Idag är det den internationella kvinnodagen och jag tänkte skriva några rader om pentekostal (pingst) feminism. För oss pingstvänner är det viktigt med både Guds Ord och Guds Ande. När vi försöker förstå ett ämne, så frågar vi oss ”Vad säger Skriften?”, men också ”Vad säger Anden?”
Så för att förstå Guds vilja vad gäller exempelvis frågan om kvinnliga pastorer och ledare, så bör en person med en pentekostal teologi studera vad Guds Ord säger om frågan, men också studera vad Guds Ande historiskt har gjort.
Guds Ord
Det är visserligen sant att prästämbetet i Gamla Testamentet var förbehållet män (2 Mos 28:1), även om det hände att Gud ibland kallade kvinnor in i ledande positioner inom andra områden, exempelvis Mirjam (2 Mos 15:20, Mika 6:4) och Debora (Dom 4:4-5). Men eftersom det inte finns ett prästämbete i Nya Testamentet, bortsett från det översteprästerliga ämbete som Jesus Kristus har, så är ju ”kvinnoprästfrågan” inte aktuell för oss pingstvänner, eftersom varken män eller kvinnor kan bli präster i Nya Testamentet.
Det både män och kvinnor däremot kan få i Nya Testamentet, är en kallelse att tjäna, och det är den helige Ande som smörjer oss in i denna heliga tjänst. Och även om många ämbeten i Gamla Testamentet var förbehållna män, så profeterades det om att det ska komma en ny tid då Guds Ande kommer att ”utgjutas över ALLT kött” (Joel 2:28–29), både män och kvinnor, fria och slavar. Jesus uppmanade därför sina lärjungar att vänta i Jerusalem eftersom ”när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen” (Apg 1:8). Denna profetia uppfylldes då den helige Ande föll över alla troende, både män och kvinnor.
Paulus undervisade återkommande om att alla som tror på Jesus nu har blivit ett nytt folk i Kristus och att vi är lika välkomna och lika värdefulla oavsett om vi är ”jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna” (Gal 3:28). Men i en värld där dess motsatser: nationalism, slaveri och kvinnoförtryck, ansågs normalt var Paulus befrielsebudskap extremt provocerande och på gränsen till revolutionerande och farligt för de med makt! Om alla som blev kristna skulle sluta vara främlingsfientliga, släppa alla sina slavar fria och låta kvinnorna bli jämställda skulle det skapa en samhällsrevolution utan dess like!
Med detta som bakgrund är det därför inte konstigt att Paulus ibland vädjar till de kristna att använda sitt sunda förnuft och inte använda denna nyvunna frihet allt för mycket utan istället ”bli kvar i den ställning han hade” när han blev kristen (1 Kor 7:20). På så sätt undviker man att reta upp det omkringliggande samhället i onödan, och kan istället fokusera på vårt huvuduppdrag; att vittna om Jesus. Allteftersom kommer sen den kristna friheten att istället indirekt utmana de negativa samhällsstrukturerna och skapa en kärleksrevolution inifrån. Ju fler som blir kristna, desto mindre soldater till de nationalistiska arméerna, desto mindre slavar, desto mindre kvinnoförtryck.
Så Paulus beskriver i teorin den frihet vi nu har i Kristus, men vädjar om återhållsamhet i praktiken i syfte att inte reta upp samhället för mycket och på så sätt skapa onödig förföljelse. Det är därför som han ibland praktiskt undervisar om hur slaven ska bete sig mot sin herre, trots att han i teorin undervisar att vi i Kristus inte längre är slav eller fri. Det är därför som han ibland praktiskt undervisar om att kvinnan ska underordna sig mannen, trots att han i teorin undervisar att vi i Kristus är lika inför Gud.
Guds Ande
”Pentekostalism” är en teologi som står på Guds Ord, har Jesus i centrum och som görs levande av den helige Ande. Allting vi pentekostala pingstvänner tror på måste därför grundas i Bibeln och förklaras av Jesus. Men vi är också öppna för att Guds Ande leder oss och förverkligar det framför våra ögon. Så om vi ser att Guds Ande gör någonting mitt ibland oss, så tar vi tacksamt emot det om det går att förklara utifrån Bibelns budskap med Jesus i centrum.
Rent historiskt kan man då se att Guds Ande gång på gång har kallat och smörjt kvinnor in i tjänst för honom. Några exempel:
Montanisterna. De var en karismatisk rörelse i Mindre Asien under framförallt andra halvan av 100-talet. Montanisterna leddes av tre personer; först Montanus, grundaren, och efter honom två kvinnor; Priscilla och Maximilla, och betonade upplevelsen av den helige Ande, profetia, Jesu snara återkomst (till staden Pepuza närmare bestämt) och en sträng kamp mot synden. Montanisterna reagerade även mot att kyrkan alltmer organiserades med ordinerade präster och biskopar. Montanisterna lyfte snarare fram de som Anden utrustat med gåvor än de som kyrkan hade ordinerat, oavsett om de var män eller kvinnor.
Afrikamissionärerna. Även om kvinnor ofta inte fick vara pastorer eller ledare i de svenska församlingarna under 1800- och 1900-talen, så upplevde de ändå en kallelse från Gud att tjäna honom. De fick då åka till Afrika och missionera. När de kom på besök hemma fick de inte predika i kyrkan, även om de hade predikat för otaliga människor i Afrika. Dessa kvinnliga afrikamissionärer följde egentligen Paulus princip; de visste sin kallelse men utmanade inte det omkringliggande samhället utan lät istället Anden förändra männens hårda hjärtan. Om de inte kunde tjäna i Sverige så tjänade de istället i Afrika, och blev till slut så betydelsefulla att de svenska församlingarna var tvungna att omvärdera sin teologi eftersom de ju såg att Guds Ande hade smort dessa kvinnor in i helig tjänst.
De andra pingstvännerna. De första pingstvännerna var ju naturligtvis de första kristna efter att de upplevt Andens dop på den första Pingstdagen i Apostlagärningarna 2. Men de andra pingstvännerna var de kristna som upplevde Andens dop på den andra Pingstdagen på Azusa Street i Los Angeles för hundra år sedan. Det var faktiskt en andedöpt kvinna, Lucy Farrow, som inspirerade William Seymour att söka Andens dop, något som ledde till Andens utgjutelse och den nutida Pingströrelsens födelse (Pingströrelsen startades alltså egentligen av en kvinna, något vi ofta glömmer i historieskrivningen). När Guds Ande verkade så kraftigt bland dessa pånyttfödda människor, så suddades de ojämlika gränserna ut. I det segregerade amerikanska samhället bestod ledarskapet av både svarta och vita, rika och fattiga, män och kvinnor. Precis som Paulus hade undervisat i Gal 3:26-28.
Den nutida svenska Pingströrelsen
Listan på kvinnor som har smorts in i tjänst av den helige Ande kan göras lång, även om dessa kvinnor alltid har motarbetats av kristna som inte har upplevt den helige Andes dop. Den svenska Pingströrelsen av idag har en stor och viktig uppgift framför sig: Vi behöver se vad den helige Ande gör mitt ibland oss och lyfta fram de kvinnor som Guds Ande har smort till tjänst. Många kvinnor som har fått en kallelse av Gud att tjäna som ledare, upplever idag att det är svårt att ta den plats de har fått av Gud eftersom vår Pingströrelse så starkt präglas av en ”gubbighet”.
Bara som ett exempel, när jag för en tid sedan var i Lycksele för att planera Lapplandsveckan träffade jag några av de andra pingstpastorerna i Norrland. Ett av samtalen har fastnat i minnet. Vi satt i en grupp och pratade om hur vi blir bättre på att rekrytera och ta hand om medarbetare. Flera av kvinnorna började berätta om hur svårt de har haft att bli accepterade.
En kvinna berättade att på 70-80-talet, när hon var anställd predikant i en församling så hade de styrelsemöte hemma i hennes hus. Men den enda gång som hon fick vara i rummet där de hade styrelsemöte, var när männen frågade om hon kunde göra kaffe åt dem.
En annan kvinna berättade om att Guds kallelse till tjänst var det jobbigaste hon upplevt. Hon visste att Gud kallade men hon fick gå igenom så mycket jobbigt med tanke på att hon var kvinna. Framförallt jobbigt var Predikantveckan. Där kunde de exempelvis stå i en grupp och prata, och när det kom en ny pastor och skulle hälsa, så hälsade han på alla förutom henne, eftersom hon var kvinna. Hon slutade åka till Predikantveckan pga. detta.
Många sådana här historier finns om man börjar fråga de kvinnor som har jobbat inom Pingströrelsen sen några år tillbaka. Även om vi idag behandlar manliga och kvinnliga pastorer likadant (hoppas jag?), så sitter dessa patriarkala strukturer i väggarna och tar tid att bli kvitt. Många kvinnliga pastorer har berättat för mig att de har väldiga problem med den ”gubbighet” som präglar våra pingst-konferenser. Detta måste vi få ett slut på. Men det är inte en kamp som kvinnorna ska behöva kämpa själva, utan det är en kamp som alla vi som har upplevt Andens dop bör kämpa, oavsett om vi är pastor eller medlem, känd eller okänd, man eller kvinna.