“Men Ittaj svarade kungen: ”Så sant Herren lever och så sant min herre konungen lever: Där min herre konungen är, där vill också din tjänare vara, det må gälla liv eller död.”” (2 Sam 15:21)
Vi vet tyvärr alla vad svek innebär. Vi vet hur det känns att stå där ensam och övergiven och känna sig som ett fån som litade på en vän eller en familjemedlem.
Men en del av oss vet också vad lojalitet innebär. Att få erfara att en vän står kvar vid din sida när världen runt omkring rasar samman, det är en erfarenhet som är få förunnat.
När kung Davids egen son Absalom gör uppror lämnar David Jerusalem och går i flykt i öknen eftersom han inte vill utsätta sin älskade stad för Absaloms härjningar. När David, som har blivit lite till åren, pausar en stund medan hans trogna följe går förbi honom ut från staden Jerusalem, så ser han Ittaj. Ittaj är en filisté som anslöt sig till kung David dagen innan i syfte att tillsammans med sin 600 man starka här ta värvning hos Israels kung.
David blir förvånad över att se Ittaj följa David ute i öknen eftersom han kom så sent som igår. David uppmanar Ittaj att gå tillbaka till Jerusalem och hellre ansluta sig till Absalom eftersom Absalom inte har något otalt med Ittaj. Varför frivilligt gå ut i öknen tillsammans med en förlorad kung när man kan ansluta sig till Israels nye kung?
Men Ittaj svarar frimodigt David att det minsann är David som är Israels kung, inte Absalom, och Ittaj har kommit för att tjäna kungen, oavsett om det kostar honom hans liv och hälsa. Ittaj tänker stå vid Davids sida genom såväl goda tider som hemska stunder.
Den filisteiske krigaren Ittaj var alltså lojal mot David när till och med Davids eget folk hade övergett honom. Ittaj skämdes inte för David utan svarade öppet inför alla att han skulle tjäna kungen både genom död och liv. Ittaj är för David som Timoteus var för Paulus.
Ittaj lär oss att sann lojalitet kan komma från oväntat håll och visar sig först när man kan förlora på det. En sådan lojalitet är mer värd än guld och svårare att finna än ädelstenar.