Jag vill fortsätta att tänka högt tillsammans med er angående pentekostal teologi, denna gång gällande helgelse. Utgångspunkten i den pentekostala teologin är som vanligt att vi lever i Andens tidsålder och att det är den helige Ande som gör sitt verk i oss.
Det är min erfarenhet att den helige Ande mycket väl kan ha påbörjat sitt verk i en människa innan personen ifråga har blivit frälst. Någonting har dragit personen till Jesus och det finns en längtan efter ett nytt liv. Samtidigt finns det naturligtvis också mycket av ett gammalt liv kvar.
För det första är det viktigt att förstå att man får vara med även innan man blivit färdig. Innan en människa har mött Jesus och avgjort sig kan vi naturligtvis inte förvänta oss ett heligt liv. Människor ska inte behöva leva ”rätt” för att bli välkomnade med kärlek in i församlingens gemenskap. Det är mötet med Jesus som förvandlar en människa, inte den egna moralen. Man får vara med även innan man har förvandlats, eftersom helgelsen sker av nåd, inte genom prestation. “Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom 5:8)
För det andra behöver vi förstå att helgelsen är en process, ett livslångt verk av den helige Ande. “Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.” (2Kor 3:18)
Ett fundament i den pentekostala teologin är att det är Anden som överbevisar oss om vår synd, inte människor (Joh 16:8). Och en människa som är öppen för Andens verk kommer att förändras – men vi måste förstå att en sån process tar tid. Vi förväntar oss förvandling, men inte alltid omedelbart och inte alltid till perfektion. Vi är alla på väg, men vi är inte passiva. Helgelseprocessen är ett Andens verk i samarbete med vår villighet.
För det tredje är det viktigt att hålla både ”nåd och sanning” samman. Dvs. att inte döma, men samtidigt inte blunda för synden. Jesus visade oss hur detta ska gå till när han mötte äktenskapsbryterskan: “Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!” (Joh 8:11)
Jesus fördömde inte, men han uppmanade till förändring. Jesus var mjuk mot de ödmjuka syndarna och hård mot de hycklande fariséerna. Församlingen måste samtidigt vara en plats för upprättelse och en plats där helighet tas på allvar. Vi dömer inte – för då lämnar syndaren. Men vi nonchalerar heller inte – för då normaliseras synden.
För det fjärde betonar den pentekostala teologin den helige Andes kraft att leva ett helgat liv. Det handlar naturligtvis inte bara om viljan att förändras, utan framförallt om att den helige Ande ger oss kraft att förändras. Jesus uppmanar sina lärjungar att vänta i Jerusalem innan de går ut i mission, eftersom “när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft” (Apg 1:8). Samma princip gäller även på andra områden än mission, dvs. vi behöver Andens kraft för att kunna leva det kristna lärjungaskaps-livet. Man förändras inte genom skam, positivt tänkande eller press, utan genom Andens kraft. Därför behöver församlingar vara öppna för Andens verk genom förbön, frimodig Bibelundervisning, hemgrupper, en kärleksfull gemenskap, själavård, osv.
För det femte hör karaktär och kallelse till ledarskap ihop. Paulus skriver till Timoteus att “en församlingsledare måste vara oklanderlig” (1Tim 3:2). Det betyder naturligtvis inte att en ledare aldrig får göra fel, men man kan inte vara fast i uppenbara synder och samtidigt låtsas som ingenting. Har man därför inte kommit så långt i sin helgelseprocess ska man vara försiktig med att kliva in i högt ledarskap. Det handlar inte om att man måste vara perfekt, utan om att man som ledare är en förebild och behöver föregå med gott exempel. En ledare leder inte bara genom undervisning utan också genom det sätt man lever.
Är man ny i tron och inte kommit så långt i sin helgelseprocess och därmed har flera uppenbara synder i sitt liv, då tycker jag man bör vänta med att kliva in i ledarskap tills man har kommit en bit på vägen. Är man en ledare och faller i synd då bör man kliva åt sidan, ta en paus och jobba med sig själv ett tag. I samråd med församlingens ledarskap finns naturligtvis möjligheten till upprättelse, men ledarskap är inte en rättighet, utan ett ansvar och ett förtroende. Det finns en skillnad mellan att få tillhöra och att få leda. Dessutom är det viktigt att poängtera att om en ledare har begått övertramp mot andra människor är det deras upprättelse som är i fokus, inte att ledaren till varje pris måste få komma tillbaka till sin tidigare position.
𝐇𝐮𝐫 𝐬𝐤𝐢𝐥𝐣𝐞𝐫 𝐬𝐢𝐠 𝐝å 𝐝𝐞𝐧 𝐩𝐞𝐧𝐭𝐞𝐤𝐨𝐬𝐭𝐚𝐥𝐚 𝐭𝐞𝐨𝐥𝐨𝐠𝐢𝐧 𝐟𝐫å𝐧 𝐚𝐧𝐝𝐫𝐚 𝐟𝐫𝐢𝐤𝐲𝐫𝐤𝐥𝐢𝐠𝐚 𝐨𝐜𝐡 𝐤𝐨𝐧𝐬𝐞𝐫𝐯𝐚𝐭𝐢𝐯𝐚 𝐥𝐢𝐤𝐧𝐚𝐧𝐝𝐞 𝐭𝐞𝐨𝐥𝐨𝐠𝐢𝐞𝐫?
Pentekostal teologi betonar som sagt att det är den helige Ande som förvandlar människor från syndare till helgon. Därför läggs ofta större fokus på den personliga omvändelsen, efterföljelsen och helgelsen än på moralregler i sig. Istället för att börja i förbud och etik, börjar man ofta i mötet med Jesus och behovet av att få bli uppfylld av den helige Ande. För en icke-pentekostal konservativ kan tjatet om Jesus och Anden nästan framstå som naivt, och som att vi är okej med att nyfrälsta lever kvar i sin synd. Men för oss är det helt i sin ordning. Vi kan inte tvinga folk att leva rätt, utan visa kärlek och låta Anden överbevisa om synd och göra sitt verk i människans inre.
Här krävs pastoral fingertoppskänsla så att man varken fördömer eller nonchalerar synden, utan hjälper en människa att komma framåt i sin helgelseprocess i en trygg församlingsmiljö.
Det här leder till att pentekostala pastorer till konservativa debattörers stora förtret ofta har en pastoral snarare än akademisk eller dogmatisk ingång till svåra frågor. I heta frågor där närliggande teologiers ledare vill att pingstpastorer ska ta tydlig ställning och markera tillhörighet genom publika ställningstaganden uppfattas pingstpastorer ofta som mjukare och mer pragmatiska. Ofta kan det tolkas som att pingst är otydliga eller undvikande i brännande frågor, men för pingstpastorer handlar det inte om att för vår egen skull välja teologisk sida i en offentlig debatt, utan om att det skulle gå emot vår egen teologi och identitet att ta ifrån Anden rätten att överbevisa en människa om synd samtidigt som det högst troligtvis skulle alienera andliga sökare som inte kommit så långt i sin helgelseprocess.
Den pentekostala teologin står fortsatt fast vid den klassiska kristna tron på i princip alla områden, men har inte behovet av att lyfta fram sig själv publikt som rättroende, utan vill överlåta åt den helige Ande att göra sitt verk i varje människa. Frågorna om synd hanteras bättre i en trygg församlingsmiljö där Anden får verka och vi får prata om vad Bibeln säger i lugn och ro. Dessutom tenderar den offentliga debatten nästan lite osunt och överdrivet fastna vid bara vissa särskilda synder samtidigt som många andra synder av någon outgrundlig anledning glöms bort.
Att sexuella relationer hör hemma inom äktenskapet mellan en man och en kvinna får ofta oproportionerligt mycket uppmärksamhet, medan andra lika viktiga bibliska och moraliska områden ofta hamnar i skymundan. Exempelvis nämns girighet lika ofta i Bibeln som sexuell omoral, ibland till och med i samma andetag (Ef 5:3-5). Jesus talar ofta om faran med rikedom och kallar pengar för en rivaliserande ”herre” (Matt 6:24). Trots det är vi ofta noga med att avkräva rätt tro på det ena området, men blundar för det andra.
Det är också en märkligt återkommande slump att det ofta är just de som är mest ihärdiga i att peka på andras synd ofta har en hel del dold synd på samma område. Jag har slutat förvånas över ledare med starka åsikter om andra som inom sinom tid visar sig leva i samma synd som de dömer andra för.
Några andra frågor där andra närliggande teologier ofta vill avkräva pentekostaler en rätt dogmatisk tro är på området nationalism. Här tycker jag det är viktigt att vi pingstvänner är noggranna eftersom vår konservativa pentekostala tro ofta överlappar med en konservativ politisk ideologi, så det gäller att hålla tungan rätt i mun. Bibeln är noga med att vi inte ska göra skillnad på människor (Jak 2:9), att vi i församlingen inte är ”jude eller grek” (Gal 3:28) och ställer till och med som krav på församlingsledare att man ska vara främlingsvänlig (1Tim 3:2). Den pentekostala teologin är inte nationalistisk utan global, den vill riva murar mellan folk inte bygga upp dem.
Så om vi bara lyfter fram en synd och tiger om andra blir vårt vittnesbörd haltande. Vi avslöjar att vi snarare egoistiskt vill framställa oss själva som heligare än andra snarare än att sätta andra högre än oss själva och låta Anden få verka i människor som är mitt i en helgelseprocess.
𝐀𝐯𝐬𝐥𝐮𝐭𝐧𝐢𝐧𝐠𝐬𝐯𝐢𝐬, den pentekostala teologin är inte teoretisk moralism, utan evangelium i praktiken. Det är mötet med Jesus som förvandlar, och det är Andens verk i våra liv som leder till ett helgat liv. Låt oss därför som församlingar vara både sanna och nådefulla – och lita på att Gud, som har börjat ett gott verk i oss, också ska fullborda det.