Jag är både glad och eftertänksam efter årets Pingst Pastor-konferens. Här är några tankar om vad jag uppskattade och vad jag tror vi kan jobba vidare med.
Bland annat blev jag glad att se så många kvinnor i ledande funktion på konferensen Pingst Pastor. Camilla ledde oss, Lena predikade eldigt för oss, Josefina ledde oss i lovsång, Maria undervisade teologi, Maria Gustin profeterade, osv.
Vi är en pentekostal rörelse, vilket innebär att det inte spelar någon roll om man är en man eller kvinna, utan om Anden har kallat och smort till tjänst. Vi andra kan bara ödmjukt bekräfta det vi ser Anden göra. Vi är en rörelse som har valt väg i den här frågan, och det är jag glad över.
Det var också gott att se att konferens-ledningen inte duckar för de svåra frågorna. Man lyfte kritiken mot Lewi Pethrus och svarade på den, man bjöd in Lennart och Carolina Torebring för att bland annat svara på den kritik de har fått, och i ett av seminarierna (som jag dock tyvärr missade) togs det upp om problemet med maktmänniskor och narcissism.
Jag tycker det är viktigt att vi tar kritik på allvar, att vi tar ansvar för det som sker inom våra väggar, att vi är transparenta och förklarar oss. Det är inte bara de högljudda kritikerna utanför som ska höras, utan vi måste själva ta ansvar för de problem som har uppstått. Missförstå mig rätt, jag är inte emot utifrån-kritik, men jag tycker att kritiken också måste hanteras av oss inifrån. Det får inte bara vara något utifrån som vi inte vill ha med att göra, så att vi avskärmar oss och blir ännu mer slutna.
Ingen tycker det är konstigt att det sker misstag när en församling växer fort, det tror jag är omöjligt att undvika. Det behöver man som ledare ta ansvar för, lyssna på de som farit illa, lära sig av misstagen, be om ursäkt och tacka för att konstruktiv kritik hjälper oss att bygga bättre framgent. Kritiken kan också vara felaktig, eller att man inte känner igen sig i den. Då anser jag att vi behöver se kritikstormen som en perfekt möjlighet att berätta hur det egentligen är, när alla tidningar vill skriva.
Jag fick en god känsla på årets Pingst Pastor. Det kändes som att vi nu vågar börja prata transparent om de misstag som har begåtts inom vår rörelse. Det finns mycket mer att göra, men det här var några bra första steg i rätt riktning. Exempelvis tycker jag man behöver bjuda in både kritiker och de som farit illa, och lyssna på dem. Det här är en (av många) saker som jag vill att nästa föreståndare för Pingst FFS får i uppdrag att jobba med.
Sen får jag väl erkänna att jag blev lika förvånad som alla andra att Runar Sögaard var på plats som en av deltagarna. Det har varit mycket frågetecken kring detta eftersom man måste vara medlem i pastors-nätverket för att få komma på konferensen, och folk har därmed undrat om Runar numera har förtroende att vara pingstpastor. Men i ett mail från Pingst förtydligas att Runar inte är med i vårt nätverk och att han därmed egentligen inte har tillträde till konferensen, men att det på grund av den mänskliga faktorn blev så att han kom in ändå. Framöver kommer man att vara noggrannare vad gäller besökare.
Jag är också glad att det inrättats en förtroendenämnd. Syftet med den är att hantera svåra situationer när krisen uppstår, exempelvis om en pastor eller ledare missbrukar sitt förtroende. Detta visar att allt detta inte bara är fina ord, utan att det också sker i praktiken.
Till sist, efter förra årets Pingst Pastor skrev jag att jag på nästa års Pingst Pastor vill se en av de internationella pingstpastorerna i Sverige predika för oss svenska pingstpastorer. Det fick jag göra! Jag är mycket glad över Desta Haregots eldiga seminarium om väckelse :)
Sammanfattningsvis: Jag är glad att se en Pingströrelse där kvinnor får den plats Anden ger dem, där vi ödmjukt tar kritik på allvar, lär oss av våra misstag och bygger bättre framåt, och där vi som rörelse anser förtroendet för pastorer viktigt.