Nyss fick jag besked om att jag ska strålbehandlas i Umeå i 7 veckor med start första semesterdagen. Först fick jag en chock. Jag visste inte att det planerades. Ska jag vara borta från min familj och församling i 7 veckor? Visserligen kan jag åka hem på helgerna, men utöver det blir jag fast i Umeå. På barnens sommarlov. När vi tänkt börja starta upp församlingen igen. Känns som jag sviker både min familj och församling.
När chocken lagt sig över detta oväntade besked börjar man ändå fundera på hur detta negativa kan användas av Gud till något positivt. Min erfarenhet av Gud är ju att det alltid finns hopp. Är man med om något negativt kan Gud vända det till något positivt. Blir man sjuk finns alltid hopp om helande. Har man syndat finns hopp om förlåtelse. Måste man dra sig undan finns hopp om andlig fördjupning. Ska man dö finns hopp om evigt liv. Är man ledsen kan man köpa sig en glass. För en troende människa finns alltid hopp.
Jag inser ju att jag kommer att få mycket ensam tid med Gud i Umeå. Jag kommer få möjlighet att be och läsa Bibeln mer än vanligt. Precis en sån andlig paus som en pastor alltid önskar sig att få, men som det av olika skäl aldrig tycks finnas utrymme för. Framförallt inte för mig som småbarnsförälder.
Ända sen den här cancerhistorien började har min bön varit att Gud ska använda mig ännu mer i den kallelse jag har fått; att vara en röst för flyktingar och konvertiter. Min bön är att kunna påverka på riktigt, att sätta press på politiker, att inspirera Guds folk ekumeniskt och internationellt, att ingjuta mod i asylsökande. Men för att vetekornet ska kunna växa och bära rik frukt måste det först falla ner i jorden och dö. Så är det även med våra andliga tjänster. Det är först efter att vi har gått igenom svåra tider, närmat oss Herren och blivit starkare i vår ande, som vi kan växla upp och tjäna ännu mera. Därför räds en lärjunge aldrig svårigheter, eftersom han vet att Gud kan vända svårigheten till hans fördel.
PS. Ett stort tack till systern i Sollefteå.