Bakgrunden till Lewi Pethrus och Pingströrelsens motvilja mot “samfundsorganisation” grundar sig i att Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, den församling där Lewi Pethrus var pastor, år 1913 uteslöts ur Baptistsamfundet (som idag är en del av Equmeniakyrkan) pga. skillnader i synen på vem som fick ta nattvard. Filadelfia ansåg att alla troende och döpta borde få delta i nattvardsfirandet, även om de inte tillhörde Baptistsamfundet. För detta blev församlingen utesluten, även om en stor anledning också var att Filadelfia hade tagit tydlig ställning för den framväxande pingstväckelsen.
Ungefär samtidigt som denna uteslutning ur Baptistsamfundet bröt den globala pingstväckelsen fram över Sverige. Lewi Pethrus och Filadelfia Stockholm hamnade i förarsätet på ett tåg som allt fler individer och församlingar ville hoppa på. För att hoppa på pingstväckelsen gick man som församling antingen ut ur Baptistsamfundet eller bildade helt enkelt en ny “fri” församling. Fri i bemärkelsen fri från samfundsorganisationen. De tidiga pingstförsamlingarna kallades inte “pingstförsamlingar”, utan “fria församlingar”.
Utöver det nygamla budskapet om Andens dop så var alltså en bärande tanke för formandet av denna nya rörelse att man de facto gick ur det gamla samfundet. För att bli en pingstförsamling var man först tvungen att gå ur Baptistsamfundet.
Man ansåg att de fria församlingarna och dess predikanter hade blivit utdrivna och trakasserade av samfunden (Baptistsamfundet, Metodistsamfundet och Missionsförbundet), men att detta skedde samtidigt som Gud gjorde en härlig andeutgjutelse över Sverige. Genom att lämna samfunden och bli fria lämnade man Rom och återvände till Jerusalem, till den lyckliga pingstförsamlingens enkla verksamhetsmetoder.
Man kan förstå att det fanns en motvilja mot samfundsorganisation eftersom de tidigare inom Baptistsamfundet fick strida mot dess ledande män om Andens verk, men när de blev uteslutna från samfundet fick de istället “en mycket härlig tid” i form av en väckelse. Som “fria” blev de sen dessutom också förföljda av det gamla samfundet. För oss idag som inte har den upplevelsen finns inte samma motvilja mot ett samfund, men det är lätt att förstå att de gamla pingstvännernas motvilja mot samfund var färgat av den här splittringen med Baptistsamfundet.
Åren efter uteslutningen argumenterade Lewi Pethrus och de tidiga pingstpredikanterna starkt för att man inte skulle bilda ett eget samfund likt det man lämnat. Man menade att samfunden var mänskliga påfund som stelnat och hindrade Andens verk. När man läser gamla Evangelii Härold är det tydligt att det finns ett agg mot Baptistsamfundets hanterande av Filadelfiaförsamlingen och ett öppet sår i Lewi Pethrus.
Man menade att en samfundsorganisation som står över de lokala församlingarna inte existerade på Nya testamentets tid och helt enkelt inte var bibliskt. “Nya Testamentet vet ingenting om kyrkosamfund, endast om fristående, var för sig självständiga församlingar.”
En del gick så långt att man menade att de lokala församlingarna inte skulle ha någon organisation varken över eller emellan sig över huvud taget. Gud hade “frigjort” dem från samfunden och de var nu ledda av den helige Ande. Man hade “lämnat de mänskliga samfunden och gått med Jesus utanför lägret”.
Istället för samfundsorganisation som stod över de lokala församlingarna, hanterade en gemensam kassa, ägde missionsstationerna och som förnekade det bibliska budskapet om Andens dop, så menade pingstpredikanterna att de lokala församlingarna skulle vara fria och självbestämmande, att den helige Ande skulle vara ledande, att de enskilda församlingarna skulle missionera, osv.
Man menade att varje lokalförsamling egentligen är ett självständigt samfund för sig, och det som istället för mänskliga samfundsorganisationer skulle “sammansluta de lokala församlingarna” var de andliga “tjänstegåvorna” som det står om i Ef 4:11 (apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare). När dessa andliga ämbeten betjänade församlingarna så bands de samman även i yttre avseende. Det som höll församlingarna samman var “resor, sändebrev och insamlingar av kärleksgåvor”. Målbilden var “fria församlingar, ordnade enligt mönsterbilden i Ordet, och förenade i Andens enhet genom fridens band, uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv”.
Om man försökte ena de lokala församlingarna genom ett samfund och gemensam lära så skulle det bara skapa strid och olika partier. Om man istället enades genom kärlekens band får man en Andens enhet istället för en mänsklig organisatorisk.
Man var alltså inte emot samverkan och sammanslutning mellan pingstförsamlingarna, utan man var emot en organisation som stod över församlingarna och som hämmade Andens verk. Om de gamla samfunden bara var “missionsorganisationer”, så hade Lewi Pethrus i princip ingenting emot dem. Men om de genom “självtagen myndighet upphäva sig att upptaga och utesluta Kristi församlingar samt på dem utöva ett på det andliga hämmande inflytande”, då var han emot. Lewi Pethrus menade att “Kristi församlingar är den högsta myndighet, som finnes på jorden, och att ingen annan myndighet har rätt, att intaga och utesluta densamma”. Hade en församling varit en mänsklig institution hade ett samfundsväsende varit berättigat och nödvändigt, men eftersom en församling är en Guds skapelse får människan inte skilja åt det som Gud har fogat samman.
Lewi Pethrus var alltså inte emot att fria församlingar samverkade, men han var emot ett samfundsväsende som stod över församlingarna och tog sig rätten att utesluta församlingar som Gud hade skapat.
Efter ett besök i Amerika så konstaterade Lewi Pethrus att där fanns ett “pingstsamfund”. Pethrus fick visserligen ett gott intryck av bröderna i Amerika, men ansåg själv “vilket lycka det varit och är för de fria församlingarna i Sverige, att vi bevarats från alla mänskliga organisationer över och emellan församlingarna. Detta är säkerligen en av orsakerna till att denna väckelse haft proportionellt långt större framgång i Sverige än den haft t.o.m. i Förenta Staterna.”
Man var heller inte emot att vara med i det saliga “himmelska” samfundet, utan bara mänskligt konstruerade samfundsorganisationer. Man önskar vara ett med alla Guds sanna barn, men menade att det var den helige Ande som förenar oss, inte samfundsorganisationer. Man talade om att genom att “begära utträde ur samfundet på jorden kunde man tillhöra samfundet i himmelen”. Man ville inte vara fast i “samfundsskranket”, utan om man mötte någon som frågade vilket samfund man tillhörde, så svarade man helt sonika: “Det himmelska.” Man ville inte bygga upp en samfundsmur och isolera pingstvännerna i ett eget samfund utan stå fria för att vara ett med allt Guds folk, “så långt de vilja vara ett med oss”.
Ibland hände det att även pingstvännerna behövde samverka, vilket kunde mötas med kritik och tal om att de började bilda samfund. Men detta gick man emot och menade det visserligen är fel att bilda samfund, dvs. “en organisation som sammanbinder ett antal församlingar så att de stå under en gemensam överstyrelse”, men att det inte var vad som hade skett. Däremot hade några bröder upplevt Guds ledning i att “hjälpa församlingarna, där de så önskade, och där sådant var av behovet påkallat”. Men det betonas tydligt att de inte är valda eller tillsatta av någon konferens, utan de “voro av Gud insatta ämbeten i Guds församling och hade att såsom sådana avlägga räkenskap endast inför Gud”.
Om vi hoppar 100 år framåt i tiden. Hur bevarar vi Pingströrelsens identitet i en ny tid med nya förutsättningar? Vi behöver bevara den bibliska synen på den fria lokala församlingen, samtidigt som vi bevarar Andens enhet och hjälper varandra att samverka för Guds rikes utbredande. Vi behöver hitta samarbetsformer som gynnar den lokala församlingens självbestämmande och som gynnar tjänstegåvornas funktion såsom sammanhållande. Pingströrelsens motor behöver vara de lokala församlingarna och det som håller oss samman är apostlarna och profeterna.
Men samtidigt måste vi också ha en central organisation för våra gemensamma verksamheter, en så kallad “missionsstation” som Lewi Pethrus principiellt inte var emot. Om inte detta finns kommer det istället behöva bäras av de stora församlingarna. Detta blir tungt för dem samtidigt som de små församlingarna inte får något inflytande.
Vi behöver en gemensam organisation som hjälper de lokala församlingarna att agera och verka så som Anden leder dem. Vi behöver ledare i denna centrala organisation som är förtroendevalda av de lokala församlingarna, men som inte agerar som ledare över församlingarna utan snarare som “overseers” som likt Jakob i Apg 15 faciliterar församlingarnas ärenden, ser till så att alla blir hörda och fattar beslut i linje med Pingströrelsens kollektiva syn. Som representerar Pingströrelsen snarare än fattar alla beslut själv.
Jag tror också det är viktigt att slå fast att Guds rikes utbredande inte är beroende av en samfundsorganisation. Om små kämpande församlingar förlitar sig mer på det än på bönen och att ivrigt söka Guds vilja tror jag vi hamnar fel. Visst ska vi hjälpa och stötta varandra, men det är inte samfundet i sig självt som är hjälpen utan den helige Ande.