Pingströrelsen kommer nu under ett års tid fundera och be över vem som ska bli ny föreståndare för Pingst FFS. Därför tycker jag det är på sin plats att studera Bibeln och reflektera lite kring vår ”samfunds-teologi”. Borde den nye föreståndaren bli en slags ”biskop”? Borde Pingst bli ett regelrätt samfund? En nyckeltext är 1 Petrus 5:1-3, som jag kommer gå igenom här nedan:
Väckelserörelse eller institutionskyrka?
Genom kyrkans hela historia har det rått delade meningar huruvida kyrkan ska vara en institution med professionella präster, eller en rörelse med lekmän. Man får nästan känslan av att i princip samma händelseförlopp återupprepas gång på gång: en grupp troende läser i Bibeln om hur det kristna livet bör levas, ber till Gud om att detta ska förverkligas, blir uppfyllda av Anden, återvänder till det ursprungliga bibliska, tar krafttag mot synden, längtar efter Jesu återkomst och blir en Andefylld lekmannarörelse. Men efter en viss tid stadgar sig denna väckelserörelse och känner ett behov av att bevara det som upptäcktes, och blir då allt mer institutionell, varpå en ny väckelserörelse snart kan antas vara i antågande.
Pingströrelsen har haft en stark väckelseperiod under 1900-talet, men nu har vi börjat stadga oss och bygga upp en samfundsstruktur med pingstledning. Ropen skallar också efter en gemensam lära. Håller vi på att gå från att vara en väckelserörelse till att bli en institutionskyrka? Är detta verkligen önskvärt?
En knäckfråga mellan historiens alla olika väckelserörelser och den etablerade institutionella kyrkan har alltid varit huruvida kyrkans ledare ska utses genom någon form av apostolisk succession, dvs. genom att utses av sina företrädare, eller genom att utrustas av Anden.
Biskop eller pastor?
Början av denna 2000 år långa debatt kan skönjas redan i generationen efter apostlarna och berör framförallt förändringen av ordet ”episkopos”. När Paulus i sina brev till församlingarna beskriver församlingsledaruppdraget så använder han begreppen episkopos (övervakare) och presbyteros (äldste) närmast synonymt. Presbyteros var ett ord som användes i synagogan och beskriver församlingsledarens värdighet, och episkopos kom från det grekiska samhället och beskriver församlingsledarens uppgift. Apostlarna hade grundat församlingarna och ibland kom kringresande profeter på besök och delade ett ord till församlingen, men församlingen behövde naturligtvis ett lokalt ledarskap. Denna uppgift gav apostlarna åt lokala episkopos och presbyteros, som var ett kollegialt ledarskap som hade diakoner till sin hjälp för att utföra praktiska uppgifter. I följande två Bibelord ser vi hus aposteln Petrus och aposteln Paulus skriver beskriver presbyteros, episkopos och poimaino (=pastor på latin) synonymt för att beskriva församlingsledarens uppgift och ansvar:
“1Jag uppmanar nu de äldste (presbyteros) bland er, jag som själv är en av de äldste (presbyteros) och vittne (martys) till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: 2var herdar (pastor) för Guds hjord som finns hos er och vaka (episkopos) över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. 3Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden.” (1 Petrus 5:1–3)
“17Från Miletus skickade han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste (presbyteros). … 28Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare (episkopos) över, till att vara herdar (pastor) i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.”(Apg 20:17, 28)
Denna synonyma betydelse av orden biskop, präst och pastor levde vidare åtminstone några år i den tidiga kyrkan. Enligt min förståelse är det först i början av 100-talet som vi börjar se en hierarkisk förändring av begreppen. ”Biskopen” ses som ”apostelns” efterträdare och blir en titel för den högste ledaren i församlingen eller stiftet, och under honom fanns ett kollegial av ”präster”.
Lokal församling eller samfund?
På apostlarnas tid hade ju församlingarna varit någorlunda självständiga och Jerusalem varit det naturliga centrumet. Även om apostlarna givetvis var auktoritativa i den tidiga kyrkan, så fanns det inget samfundsväsen och församlingarna accepterade inte att någon stat styrde över dem.
“1Jag uppmanar nu de äldste bland er, jag som själv är en av de äldste och vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: 2var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. 3Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden.” (1 Petrus 5:1–3)
“23I varje församling insatte de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren, som de hade kommit till tro på.” (Apg 14:23)
Exempelvis kan vi se i ovan nämnda 1 Petrus 5:1–3 att församlingsledarna skulle vara herdar över den hjord ”som finns hos er”, dvs. de blev inte satta att leda någon stad eller något stift, utan bara den lokala församlingen. För det andra kan vi se i Apg 14:23 att ledarna inte skulle överse någon annans hjord eller någon annans församling, utan bara den som de blivit ”insatta” att betjäna. En sådan församlingsledning insattes ”i varje församling”, vilket alltså leder till slutsatsen att varje församling var självständig och leddes av ett lokalt ledarskap. När de olika församlingarna hade en teologisk fråga att diskutera så samlades man i Jerusalem för att avgöra frågan (Apg 15). Genom samtal, vittnesbörd och Bibelstudium vägleddes apostlarna och äldste till att tillsammans förstå Guds vilja.
Sammanfattning
- Vi behöver förnyas av Anden istället för att stadga oss
- Vi ska inte välja den mänskligt sett mest lämplige till ny Pingst-föreståndare, utan den Anden utser
- Vi ska inte skapa en ny ”biskops-ämbetsroll” eftersom biskopar, pastorer och äldste är på samma nivå
- Det lokala ledarskapet har ansvar för den lokala församlingen, inte något samfund
- Vi behöver bli bättre på teologiska forum där lokala församlingar möts för att samtala om svåra dagsaktuella teologiska frågor