Falla i Anden

Jag tycker det är bra att Pingströrelsens eventuella karismatiska överdrifter ifrågasätts. Genom att öppet och ärligt samtala om detta kan vi komma till rätta med en del tokigheter samtidigt som vi vaskar fram guldkornen. Precis som i alla samfund så finns det ju ytterligheter, men att avfärda allt är att kasta ut barnet med badvattnet.

Låt mig exemplifiera med detta med att ”falla i Anden” som var vanligt på 00-talet.

Jag minns hur jag som nybliven ung lärjunge starkt hade mött Jesus och blivit andedöpt. Jag visste att den helige Andes kraft var verklig och jag längtade efter mer. Jag gick ofta fram för förbön och det var inte helt ovanligt att andra som gick fram föll till golvet när någon bad för dem. Själv tyckte jag det var mycket obehagligt! Jag ville verkligen inte falla pladask och slå mig.

Vid ett tillfälle minns jag hur en predikant bjöd fram alla som ville bli missionärer att få förbön av honom. Eftersom jag ville bli missionär gick jag fram. Vi stod alla på rad och jag var sist i kön. Som ett löpande industriband la han sin hand på varje persons panna och de föll som käglor en efter en. Jag tänkte vägra falla! Så jag spände mig och höll emot när predikanten tryckte på min panna och försökte få omkull mig. Jag höll emot och var den ende som stod upp av alla som fick förbön. Alla andra låg på golvet. Det kände som att alla tittade på mig. Jag skämdes så jag blev alldeles röd och svettig i ansiktet.

Vid ett annat tillfälle lyssnade jag på Runar när han undervisade om något. När han var klar bad han oss alla att ställa oss upp. Han bad i mikrofonen: ”Helige Ande, gör nu det du lovade mig.” Vi stod där cirka 40 personer och väntade på något, men ingen visste vad. Efter en stund föll en person några meter framför mig. Ytterligare en stund och någon till föll. Jag bestämde mig för att strunta i allt det där och bara blunda och be. Men när jag blundade kände jag plötsligt en stark vind blåsa emot mig! Jag sprätte till och var tvungen att hålla balansen för att inte ramla ihop! Jag visste inte vad jag skulle tro, men jag blundade igen och försökte koncentrera mig på att be och tala i tungor. Då kom vinden igen och om jag inte hade stålsatt mig hade jag definitivt fallit! Jag gick därifrån mycket förundrad.

Vid ett tredje tillfälle, i Bjärka-Säbys kapell sjöng vi lovsång och bad tillsammans ett gäng bibelskole-elever. När jag bad kände jag en oerhörd tyngd i kroppen och en stark förnimmelse av Jesu närvaro. Långsamt, det kändes som en evighet, trycktes min kropp neråt tills jag stod på knä inför Jesus. Världen runtomkring var borta och det enda som fanns var jag och Jesus, min Herre.

Anledningen till att jag skriver detta är för att visa på karismatikens ambivalens. Det finns en oerhörd andlig kraft i mötet med Gud, men det finns också flum-predikanter som utnyttjar ärliga människors längtan efter ett möte med Jesus. Betyder det att allt karismatiskt är fel? Självklart inte. Men det ställer höga krav på andliga ledare att aldrig missbruka varken det andliga eller det själsliga. Ett snedsteg och en andlig sökare kan lämna karismatiken för alltid.

I mötet med den helige Andes kraft kan man definitivt falla i Anden. Men det kan också missbrukas för att skapa själsliga upplevelser hos andliga sökare.

Vi Pingst-ledare behöver ta dessa frågor på allvar och sträva efter det sunda karismatiska samtidigt som vi håller spjärn mot det osunda manipulativa. Det finns en sådan enorm kraft till helande, smörjelse, upprättelse och utrustande, att vi inte får slarva bort Guds Andes kraft.

Avslutningsvis, på bilden ser ni mig när jag håller på att falla i ett vattenfall. På 00-talet fanns det en sång som handla om att ”bo under ett vattenfall”. Guds Ande vill ge oss av sin ”himmelska ström”. Ibland kommer den helige Ande dånande som ett vattenfall. Ibland kommer Anden som en lugn å. Vi kan inte bestämma hur Anden möter oss. Vi kan ta emot och längta, men vi kan inte bestämma.