Nyss hemkommen från Älska Norrland tänkte jag i vanlig ordning skriva ner mina reflektioner från årets konferens. Älska Norrland är ett nätverk av pingstpastorer i Norrland som träffas regelbundet, bland annat på Aggön utanför Övik varje augusti.
Älska Norrlands-konferensen är en arbetskonferens där vi dels fått god undervisning, men framförallt börjat planera Lappis och Unite samt slagit våra kloka huvuden ihop och gjort olika satsningar. Exempelvis har vi hjälpt församlingen i Kiruna att starta om, vi har skapat en integrationssatsning på Lappis och vi hjälper församlingarna i Arvidsjaur och Haparanda. I år togs det dock inga tydliga beslut om en konkret satsning.
Men jag hade två frågor som jag försökte lyfta. Två områden där jag tycker mig se Andens påbörjade verk och där jag tror vi skulle behöva satsa och göra något.
1) Jag tror att vi norrländska församlingar behöver hjälpa varandra med hur vi går vidare med integrationen. Flera av våra församlingar har de senaste åren sett stora ökningar och döpt många flyktingar. I Timrå och Härnösand är ju hälften av församlingarnas medlemmar numera nysvenskar. Men samtidigt som vi ser denna enorma ökning så är ledarskapet fortfarande ofta vita män. Det behöver iofs inte vara något fel i det i en övergångsperiod, men förr eller senare måste vi hjälpa nysvenskar in i församlingsledningen. Hur gör vi det? Om vi inte påbörjar denna process nu kommer det vara försent om 20 år när de som sitter i äldste idag är för gamla för att orka leda. Så vi måste ta tag i detta nu och inte imorgon.
2) Den andra frågan jag lyfte handlar om kvinnligt ledarskap. På årets Älska Norrland tyckte jag mig se en tydlig trend; att det var många unga ledare och att det var många kvinnliga ledare. Kvinnorna var nästan hälften av männen. Jag tror att vi behöver jobba i våra församlingar med att skapa en kulturförändring. Kvinnor är ju lika bra ledare som män, men den kyrkokultur vi har är i mångt och mycket utformad av män. Hur kan kvinnliga ledare få vara kvinnliga ledare i den kultur vi har och/eller hur förändrar vi kulturen? Och en fråga vi kanske måste ställa oss är om inte vi vita män behöver backa en aning från våra positioner? Hur många kvinnliga föreståndare finns det i Pingströrelsen? Jag som ju enligt min fru är en riktig mansgris behöver hjälp utifrån för att kunna förändra detta.
Som pentekostal teolog och pingstpastor anser jag det viktigt att försöka se vad Anden gör mitt ibland oss, och sen försöka ”haka på Anden”. Och det jag ser i Norrland idag är att vi behöver jobba med att få in nysvenskar i högsta församlingsledningen samt förändra kulturen så att kvinnliga ledare får det utrymme de ska ha. När Anden får verka försvinner ju murarna mellan oss, rasgränserna suddas ut och det spelar inte längre någon roll om man är svensk eller afghan, man eller kvinna, alla är vi ett i Kristus.
Jag tog upp båda dessa frågor men fick dock inget gehör så jag börjar allvarligt betvivla min förmåga att kunna överblicka och se långsiktigt. Alternativt att situationen är annorlunda i andra församlingar i Norrland och att det kanske är mer lokalt i Härnösand som vi behöver jobba med dessa två frågor. Hursomhelst så var det väldigt fina dagar med många goda samtal med pastorskollegor. Jag blir oerhört berörd när jag får höra mina kollegor berätta om hur det är i deras församlingar och vilka svårigheter de går igenom. Väldigt starka upplevelser när vi ber för varandra och upplever olika profetiska tilltal.
Tack så mycket alla ni som ordnat konferensen!