I samband med vågen av flyktingar som blir kristna har denna grupp börjat förknippas med begreppet ”konvertiter”. Men vad är egentligen en konvertit? Vad innebär det att konvertera?
För att svara på den frågan vill jag bege mig till Nepal hösten 2011. Jag läste teologi på Örebro Teologiska Högskola och hade fått stipendium för att skriva min c-uppsats ”Converting To Christianity In Nepal” på plats. Min utgångspunkt var att intervjua nepaleser som konverterat från hinduism till kristendom och se om det fanns något nepalesiskt mönster.
Jag vet att ”konvertering” inte är ett perfekt ord. En person som blir kristen ”byter” ju egentligen inte religion, utan blir frälst och lämnar sitt gamla liv bakom sig. Men för den akademiska uppsatsens skull och eftersom det är ett vedertaget begrepp använde jag ordet ”konvertering” enligt Andrew Wingates definition: ”Den formella handlingen att identifiera sig med en religiös tro som har en uppsättning värderingar, attityder, övertygelser och andra praktiker än de som ursprungligen följdes. Det är en medveten rörelse från en organiserad religion till en annan.”
I mina studier fann jag ett intressant samband som jag kallade ”Nepali Ordo Salutis”. En nepalesisk hindu gick igenom sex ”steg” innan de blivit stabila kristna och därmed ”konverterat”:
1) STABILITET – Innan konverteringen är hinduism den stabila tro som nepalesen lever i. Att lämna sin religion utan en mycket god anledning inträffar i stort sett inte. Ingen jag intervjuat sa att de hade något problem med hinduism innan sin ”kris”.
2) KRIS – När personen ifråga går igenom någon slags kris, exempelvis sjukdom, arbetslöshet, ofrid, flytt, etc, så försöker man först lösa sin kris inom sin religion. Man offrar till sin gud, går till en shaman, osv. När den egna religionen inte förmår lösa krisen kommer man (förhoppningsvis) till nästa steg.
Ett exempel är Satya. Hon blev sjuk och kunde inte sova på nätterna och upplevde ibland att hennes säng skakade. Först gick hon till en shaman som utförde en magisk ritual men det hjälpte inte. Då gjorde hon ett hinduiskt rituellt offer, men det hjälpte inte heller. 3) MÖTE – I den hopplösa och desperata situationen av en olöst kris möter konvertiten kristendom i någon form. De hörde Guds röst, de mötte en kristen vän eller de läste i Bibeln. Eftersom hinduismen inte kunde lösa personens kris är man redo att pröva om den nya religionen kan göra det istället.
Jag har många personers berättelser om olika sorters möten med kristendomen. En av dem är Barahbar. Hans problem var att han inte kunde finna frid i sitt liv och han började överväga självmord. Men allt ändrades när han tittade på TV hemma. Han fastnade vid ett kristet program och blev berörd av Gud och fick frid i sitt hjärta.
4) LÖSNING – Som en följd av den oväntade lösningen på krisen får konvertiten en ny väg att lösa sina problem, oftast genom att personen ifråga ber till den kristne Guden och får bönesvar.
Ett exempel är Pratigya, som hade stora problem med huvudvärk och brukade svimma. Han var själv en häxdoktor, men kunde inte bota sig själv. Men Pratigya träffar en kristen vän som tar med honom till kyrkan. Där bad pastorn alla sjuka att be till Gud, och när Pratigya gjorde det blev han helad.
När Gud har löst konvertitens problem lämnar han hinduismen och blir en kristen.
5) KONFLIKT – När Gud nu har löst den nepalesiske konvertitens problem får han istället två nya. Först får han en konflikt med familjen och sen en konflikt med staten. Familjen konfronterar konvertiten och vill förmå honom att återvända till hinduismen. Står du emot din familj riskerar du att bli utstött och ansedd som kastlös och ”untouchable”. Du kan inte längre bo hemma, du kan inte ta hand om dina föräldrar på deras ålderdom, du kan inte utföra den hinduiska ritualen som för dina föräldrar till den hinduiska himlen. Som om inte det vore nog blir du förföljd av staten som vill sätta dig i fängelse eftersom det är olagligt att konvertera i Nepal.
6) ÅTERSTÄLLD STABILITET – Det är först när konvertiten lyckats stå fast i sin nya kristna tro trots konflikt och förföljelse, som konverteringen är klar. En del nepaleser kom till steg 5 men trycket blev för stort och de återvände till hinduismen. Det är anmärkningsvärt att i stort sett alla nepaleser som blivit kristna varit tvungna att gå igenom konflikt för att kunna bli stabila kristna. Det som bar dem genom konflikten var deras starka upplevelse av bönesvar, helanden och mirakler.
För att knyta an till dagens flyktingsituation i Sverige. En person som flyr går igenom många ”kriser”. Att lämna sin familj och sitt land är en kris, att möta krig och fattigdom en annan. Personen ifråga försöker först lösa sin ”kris” genom sin religion, men om det inte funkar är man desperat och söker nya lösningar. Att då be till Jesus är en naturlig följd av att man mött kärleksfulla kristna som hjälpt en i det nya land man befinner sig i. När man då får bönesvar är man redo att lämna sin gamla religion och ”konvertera” till den kristna tron. Efter detta går man ofta igenom nya ”konflikter” som exempelvis Migrationsverkets ifrågasättande.
Att konvertera är en mänsklig rättighet. Enligt Europakonventionen äger alla människor rätt till religionsfrihet. Man har rätt att helt fritt och utan att behöva förklara sig byta religion. Man har lagstadgad rätt att utöva denna tro ensam eller i gemenskap med andra.
Jag hör då och då folk säga att flyktingar bara konverterar för att få uppehållstillstånd. Jag vet att detta förekommer, men så vitt jag kan förstå religionsfrihetslagen så spelar det ingen roll vilka skäl man har att byta religion. Dock vilar ett stort ansvar på oss pastorer att göra en bedömning av personens tro innan vi döper. Personligen har jag alltid med mig en pålitlig kristen landsman till personen som vill döpa sig. Tillsammans med honom samtalar vi och bedömer om personen är redo att döpas eller inte. Det har hänt att jag uppmanat personer att vänta med dopet en tid. En del har då försvunnit, andra har gått igenom en process av fördjupning i den kristna tron och återkommit när de varit redo. Jag har också mött konvertiter som berättat för mig att när de först döptes så var det framförallt för att de ville få uppehållstillstånd, men efter ett eller flera år av kristen gemenskap har de nu mött Jesus på riktigt och skulle förbli kristna oavsett om de utvisas eller inte. Det hör till sakens natur att en tro fördjupas och stärks allteftersom, men själva ”konverteringen” sker genom bekännelsen, och den äger individen.
Men det viktiga för mig är att denna andliga bedömning om en person är redo att döpas eller inte, ska göras av den lokala församlingens ledare och pastorer. Det ska inte Migrationsverket göra. Dock kan ingen, inte ens pastorer, se in i en människas hjärta och veta exakt vad som försiggår där. Till syvende och sist döper vi på personens bekännelse. Och det är också exakt så som religionsfrihetslagen är utformad. Man får byta religion och behöver inte ange skäl.
Avslutningsvis. I Nepal fanns ingen religionsfrihet och nepaleser fick lida för sin tro på Jesus. I Sverige är religionsfriheten hotad och flyktingar får lida för sin tro på Jesus. Alla mänskliga rättigheter är sammanlänkade och ruckar man på den ena påverkar det så småningom den andra. Om Sverige nu i praktiken nedmonterar religionsfriheten, vilken mänsklig rättighet står på tur?