Det förra århundradets början präglades av starka nationalistiska strömningar. Ropen skallade ”ett folk, ett språk, en nation”. Tidsandan gjorde att den dåtida svenska migrationspolitiken handlade mer om att bevara Sverige svenskt genom att stifta lagar som begränsade hur många som fick komma hit, snarare än att värna de universella mänskliga rättigheterna.
Men samtidigt som 1900-talet bevittnade mänsklighetens allra mörkaste sida, i form av förintelse, folkmord och världskrig, så visade också några modiga och handlingskraftiga människor att det går att stå upp för godhet och medmänsklighet. Istället för att bara se till sitt eget lands bästa kämpade de för att göra hela världen till en bättre plats. De gick emot den nationalistiska strömmen och hjälpte statslösa flyktingar, grundade FN och formulerade de allmänna mänskliga rättigheterna.
Historien lär oss att människan är kapabel till både gott och ont och att de beslut vi tar avgör i vilken riktning vi går.
Hur vill vi då att den framtida svenska migrationspolitiken ska se ut? Jag tror svaret på den frågan beror på om vi återigen vill präglas av främlingsfientlig nationalism och att bevara Sverige svenskt, eller om vi vill göra ett medvetet val att präglas av flyktingvänlig internationalism och ett värnande av alla människors mänskliga rättigheter, oavsett om de är svenskar, syrier eller afghaner.
En stramare migrationspolitik i Sverige kommer ju inte att minska varken krigen i världen eller det globala antalet flyktingar. Snarare pekar det mesta på att världen kommer att få se betydligt fler flyktingar i framtiden än nu.
Idag finns det 80 miljoner flyktingar. Varje minut ökar den siffran med 20 nya flyktingar. Hälften av dessa är barn. Enligt bedömare uppskattas det bli ytterligare 200 miljoner klimatflyktingar år 2050. De som hjälper alla dessa flyktingar är inte de rika västländerna. 85% av alla världens flyktingar tas om hand av utvecklingsländer.
Så om vi som är ett rikt västland stramar åt vår svenska migrationspolitik så får det konsekvensen att vi därmed överlåter åt fattiga utvecklingsländer att ta hand om det ökande antalet flyktingar. En sådan politik motverkar sitt eget syfte eftersom den kommer att påfresta utvecklingsländerna ännu mer, något som riskerar leda till mer konflikter och fattigdom vilket i sin tur leder till ännu fler flyktingar.
Vill vi lämna världen åt sitt öde, göra det så svårt som möjligt för flyktingar att komma hit och när de väl är här så ska vi göra det så svårt som möjligt att få stanna, ja då ska vi ha tillfälliga uppehållstillstånd och ställa så höga försörjningskrav att det i princip blir omöjligt med anhöriginvandring.
Vill vi istället värna de mänskliga rättigheterna och underlätta för människor i nöd då bör vi satsa på permanenta uppehållstillstånd. Det skapar en trygghet som gör det lättare att kunna etablera sig och bli en aktiv del av samhället. För att främja både integration och familjeliv behöver reglerna kring anhöriginvandring anpassas så att det blir lättare att få hit sin familj snarare än att försvåra och splittra familjer. Ett försörjningskrav ska inte kunna potentiellt omöjliggöra en återförening.
Så, imho, genom att göra den framtida svenska migrationspolitiken mer flyktingvänlig drar vi vårt strå till stacken och bidrar de facto till att göra världen till en bättre plats.