Det första året låg jag i lumpen och fick min fina basker efter att ha klarat av Baskerprovet. Sen bodde jag kvar i Stockholm och fortsatte med basker i jobbet som nattväktare på Stockholms gator.
I lumpen sa alltid befälen samtidigt som de plågade oss: ”Om 20 år minns ni bara det roliga!” Det kanske stämmer. Vi människor tenderar att tränga bort de jobbiga minnena.
Men när det gäller Stockholm Karisma Center verkar det vara precis tvärtom. Nu, 25 år senare, är det lätt att man bara minns det tokiga: de profetiska överdrifterna, toppstyrningen och den ekonomiska fartblindheten. Jag har tidigare skrivit om dessa negativa upplevelser, men i det här inlägget vill jag fokusera på de positiva minnena. Jag skriver detta med stor respekt för alla som fortfarande brottas med negativa konsekvenser av sin tid i Karisma.
Mitt första positiva minne är den ungdomliga passionen. Ivern att leda sina vänner till Jesus. Att människor VARENDA söndagsgudstjänst gav sina liv till Jesus. Att våga göra någonting nytt. Längtan efter att få leva ett rent liv. Att läsa Bibeln. Tala i tungor och be för varandra. Det fanns en sådan brinnande passion för Jesus bland många av oss som var medlemmar i Karisma.
Jag skrattar ofta åt ett komiskt minne från när jag i min passion för Jesus bjöd med en vän till gudstjänsten. Eller ”Celebration” som vi kallade det. Jag vittnade alltid om Jesus för alla mina vänner och kollegor, och när de blev intresserade av mer än att bara prata bjöd jag med dem till min fantastiska kyrka. Jag berättade om den fantastiska lovsången som var modern, BRA och ungdomlig. Jag berättade att predikningarna, framförallt Ardenfors predikningar, inte alls var så tråkiga som de brukade vara i Svenska kyrkan eller andra vanliga frikyrkor. Det här var något annat. Man fastnade i predikan och det gick att lyssna länge!
Men när vi stod upp och sjöng lovsång tittade jag på min vän bredvid mig. Kyrksalen var nersläckt, det var flashigt ljus där framme. Elgitarrerna och synthen gick på högvarv. Baskaggen dunkade mot bröstet och hihaten tickade i takt med en snare som slog i taket. Det var första gången han var på en sån här gudstjänst så jag tittade stolt på honom men blev väldigt förvånad över hans likbleka kallsvettiga ansikte som stirrade fram och tillbaka. Efter ett tag viskade han skräckslaget i panik till mig: ”Varför väser dem?”
Vad menar han, tänkte jag? Jag fattade ingenting! Men efter ett tag slog det mig… Hela kyrksalen var full av människor som bad och prisade namnet ”Jesus”. Ordet ”Jesus” har två ”S” i sig och om man säger det kollektivt i ett rum blandat med musik så låter det som att man väser! Hahaha! Prova får du se!! Min vän trodde att vi var en sekt som samlades och väste som ormar tillsammans!! Vi skrattade gott åt detta när jag fick möjlighet att förklara för honom! 
Ett annat minne jag har är från härbärget Karisma Care. När jag bodde i Stockholm jobbade jag ju som nattväktare i Stockholm city. Jag såg mycket skit. Mötte många hemlösa och prostituerade. Sprang efter tjuvar med batongen. Hej och hå. Jag fick ett hjärta för dessa människor och ville hjälpa dem snarare än bara fånga dem. Så de nätter jag inte jobbade började jag hjälpa till som volontär på Karisma Care. Där mötte jag samma personer som ute på gatan, men istället för att jaga dem med en batong gav jag dem en macka och nya kläder. Det kändes mycket bättre på något vis.
Det kanske starkaste minnet jag har är när jag skrubbade rent en ingrodd knarktoalett. Det var så fruktansvärt äckligt. Det var mitt livs lägsta punkt. Att stå på knä och städa en toalett åt en hemlös missbrukare. Dessutom nerbajsad. Men jag har aldrig upplevt en så salig glädje som då. Att få göra någonting för någon annan som den personen aldrig kommer att kunna betala tillbaka. Att göra någonting helt osjälviskt åt någon som inte förtjänar det. Det var bland det finaste jag gjort. Det var som att hitta en ädelsten i en mörk gruva.
Ett tredje minne är min fina hemgrupp. Idag kanske man mest minns de stora pastorerna. Men Karisma bestod av mer än bara pastorer. Det fanns väldigt många fina medlemmar som betydde väldigt mycket för mig. Att ta tunnelbanan till Alby, komma hem till varandra, be och läsa Bibeln tillsammans. Det gjorde ett stort intryck på mig. Att en kyrka inte måste vara tråkig, gammeldags och stel. Att en kyrka kan vara ung, modern, passionerad, vänskaplig och lovsjungande.
Nu så här i efterhand dök det upp ett till positivt minne från Karisma-tiden! Karisma anordnade en konferens och jag gick på några av mötena. Av en händelse hamnade jag på ett seminarium som Runar höll i (ja DEN Runar!). Jag minns inte vad han undervisade om, men jag minns att när han var färdig bad oss ställa oss upp. När vi alla stod började han be. Han bad att den helige Ande skulle göra det som han hade lovat att göra. Sen väntade Runar på något, oklart vad. Jag bad i lugn och ro, men plötsligt föll någon omkull några stolar framför mig! En liten stund senare föll nästa person i Anden. Att ”falla i Anden” var inte helt ovanligt vid den här tiden så jag tänkte mest att det var väl kul för dem men det där är inget för mig. Jag hade aldrig fallit i Anden och hade ingen lust att göra det heller. Jag stod emot varje gång nån försökte trycka lite extra på min panna när de bad för mig. Kände mest att det var på gränsen till fake, men andra fick göra som de ville. Så jag fortsatte att be för mig själv i lugn och ro. Jag blundade och fokuserade på Jesus. Men då blåste plötsligt en stark vind rakt mot mig så att jag tappade balansen och snabbt fick öppna ögonen och hålla i stolen så jag inte skulle ramla bakåt! Oj, tänkte jag! Vad i hela friden!! Jag försökte sansa mig och fortsätta be i lugn och ro. Jag blundade igen och pratade med Herren. Då kom stormvinden igen och jag fick kämpa för att hålla mig stående! Det här var inte fake! Men sen ville jag inte blunda något mer. Ville verkligen inte ramla bakåt bland stolarna och skämma ut mig. En väldigt märklig andlig upplevelse!
Jag tror inte att Karisma-tiden enbart var en kollektiv snetändning. Det fanns också en hel del bra saker som hände. Nu så här ett kvarts sekel senare så är det lätt hänt att man bara minns det skogstokiga. För det fanns tyvärr mycket sånt också. Men för mig är Karisma mer än detta. Det är också en hel del positiva minnen.
Kärleken till Jesus. Den moderna lovsången. Den ungdomliga passionen. Viljan att med ett glatt hjärta hjälpa de mest utsatta. De andliga upplevelserna. De fantastiska medlemmarna och människorna bortom rubrikerna.
Ibland plockar jag fram den där baskern igen. Minns lumpen och väktarlivet. Men jag minns också Karisma, både det negativa och det positiva.
Det negativa har jag lämnat bakom mig, lärt mina läxor och gått vidare. Men det positiva är inte längre bara minnen. De är idag en integrerad del av mig och påverkar mitt liv och mitt jobb som pastor. Att få leda människor till Jesus, att släppa fram den ungdomliga passionen, behovet av den helige Ande, att stå upp för utsatta flyktingar, att se människan. Det finns i mig än idag. 
Comments 2
Läser ”Även minsta fanatiker…” just nu. Jag tänker att det är stor skillnad att komma in i församlingen och bibelskolan som ung vuxen, och att växa upp i den miljön. Församlingen blev hela ens värld på nått sätt när man slukar allt med hull och hår. Jag upplevde under mitt bibelskoleår att jag hade en viss skepsis och distans till det som hände och kunde sortera till viss del, jag hade ett andligt hem att falla tillbaka till hos familjen och det kyrkliga sammanhang jag kom ifrån.
Author
Det stämmer nog. När jag blev medlem i Karisma hade jag varit aktiv i tron i typ ett år, så väldigt ny i tron. Men var cirka 20 och kunde absolut se vad som var sunt och vad som var osunt, även om jag inte hade någon längre erfarenhet av församlingsliv. Men växer man upp i det kan jag tänka mig att det blir annorlunda.