Varje år samlas vi pingstpastorer i Norrland till konferens i Övik. Vi samtalar om läget i vår region, planerar Lappis och Unite, vi nätverkar, diskuterar teologi och ber för varandra. Jag älskar att sitta och lyssna på de äldre pastorernas berättelser och erfarenheter från församlingsledarskapet :)
Tidigare år har vi på Älska Norrland-konferensen enats om att göra satsningar i Kiruna, Haparanda, Arvidsjaur osv. I år har fokus mest legat på hur vi ska förhålla oss till corona.
I Pingst Härnösand är jag väldigt glad över hur vi lyckades få till riktigt bra digitala gudstjänster redan från start. Ungdomarna klev fram när de äldre var rekommenderade att stanna hemma. Det finns mycket att vara glad över.
Men nu har det gått en tid och vi känner alla alltmer behovet av att mötas! Att bara fira gudstjänst digitalt är som att bo i ständig skugga. Det funkar, men man längtar efter solen efter ett tag.
Så steg för steg försöker vi försiktigt öppna upp inom de restriktioner som finns. Exempelvis har vi öppnat upp kyrkkaffet igen, men fikar utomhus för säkerhets skull. Man tittar på gudstjänsten hemma och tar sen med sig kaffe och fika till kyrkan och så blir det en stor picknick :)
Med lite eftertänksamhet tror jag att corona kan ha fungerat som ett välkommet stresstest för våra församlingar inför den framtida förföljelsen i den sista tiden. Hur hanterar vi att bara kunna samlas max 50 deltagare? Behöver vi kanske träna upp fler i församlingsledarskap så att fler ledare kan samla varsin mini-församling i sitt hem? Detta är ju vardag i den förföljda kyrkan i andra länder.
Processgruppen
Men det som kanske har betytt mest för mig personligen är nog processgruppen, mina andliga bröder och systrar. Alla pingstpastorer är indelade i grupper och möts regelbundet på t.ex. Pingst Pastor och Älska Norrland. Vi delar vad som ligger överst på hjärtat och ber för varandra. Ibland samtalar vi också om svåra och/eller intressanta angelägna frågor.
Jag tror det är i princip omöjligt att i längden orka tjäna Herren om man inte får förbön då och då. När vi delar med oss av våra svagheter och pastorala brister kan Gud hela, stärka och uppenbara. Jag tror jag fick åtminstone tre profetiska ord att digestera och be över.
Missionsutmaning
En spännande utmaning från Niclas Strindell handlade om mission och vikten av att nå ut med evangeliet när vi missionerar. Det kan tyckas som självklart för oss, men globalt sett är evangelisk mission inte speciellt prioriterat. Det ges lika mycket pengar till mission bland onådda folk som amerikanerna lägger på halloween-kostymer till sina husdjur.
För många är begreppet “mission” synonymt med att sända ut missionärer till nya folkgrupper och predika omvändelse, syndernas förlåtelse och frälsning i Jesus. Men begreppet har långsamt börjat breddas till att nu även innebära evangelisation i Sverige, biståndsarbete osv. Det är såklart inget fel med det senare, men vi får inte glömma det primära: att predika evangelium.
Niclas utmanade oss i att våga sända ut fler missionärer från våra norrländska pingstförsamlingar. Våra församlingar behöver den välsignelse som vi får när vi sträcker oss ut. Jag tycker vi ska ta till oss denna missionsutmaning.