Under min uppväxt har ordet ”introvert” alltid varit ett skällsord förknippat med något negativt. Att ses som introvert är att betraktas som udda, konstig och som en enstöring.
När jag på senare år i olika sammanhang blivit kallad introvert, har jag instinktivt tagit det som en diss eller en förolämpning. Men eftersom jag inte kan förneka att det ligger någonting i det, så har jag läst på lite om detta med introversion. Tydligen kan det också vara något positivt! 
Det hade jag inte räknat med. Vi förväntar oss ju ofta att pastorer, och särskilt pingstpastorer, ska vara extroverta och karismatiska, något som jag verkligen inte är. Jag har brottats mycket med detta eftersom jag ju känt mig så tydligt kallad av Gud att verka som pastor inom just Pingströrelsen.
Men nu har jag kommit fram till att det ju finns en del styrkor (och svagheter) med att vara en introvert pastor. Jag insåg att introverta personer inte nödvändigtvis alltid är socialt inkompetenta, utan snarare fungerar på ett annat sätt.
Introverta blir ofta väldigt trötta av sociala sammanhang och har svårt med småprat. Det gör att man riskerar att bli väldigt ensam, hamna utanför, missa viktiga sammanhang, missförstås som blyg eller ointresserad. Introverta tar också ofta längre tid på sig att besluta om saker eftersom man måste tänka igenom saker noggrant. Man ogillar konflikter och kräver återhämtningstid efter man varit social. Introverta känner sig ofta otillräckliga i extroverta miljöer och har svårt att synas (och vill ofta inte synas heller).
En hel del av detta stämmer ganska väl in på mig. Jag har svårt för det ytliga och vill gärna inte prata för mycket eller stå i centrum. Även om jag tycker väldigt mycket om människor och sociala sammanhang, så blir jag liksom hjärntrött om jag inte vet vad jag ska prata om eller varför jag är där. Om någon frågar mig en ytlig fråga enligt det sociala spelet: ”Hur är läget?” så får jag exakt det där ansiktsuttrycket på bilden, tänker att någon ÄNTLIGEN är intresserad av att börja prata om Pingströrelsens ledarskapsorganisation, livets mening, cancer, fördelarna med Strongs ordlexikon i Logos Bible Software, att jag snart nog borde få min 40års-kris, varför katolikerna har fel när de menar att Maria var syndfri, och en hel radda med andra långa djupa tankar. Men innan jag börjar svara hur läget verkligen är, så hejdar jag mig, inser att om jag svarar det jag tänker på så skrämmer jag ju bort alla som vill vara vänliga och prata med mig. Så då kniper jag käft, håller tyst och svarar: ”Jo, men det är nog ok!”
Men efter en hel del reflektioner, vi introverta älskar ju att reflektera över saker, så har jag insett att introverta faktiskt kan passa ganska bra som pastorer. Det är, ironiskt nog, just de introverta egenskaperna som har visat sig vara mina främsta styrkor i min roll som pastor. Är det någon plats det passar alldeles utmärkt att en ledare inte vill stå i centrum eller bara prata om ytliga saker så är det ju i en kyrka!! I en kyrka passar det alldeles utmärkt att inte vilja prata hela tiden utan istället lyssna. Ingen tycker det är konstigt att jag pratar om mina favoritsamtalsämnen: Jesus, Bibeln och Pingst. Som pastor har jag en roll som jag förstår, det finns naturliga och djupa samtalsämnen, man behöver lyssna mer än prata, man lyfter fram andra hellre än sig själv och man får tid att fördjupa sig i Bibeln och reflektera över Guds ord. Att vara pingstpastor är med andra ord helt perfekt för en introvert som mig!
Jesus, vår största förebild, visar både introverta och extroverta drag. Han sökte ofta ensamhet, drog sig undan för att be. Han fokuserade på djupare relationer med vissa. Han var eftertänksam i sina svar på frågor och i sin undervisning.
”Men han drog sig ofta undan ut i ödemarken och bad.” (Luk 5:16)
Jag har börjat förstå att introversion faktiskt kan innebära styrkor, om man får det att fungera i rätt sammanhang. Jag har otaliga gånger känt mig felplacerad i rollen som pingstpastor, men har i takt med mer kunskap och självinsikt börjat förstå hur Gud kan använda våra olika personligheter på de sätt han finner bäst. Jag gillar att lyssna på människor, att reflektera över olika problem och att förmedla det som verkligen betyder något – Guds ord.
Hoppas den här självutlämnande och något generande texten kan uppmuntra dig som känner igen dig 