I Galaterbrevets femte kapitel kan man nästan se hur spottet fräser ut ur munnen på Paulus när han i ilska och vass sarkasm utbrister: “De som hetsar er borde gå och kastrera sig.” (Gal 5:12)
Med detta uttryck, som i finkristna kretsar måhända kan tyckas vara djupt opassande, vill Paulus visa hur absurt det är att försöka tvinga de grekiska hedna-kristna i Galatien att låta omskära sig för att bli rättfärdiga inför Gud. Paulus har redan argumenterat kraftfullt för att frälsningen kommer genom tro på Kristus, inte genom att följa den judiska lagen (Gal 2:16, 3:2-3, 5:2-4).
Det är möjligt att Paulus anspelar på den andliga fruktlöshet som lagiskheten leder till. I Gal 4:19 beskriver han sitt arbete för galaterna i termer av andlig födsel: “Mina barn, som jag än en gång måste föda med smärta tills Kristus har formats i er.” (Gal 4:19) De falska lärarna, som försöker tvinga galaterna att omskära sig och underordna sig lagen, framstår i kontrast som andligt sterila. Genom att hålla fast vid laggärningar snarare än evangeliets frihet, skär de av sin egen och andras förmåga att föda nya barn i tron. Paulus sarkastiska ord blir därmed en bild av hur deras undervisning kväver evangeliets tillväxt istället för att sprida andligt liv.
Det är denna allvarliga strid mellan lag och tro som ligger bakom hans revolutionerande ord två kapitel tidigare: “Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28)
Men, dessa ord är kanske ännu mer uppseendeväckande än de om kastrering. Och för att riktigt förstå deras tyngd måste vi ställa dem mot den judiska förbundstanken, där etnicitet, social status och kön var avgörande.
I Gamla testamentet beskrivs Israel som Guds utvalda folk, skilt från de hedniska nationerna runt omkring. Genom förbundet med Abraham blev Israel Guds folk, och omskärelsen var dess tecken. Nyfödda pojkar omskars på åttonde dagen som en markör för att de tillhörde Gud. Hedningar kunde visserligen ansluta sig, men bara genom att låta sig omskäras.
Kvinnor kunde av naturliga skäl inte omskäras. De räknades som en del av förbundet genom sin koppling till en israelitisk man – som döttrar eller hustrur till omskurna.
Slavar utan omskärelse sågs som främlingar, utanför Guds folk, trots att de levde i israelitiska hushåll. Även omskurna slavar hade begränsad tillgång till det religiösa livet; deras status hindrade dem från att delta fullt ut, såsom fria män kunde.
I Jerusalems tempel speglades detta i tydliga gränser. Längst in gick prästerna, sedan kom en förgård för israelitiska män, därefter en för kvinnor, och längst ut hedningarnas förgård. Hur nära Gud du kom berodde på etnicitet, social status och kön.
För kvinnor och slavar var villkoren alltså inte lika i det Gamla förbundet. Fria israelitiska män bar förbundstecknet och utövade tron, medan hedningar, slavar och kvinnor stod i skuggan. Det fanns till och med en rabbinsk bön där man tackade Gud dagligen för att inte ha blivit hedning, kvinna eller slav (Menachot 43b).
När Paulus skriver Galaterbrevet riktar han sig till kristna judar som insisterar på att hednakristna måste omskäras och följa Mose lag för att verkligen tillhöra Guds folk. Hans ilska är påtaglig – han kallar det vansinne och hävdar med eftertryck att det Nya förbundet i Kristus vilar på tro, inte lag.
I tredje kapitlet skriver han: “Innan tron kom hölls vi instängda och bevakade av lagen tills tron skulle uppenbaras. Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skulle förklaras rättfärdiga av tro. Men när tron väl har kommit står vi inte längre under någon övervakare.” (Gal 3:23–25)
Övervakaren, paidagōgos på grekiska, var i romersk tid ofta en slav i en rik familj, satt att uppfostra och vägleda barnen – särskilt den äldste sonen – tills de blev myndiga. Slaven hade auktoritet en tid, men bara tills barnet växte upp. På samma sätt, säger Paulus, var lagen en tillfällig vägledare för Guds folk fram till Kristus. När Jesus kom, fullbordade han Lagens syfte, och i Gal 5:14–26 visar Paulus hur den helige Ande nu förverkligar i oss det Lagen pekade fram emot – ett liv präglat av kärlek och Andens frukt.
Därför kan han inte begripa varför Galatiens jude-kristna vill återvända till det Gamla förbundets bojor när friheten i det Nya nu äntligen är här! Varför frivilligt gå tillbaka till slaveri när Kristus har befriat oss? Att vara ”i Kristus” gör oss till Guds barn, inte att stå ”under lagen”. Och vi är i Kristus genom tro, inte genom lagens krav: “Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Och om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet.” (Gal 3:26–29)
Galaterbrevet 3:28 är inget mindre än ett kristet befrielsebudskap, skrivet i en värld genomsyrat av rasism, slaveri och patriarkalt förtryck. I ett samhälle där judar såg ner på hedningar som orena, där slavar behandlades som ägodelar utan rättigheter, och där män höll kvinnor underordnade och tempelmurarna stängde dem ute, kastar Paulus in en bomb: “Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna.” Detta är inte bara teologi – det är en indirekt upprorsförklaring mot förtryckets kedjor. Genom Kristus sprängs murarna av ras, klass och kön, och Andens frihet kallar oss än idag att fortsätta riva de murarna i vårt samhälle.
Det som gör dessa versar så extraordinära är att Paulus riktar sig till ”hedningar” (i denna text är ”hedning” och ”grek” synonymt med ”icke-judar”) när han beskriver dem som ”avkomlingar till Abraham”. Abraham blev ju en del av Guds folk genom att han trodde på Gud, inte genom att han omskar sig, och på samma sätt, påminner Paulus galaterna, så var det genom dopet, inte omskärelsen, som de blev ”i Kristus” och därmed en del av Guds folk. Han skriver: “Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus.” (Gal 3:27) Tänk på det som en slags ny övergångsrit – i Romarriket fick en ung man, när han blev myndig, ta på sig en ny toga, toga virilis, som ett tecken på att han nu var en fullvärdig medborgare med alla rättigheter. På liknande sätt säger Paulus att dopet är som att iklä sig Kristus – en ny identitet där vi alla, oavsett vem vi är, får del av samma status inför Gud. På samma sätt som den romerska togan togs emot när den unge mannen var redo att själv ta steget in i vuxenlivet, medveten om sitt nya ansvar som romersk medborgare, så tas dopet emot när en person själv är redo att bekänna sin tro och ta ansvar för sitt kristna liv. Nya testamentets exempel visar också att dopet alltid sker i samband med personlig tro och omvändelse (Mark 16:16, Apg 2:38). I Gamla testamentet var den israelitiska övergångsriten, omskärelsen, ett tecken på Guds förbund med Israel och utfördes enbart på män, vilket gjorde den både etniskt avgränsat och könsbundet. Det markerade tillhörighet till det judiska folket och överfördes genom släktskap. I Nya testamentet ersätts omskärelsen av den kristna övergångsriten, dopet, som blir en universell handling öppen för alla – oavsett etnicitet, bakgrund eller kön. Dopet är inte knutet till biologiskt arv utan till personlig tro och en individuell bekännelse till Kristus.
Att återgå till att göra skillnad på människor på det sätt som det Gamla förbundet gjorde, etnicitet, social status och kön, skulle vara att återgå till slaveri efter att man har blivit fri. Det faktum som förut exkluderade exempelvis en kvinna från att fullt ut utöva sin tro, att hon var en ”kvinna”, har nu upphört i det Nya förbundet, eftersom ”alla” har blivit döpta till Kristus. Under lagen var omskärelsen förbundets tecken, men den gällde bara män – kvinnor kunde inte bära det tecknet själva utan räknades med genom en man, som en far eller make. Deras tillhörighet till Guds folk var alltså beroende av andra. Att förbjuda kvinnor att leda i församlingen idag, trots Andens gåvor, är som att sätta tillbaka den gamla regeln: att deras tro inte räcker i sig själv, att de måste stå under någon annan. Det är att återgå till lagens slaveri, där status och kön begränsade vem som kunde tjäna Gud fullt ut, istället för att låta Anden fritt utrusta alla. Nu har alla samma övergångsrit in i Guds folk, oavsett om man är jude eller hedning, slav eller fri, man eller kvinna. Omskärelse som en kristen övergångsrit blir med andra ord inte en uppfyllelse av Guds löfte till Abraham, utan en förnekelse av Guds verk i Kristus, bland annat därför att det exkluderar kvinnor från att fullt ut vara fullvärdiga medlemmar i Guds folk.
Paulus poäng är att det som förr skilde oss åt – etnicitet, social status och kön – inte längre gör det. Genom Jesus har dessa skillnader mist sin makt över oss. Därför rasar han mot att Galatiens jude-kristna vill återinföra omskärelse: det reser murar som Kristus rev ner, tvingar hedningar att bli judar och stänger ute kvinnor från trons fullhet.
Han avslutar med: ”Alla är ni ett”. Skillnaderna finns kvar – en man är fortfarande man, en kvinna kvinna – men de ger inte längre fördelar eller nackdelar. Paulus talar om enhet, inte likformighet. Vår status ligger inte i det som skiljer oss åt, utan i tron på Jesus.
För judarna var det avgörande att vara Abrahams avkomlingar. Därför lyfter Paulus hedningarna som fullvärdiga arvingar genom tro, inte omskärelse – precis som Abraham själv blev Guds barn genom tro.
I Gamla förbundet var den andliga tjänsten ofta knuten till kön, etnicitet och släkt (exempelvis prästämbetet som var begränsat till levitiska män). Men i det Nya förbundet är din andliga tjänst knuten till Andens gåvor. Detta profeterades det om redan i Gamla testamentet, exempelvis när Gud sade genom profeten Joel: “Och det ska ske därefter att jag utgjuter min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar ska profetera, era gamla ska ha drömmar och era unga ska se syner. Ja, över tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta min Ande.” (Joel 2:28–29) Denna tid började på Pingstdagen (Apg 2:14–18).
Detta syns exempelvis i hur Paulus lyfter fram kvinnor i Guds rike. Han kallar Junia för ”högt ansedd bland apostlarna” (Rom 16:7), han hälsar till ”systern Febe” som var en diakon i församlingen i Kenchrea (Rom 16:1-2), han beskriver de två kvinnorna Syntyche och Evodia som evangelister (Fil 4:2-3), Filippus döttrar beskrivs som profeter (Apg 21:9), Priscilla beskrivs som en församlingsplanterare vid hans sida (Rom 16:3-4) och som en Bibellärare i Efesus (Apg 18:26), och Nymfas som var juridiskt ansvarig för församlingen i Laodicea (Kol 4:15). Kvinnor beskrivs med andra ord i Nya testamentet som apostlar, diakoner, evangelister, profeter, församlingsplanterare, Bibellärare och patron/ordföranden. Som om inte det vore nog beskriver Paulus kvinnor som hans ”medarbetare i Kristus” som har ”riskerat sina liv för mig” (Rom 16:3-4, 6, 12), och ”kämpat med mig i evangeliets tjänst” (Fil 4:2-3).
Ledarskap i församlingen bygger alltså inte på kön, etnicitet eller social status, utan på Andens gåvor. Paulus skriver att Anden “fördelar sina gåvor åt var och en som han vill” (1 Kor 12:11) för att bygga upp församlingen (1 Kor 12:7) och utrusta de heliga (Ef 4:12). Det är inte för att du är en svensk, medelålders man som du blir ledare i en församling, utan för att den helige Ande har utrustat dig med lämpliga gåvor.
Gud utgjuter sin Ande över alla och ger gåvor oavsett etnicitet, social status eller kön. Har du gåvan att predika, undervisar du – man eller kvinna. Har du gåvan att evangelisera, vittnar du – man eller kvinna. Har du helandets gåva, ber du för sjuka – man eller kvinna. Och om Anden ger en kvinna gåvan att leda, vem är vi att säga nej?
De som vill stoppa kvinnor från att tjäna enligt de gåvor de har fått av den helige Ande borde, för att använda mig av Paulus ord, ”gå och kastrera sig”! De borde inte bara hindra kvinnor, utan ta steget fullt ut och återvända till det Gamla förbundet. Att blockera Andens verk och resa murar som Jesus rev är att gå tillbaka till Lagens slaveri.
I Jesu Kristi församling är vi enade i Kristus, inte i etnicitet, social status eller kön, och där tjänar män och kvinnor sida vid sida, rustade av Andens gåvor.