Så här på långfredagen tänkte jag det kunde vara passande att reflektera lite självrannsakande om alla de uteslutningar som frikyrkan har ansvar för.
Mellan mitten av 1800-talet och början av 1900-talet uteslöts enligt Owe Kennerberg, tidigare rektor vid Enskilda högskolan Stockholm, omkring 80 000 människor ur Svenska Baptistsamfundets församlingar. Av de cirka 185 000 personer som döptes var det alltså nästan hälften som någon gång förlorade sin plats i gemenskapen.
Det är en siffra som är svår att ta in. Och det gör det inte lättare att veta att den rörelse jag själv tillhör – Pingströrelsen – i mycket är en arvtagare till just denna tradition. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, svenska Pingströrelsens tidigare flaggskepp, var från början en sådan baptistförsamling. Och enligt Kennerberg så uteslöts 300 av de första tusen medlemmarna!
Vi är alltså inte frikopplade från den historien. Uteslutningar var vanliga i den tidiga Pingströrelsen, det vet alla som någon gång har fastnat lite för länge i arkivet med gamla dammiga årsmötesprotokoll. Men det är inte nödvändigtvis en del av den pentekostala teologin, åtminstone inte på det sätt som det utfördes förr i tiden.
Idag utesluter pingstförsamlingar sällan någon i praktiken. Men för att förstå oss själva, ta ansvar för vad vi har gjort och förstå varför vissa synder har blivit värre än andra kan det vara bra att reflektera självrannsakande. Förhoppningsvis lär det oss också något om Jesus och hans syn på nåd.
En av anledningarna till uteslutningar var naturligtvis Bibeln. Baptister och pingstvänner har alltid haft en hög Bibeltro. Läser man exempelvis 1Kor 5 bokstavligt är det lätt hänt att man tänker att man måste utesluta de som faller i synd, särskilt de som lever i sexuell synd:
– ”den mannen [ska] överlämnas åt Satan till köttets fördärv för att anden ska bli frälst”
– ”lite surdeg syrar hela degen”
– ”rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg”
– ”ni ska inte umgås med den som kallar sig broder och är sexuellt omoralisk, girig, avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare”
– ”driv bort från er den som är ond”.
Läser man i Matteus 18 lär vi oss av Jesus hur man ska göra om en församlingsmedlem syndar: “Om din broder har syndat, så gå och ställ honom till svars enskilt, er emellan. Lyssnar han på dig så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak ska avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Och lyssnar han inte heller till församlingen, då ska han vara för dig som en hedning och tullindrivare.” (Matt 18:15–17)
Det fanns en längtan efter renhet, efter att ta Bibeln på allvar. Det är därför det känns extra jobbigt att erkänna att det ofta blev fel. Man gjorde det i Jesu namn – men ofta på ett sätt som var raka motsatsen till vad Jesus själv gjorde.
För mig som nutida pingstpastor med nördigt intresse av den pentekostala teologin försöker jag se dessa Bibelord utifrån perspektivet av ”Ordet och Anden”. Lutar man för mycket åt det ena eller andra håller blir det ofta fel. Det är därför av yttersta vikt att man läser Bibeln i Andens ljus, så att det inte blir varken slarvigt eller lagiskt.
Paulus ord i 1Kor 5 är allvarliga och tydliga – församlingen kan inte vara likgiltig inför öppen synd som skadar församlingens gemenskap och hindrar Andens verk. Men samtidigt behöver vi förstå den specifika situationen och inte hursomhelst överföra allting in i vår nutid.
Korinth var en församling med stora andliga gåvor men med djupa moraliska problem. I just det här fallet tar Paulus upp det faktum att en man levde i ett sexuellt förhållande med sin fars hustru, något som till och med hedningarna betraktade som omoraliskt. Det handlar alltså inte om en människa som kämpar med sin tro, utan om en person som öppet lever i synd utan ånger – och där församlingen dessutom är stolt över sin tolerans. Det är därför som Paulus uppmanar till en tillfällig uteslutning – inte som ett straff, utan som en andlig markering i hopp om att personen ska omvända sig och bli frälst. Och det fungerade – när Paulus skriver sitt nästa brev till Korinth nämner han att syndaren har ångrat sig och församlingen nu behöver ta emot honom igen “så att han inte går under i sin djupa sorg” (2Kor 2:7).
En sund pentekostal teologi behöver balansera nåd och sanning. Målet är inte att gå runt och säga sanningen till allt och alla så att vi själva framstår som mer heliga än andra. Målet är att människor ska bli upprättade. Man ska inte utesluta någon som lever fel för att lyfta fram att man själv lever rätt.
I den pentekostala teologin är helgelse inte bara en individuell process utan något som sker i gemenskapen. Anden verkar i församlingen genom att överbevisa om synd, ge kraft till omvändelse och hjälper oss att leva ett nytt liv, steg för steg. Församlingen är en plats där vi växer tillsammans i tro, där vi bär varandras bördor och uppmuntrar varandra till helgelse. Genom ett kunskapens ord, en upplevelse av Andens kärlek, ett fint samtal med någon som gått före, en förkunnelse som vidgar vår tro, pastoral fingertoppskänsla.
Vi behöver lära oss att hantera detta prekära ämne på det sätt som Jesus gjorde. Jesus var inte rädd för att säga sanningen, men han gjorde det på ett sätt som drog till sig syndare snarare än stötte bort dem. Jesus var mjuk mot ångerfulla syndare och hård mot högmodiga religiösa ledare. Det största misstaget vi frikyrkliga har gjort är att vi ofta har agerat precis tvärtom; vi har varit hårda mot kämpande syndare och mjuka mot högmodiga hycklare.
När vi uteslöt människor så gjorde vi ofta raka motsatsen till det Jesus gjorde i mötet med människor – vi stängde dem ute från just den gemenskap där de hade kunnat få läkedom.
Bibeln användes som ett regelverk, inte som en berättelse om nåd, försoning och upprättelse. Vi läste Paulus utan att höra Jesu tonfall. Vi fastnade vid verser om att utesluta och glömde versarna om att förlåta sjuttio gånger sju, att bära varandras bördor, att stå ut med varandra och att återupprätta i kärlek.
Dessutom, vissa synder sågs som uteslutningsgrundande, t.ex. sexualitet och skilsmässa, medan andra – som skvaller, andligt högmod eller fördömande – ignorerades. Det skapades en tyst obiblisk hierarki av synder, där det blev värre att bli kär i fel person än att vara kall och dömande i hjärtat. Vi skapade en inofficiell rangordning av synd, där vissa blev uteslutna och andra fick bli ledare. Kanske sitter den här syndahierarkin fortfarande kvar i våra väggar.
En annan aspekt är att rädslan för uteslutningar skapade en yttre anpassning utan en inre förvandling. Och i det missade vi något av det viktigaste i evangeliet: att Gud inte söker perfekta människor – utan uppriktiga hjärtan som längtar efter Jesus.
Och nu så här i efterhand, något av det mest smärtsamma: Vi lämnade människor ensamma. När de uteslöts sändes de ut i tystnad, skam och andligt utanförskap. Ofta fanns ingen väg tillbaka. För många blev det inte bara en paus från församlingen – det blev ett avsked från hela tron. För mig som pastor är det en oerhört smärtsam tanke att inse att det är mycket troligt att på grund av frikyrkan har människor förlorat sin frälsning.
Jag tror inte att de gamla baptisterna och pingstvännerna ville skada. De ville göra det som de uppfattade som rätt. Men ibland kan kombinationen av biblisk okunnighet, bristen på ödmjukhet och bristen på pastoral fingertoppskänsla få förödande konsekvenser.
Idag är vi inne på en annan väg. Församlingen är mer av ett läkande hem där vi får växa i vår tro tillsammans. Men kanske har vi gått för långt åt andra hållet och slutat ta Bibelns ord om helgelse på allvar. Kanske behöver vi fundera på hur vi blir mer balanserade, men just detta inlägg handlar om uteslutningar, så en sådan reflektion får komma vid ett senare tillfälle.
Idag är det som sagt långfredag, dagen då Jesus dog på korset – platsen där Jesus själv blev utesluten för att vi skulle bli inneslutna. Han blev dömd fast han var oskyldig, för att vi som är skyldiga skulle få nåd. Han bar vår skam, vår synd och vår uteslutning, för att vi skulle få komma in i gemenskapen med Gud och med varandra.
Det gör ont att erkänna att vi i församlingens namn ibland har gjort det motsatta. Att vi har stängt ute människor som Jesus hade välkomnat. Att vi, i vår iver att hålla rent, ibland förlorade det som är allra heligast – nåden.
I den pentekostala teologin är helighet viktigt – inte som ett krav för att få vara med, utan som en frukt av den helige Ande. Det är Anden som överbevisar, renar och ger kraft till ett nytt liv. Det är när församlingen fungerar som en trädgård vi får hjälp att växa – inte genom att döma ut varandra, utan genom att bära varandras bördor, uppmuntra, förmana och förlåta. När vi får ansas i Guds trädgård. Den pentekostala teologin tar Bibeln på allvar, men läser den genom Andens lins – med blicken fäst på Jesus, som alltid mötte syndare med både nåd och sanning.
Och kom ihåg: Jesus älskade oss så mycket att han dog för oss medan vi ännu var syndare.