Jag har inte skrivit något på ett tag men märker att många undrar hur jag mår. Efter ett antal chockartade veckor har livet långsamt börjat återgå till det normala. Jag mår bra, åtminstone rent fysiskt. Jag mår faktiskt oförskämt bra för att ha cancer. Märker inte av det någonting. Bortsett från den där undersökningen i halsen. De skar bort halsmandlarna och grävde i käken. Gjorde så ont att jag fick gå på smärtstillande dygnet runt i en vecka. Kunde inte tugga och knappt svälja pga. smärtan. Fick dricka kall soppa genom ett sugrör i en vecka.
Värre är det förstås mentalt. Jag hade en riktig mardrömsvecka efter att cancerbeskedet bekräftades. Dödsångest, sömnlösa nätter. Panik över vad som ska hända med mina nära och kära om jag går bort. Att tänka de mörka tankarna är som att gå ner i ett djupt hål och hoppas att det snart blir bättre, men det blir inte det. Det finns ingen ände på det mörka hålet.
När det var som värst fick jag förbön av äldstekåren enligt Jakobs brev 5:14. Efter det vände det och nu tänker jag inte på framtiden speciellt mycket. Försöker leva här och nu och fokusera på två saker: att jag åtminstone just nu mår bra rent fysiskt, och att det inom 2-3 veckor blir operation i Umeå. Efter det tar vi nya tag och får se vad som händer och vad läkarna säger.
Tidvis har jag upplevt det som att gå genom Dödsskuggans dal. Döden hänger över mig och skuggar mina tankar och mitt liv. I den där mörka dalen ser jag Jesus gå med mig. Ibland känner jag mig stark och vågar möta morgondagen med rak rygg. Jag ska kämpa, inte dö. Ibland är jag svag och buren av era böner. Det går verkligen upp och ner. Men i allt kan jag vittna om att Jesus är min herde som är med mig, och när jag går tillsammans med Jesus fruktar jag intet ont. Jag kan till och med kosta på mig ett litet, litet leende.