Kom nu så går vi

På bilden ser jag ganska glad ut. Jag är 18 år och på väg upp för Kebnekaise för att förverkliga en dröm. Men hade jag vetat hur långt det var kvar hade jag gett upp ungefär där bilden togs. Men jag visste inte, så jag bara gick och gick och gick.

Andra gången jag besteg Kebnekaise stannade jag på samma ställe. Min vän frågade mig hur långt det var kvar. Det är bäst att du inte vet svarade jag. Kom nu så går vi.

Hade jag i januari i år vetat hur mycket elände jag skulle behöva gå igenom det här året, hade jag gett upp. Men nu är det bara att gå till lab, gå till röntgenavdelningen, gå till cancercentrum.

Men i somras blev jag lite sur på Gud. Varför sa han inget om cancern innan? Varför förberedde han mig inte? Jag har vigt hela mitt liv åt Herren, försöker leva rent och tjäna honom osjälviskt på bästa sätt. Och när mitt livs kamp börjar så säger han ingenting…?

Efter att ha surat ett tag gick jag tillbaka i tiden till månaden före cancer-karusellen började. Jag läste mina gamla Facebook-inlägg. Då minns jag hur jag skrev flera starkt flyktingpolitiska inlägg och hörde av mig till några personer för att få input. Jag minns hur jag kände jag i min ande att någonting var på gång. Det kändes som att Gud gjorde någonting, förberedde mig för något, men jag visste inte vad.

Exakt en månad före mitt första läkarbesök skrev jag till en vän och bad om råd: ”Jag har försökt gå på den där känslan som Gud gett mig att någonting är på gång.”

Nu så här i efterhand har jag funderat på den där känslan i januari. Var det Gud som förberedde mig för februari, då allt skulle börja? Att jag nu kommer behöva gå in i en tid av förberedelse inför någonting nytt. Fast han inte sa allt för det skulle ha blivit för jobbigt? Jag vet inte.

Jag tänker på Mose. Han måste ha känt på sig att Gud förberedde honom för ledarskap över sina bröder hebreerna. När han försvarade sin israelitiske broder och slog ihjäl egyptiern. En förhastad incident som ledde till att Mose var tvungen att fly ut i öknen och gömma sig där i 40 år. Först efter den tiden fick han bli ledare för Guds folk.

Tänk om Gud hade berättat för Mose att innan han skulle få gå in i nästa uppgift skulle han först tvingas gå igenom en lång och besvärlig ”ökenperiod”? Då hade han kanske gett upp och stannat i Egyptens palats. Fortsatt ätit shawarma och glufsat dadlar. Men istället använde Gud Moses tid i öknen för att förädla hans karaktär. Lärde honom att inte gå händelserna i förväg, inte ta saken i egna händer. Att vänta på Guds timing, lära sig lyssna på Herrens röst, bli en herde för Guds får och leda Israel ut ur främlingskapet i Egypten.

Herren leder steg för steg. Ibland är det av omsorg till oss som han är tyst. När vi tvingas ut i besvärliga ökenperioder eller upp för höga berg går han bredvid oss, förädlar vår karaktär och ger oss den kraft och de erfarenheter vi behöver för vår nästa uppgift. När vi frågar varför han är tyst svarar han:

Det är bäst att du inte vet. Kom nu så går vi.