“10För våld mot din broder Jakob skall du höljas med skam och bli utrotad till evig tid. 11Den dag du stod på avstånd, den dag då främlingar förde bort hans rikedomar och utlänningar drog in genom hans port och kastade lott om Jerusalem, då var också du som en av dem. 12Se inte med lust på din broders dag, på hans olyckas dag. Gläd dig inte över Juda barn på deras undergångs dag. Spärra inte upp munnen så stort på nödens dag. 13Drag inte in genom mitt folks port på deras ofärds dag. Se inte, också du, på hans olycka med lust på hans ofärds dag. Räck inte ut din hand efter hans rikedomar på hans ofärds dag. 14Stå inte vid vägskälet för att slå ner hans flyktingar och utlämna inte hans överlevande på nödens dag.” (Obadja 10–14)
På Israels olycksdag, när fienden anföll och intog Jerusalem, så stod Israels broderfolk Edom och glatt tittade på. Israel, som är ett annat namn för Jakob, och Edom, som är ett annat namn för Jakobs tvillingbror Esau, var broderfolk och grannar. De borde ha hållit ihop och hjälpt varandra. Det är givetvis alltid fel att synda, men när man syndar mot sin egen familj, mot sin egen bror, ja då är det nog snäppet värre.
Men inte nog med att Edom avstod från att hjälpa när de hade chansen, de var till och med skadeglada över Israels fall. När Edom väl hade börjat synda mot Israel, så blev det värre och värre. Efter hand började de utnyttja Israels svaghet genom att roffa åt sig av deras rikedomar. När judarna flydde från sina fiender, så mördade eller fångade edomiterna de judiska flyktingarna och överlämnade dem åt fienden.
Den värsta sortens synder börjar oftast inte i full blom direkt, utan genom att man avstår från att göra gott när man har chansen. När man har gått förbi möjligheterna att göra gott tillräckligt många gånger är det lätt hänt att samvetet är dövat och man begår en värre synd än man tidigare var kapabel till. På så sätt stegrar synden och helt plötsligt är man beredd att begå synder som tidigare var helt otänkbara.
För att undvika att synden slår rot i ens liv finns det två botemedel: att göra gott från början eller att omvända sig om man har gjort fel. Den som alltid försöker göra det rätta behöver inte oroa sig över synden. Men om man inser att man har gjort fel så behöver man vända om från den stegrande syndens uppförsbacke som man börjat gå på.
Gud är barmhärtig, även mot syndare. När Gud ger en dom så finns det i princip alltid inräknat ett erbjudande om nåd, ifall man omvänder sig. När Obadja profeterade denna dom över Edom så fanns det åtminstone 500 år av chans till omvändelse innan domen till slut förverkligades genom romarna i samband med det judiska upproret. Tyvärr gjorde inte edomiterna det, och därför har Guds dom gått i uppfyllelse och landet Edom och det edomitiska folket finns numera bara i historieböckerna.