristi frid regera i era hjärtan.” (Kol 3:15)