När jag för snart 20 år sedan började jobba som ungdomspastor i Bankeryd minns jag att många sa halvt på skämt halvt på allvar till mig: ”Och DU ska vara PASTOR?!?” De tyckte nog inte att jag passade som en pastor. Jag var en ung brinnande lärjunge till Jesus, men var kanske lite för oslipad i kanterna. Och jag får nog ge mina vänner rätt, jag var egentligen aldrig någon bra pastor, och att Gud kallade just mig till just den tjänsten är för mig fortfarande en gåta.
Men så en vacker dag i Småland hör jag plötsligt Gud tydligt säga till mig: “Jag ska göra dig till en herde”. Det gjorde mig glad att få höra dessa ord från Herren eftersom det ju var just det jag brottades med i min tjänst. Ordet “pastor” är latin och betyder “herde” på svenska.
Jag noterade det i min lilla anteckningsbok där jag brukade skriva saker som Gud talade till mig om. Sen gick månaderna och jag växte i min roll som pastor och Gud gjorde precis som han hade sagt, han utvecklade mig i mitt herdeskap och gjorde mig långsamt men säkert till en bättre pastor.
Då hör jag plötsligt Guds ord igen. Han sa: “Jag ska göra dig till en herde”. Jag plockar fram den där anteckningsboken igen och noterar tilltalet. Men så slår mig tanken att jag känner igen detta. Jag bläddrar bakåt i min anteckningsbok och ser till min stora förvåning att Gud ju sagt detta en gång tidigare! Och så ser jag datumet. Exakt samma datum ett år tidigare! Exakt ordagrant samma tilltal!
Jag förstod då att dessa ord från Herren inte var en inbillning utan Guds kallelse till mig. Gud kallade mig till att vara pastor och han tänkte utrusta mig med de gåvor och begåvningar man behöver för att vara en god herde.
20 år senare börjar läkarna misstänka att jag har cancer. Jag far och flänger mellan olika sjukhus och undersökningar. Jag får ett Bibelord från Herren:
“Herren är min herde, mig ska inget fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han ger liv åt min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, för du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.” (Ps 23:1–4)
Ni som känner mig vet att jag alltid fastnar för detaljer. Denna gång fastnade jag på att kung David (som skrivit psalmen) skriver din ”käpp OCH stav”. Jag har aldrig förut tänkt på att David skriver om två olika stavar. Jag börjar grunna på vad det kan betyda. Försöker Gud säga mig något? Jag letar i min litteratur om jag kan hitta någon förklaring.
En del Bibelforskare menar att det bara är en poetisk upprepande beskrivning av en herdestav. Men den teorin köper inte jag. Visserligen var David poetisk, men han var också en riktig fåraherde. Han visste vad han pratade om.
Till slut hittar jag att fåraherdarna på Bibelns tid ofta hade två stavar. En mindre påk som man kunde smälla till vargar och rovdjur som hotade fåren med, och en längre stav som man kunde luta sig mot, vandra med och fösa fram fåren med. När fåraherden David såg BÅDE en käpp och en stav, då förstod han att Herren är hans herde.
Den cancer jag har drabbats av kommer inte från Herren, men Herren kommer som en herde leda mig igenom den. Jag vandrar i en dal med döden som en skugga runtomkring mig. Men när jag ser vad Jesus gör i mitt liv just nu, då känner jag igen min herde. Han går med mig i dödsskuggans dal. Jag ser att han beskyddar mig mot fienden med sin påk. Jag ser att han leder mig fram med sin stav, och när jag är trött får jag luta mig mot hans stav. När jag ser käppen och staven, då känner jag igen min herde.
Jag är övertygad om att det jag nu går igenom kommer att göra mig till en bättre herde. Precis som Jesus sa för 20 år sedan.