Lewi Pethrus dop i den helige Ande

Såsom fröet bär i sig hela trädet: dess rot, stam, grenar, blad, blom och frukt, så har också nya födelsen i sig hela frälsningen. Då det nya livet tändes i ett människohjärta genom tron på Jesus Kristus, blir denna erfarenhet, om det nya livets lag får råda, utgångspunkten för nya erfaren-heter, som tillhör frälsningen.

Det är därför naturligt för en nyfrälst person att söka ett djupare liv i Gud. En sådan har aldrig de svårigheter att kämpa med for att komma fram till ett liv i Andens fullhet, som den stora mängden av gamla kristna i regel har. Man känner sig dragen till den övertygelsen, att om de nyfrälsta själarna bleve lämnade ensamma med Gud och sin Bibel och icke bleve utsatta för en felaktig förkunnelse, skulle de alla komma fram till erfarenheten av Andens dop. Ty behovet därav finnes i och med nya födelsen nedlagt i själen. – En erfarenhet från min första tid som avgjord kristen har givit mig lärdomar i denna riktning.

Vid femton års ålder blev frälsningsfrågan mycket allvarlig för mig. Till frid kom jag genom att i min andliga nöd gripa om Guds löften, så nakna och torra de än syntes. – Sedan jag kom till mognare ålder, har det ofta förvånat, att ett barn på femton år kan erfara en så djup nöd över sin synd, som jag då kände. Genombrottet skedde icke i samband med någon väckelse, icke ens i samband med någon predikan. Kampen utkämpades i ensamheten, mest under den dagliga sysselsättningen eller ute i skogen. Och vissheten om syndernas förlåtelse kom stilla som en sakta morgongryning över min själ.

Icke långt efter denna erfarenhet flyttade jag från mittföräldrahem, där lik en skyddsmur gudsfruktan och ett innerligt böneliv omgivit mig, till den närbelägna staden där jag fick bo tillsammans med två unga män, som var fullständigt främmande för levande kristendom. I mitt arbete stod jag dag ut och dag in omgiven av hundratals ogudaktiga unga män.

Då jag i min nya omgivning skulle bekänna Jesu namn och dagligen ge svar på otaliga angrepp på kristendomen, erfor jag mer än förut, huru andeligen svag jag var. När jag på mitt rum skulle läsa min Bibel och böja mina knän i bön, medan mina rumskamrater var sysselsatta med kortspel, rått skämt och annat sådant, kände jag i högre grad än förr behov av gudomlig kraft och frimodighet.

I denna belägenhet styrde jag mina steg till pastorn i den församling, där jag alltid bevistade mötena. Han hade mitt odelade förtroende. Några månader förut hade han döpt mig, och jag väntade mycket av honom.

Det var en vacker sommarkväll – jag minns det, som om det varit igår. Han kom från vedboden, då jag stegade in på den lilla kapellgården. Han mottog mig vänligt, såsom han alltid brukade göra, den hjärtegode mannen, och lyssnade tåligt till vad jag hade att säga.  

Vid läsningen av Nya Testamentet hade jag stannat för de ställen i Apostlagärningarna, som talade om dopet i den helige Ande, och frågade honom nu, om inte den välsignelse, som de tolv lärjungarna i Efesus fick genom handpåläggning, också vore för vår tid. Jag sade honom också, att jag längtade efter att få den helige Ande, liksom också nämnda lärjungar.

Fastän han säkerligen var en av de mest godhjärtade och rättsinniga kristna jag mött, kunde han dock ej ge mig något tillfredsställande svar på min fråga. Han gav mig den vanliga förklaringen, att jag hade fått den helige Andes gåva i nya födelsen och vid vattendopet, men jag minns ännu, huru omöjlig denna förklaring syntes mig.

Paulus lät döpa lärjungarna i Efesus, innan han lade händerna på dem, för att de måtte få den helige Ande, och som goda baptister trodde ju både han och jag, att nya födelsen skulle föregå dopet. Men om lärjungarna i Efesus hade blivit pånyttfödda, först när de fick Andens gåva, så hade de ju blivit döpta utan att vara födda på nytt. Fastän jag var så ung både till åren och som kristen föreföll mig hans förklaring alltför motsägande. Vårt samtal blev efter en stund avbrutet, och jag kan ännu i dag återkalla i mitt minne de känslor, som bemäktigade sig mitt unga sinne, när jag lämnade honom och vandrade den lilla bakgatan nedåt. Det var en hopplöshetens och vanmaktens förnimmelse, som grep mig. Jag hade således intet att hoppas av mera seger och kraft för mitt andliga liv.

Jag likasom hade hört bruset av Guds kraftkällor, men det fanns ingen i min omgivning, som kunde visa mig vägen dit. Och själv var jag icke nog stilla för att kunna mottaga Andens och Ordets direkta ledning.

Om jag inte gått och rådfrågat någon människa utan fortsatt att i ensamheten läsa mitt Nya Testamente och bedja, hade jag med all säkerhet kommit fram till en djupare andlig erfarenhet. Men några minuters felaktig undervisning i ovan berörda fråga hade till följd, att jag under många år trodde det vara omöjligt att komma fram till ett liv i Andens fullhet. – Det hade ju sagts mig av personer, vilkas trovärdighet enligt min uppfattning var höjd över alla tvivel, att denna rika andliga ställning var ett privilegium uteslutande för den apostoliska tidens kristna.

Så kom det sig, att de följande åtta åren för mig blev fyllda av andlig oklarhet, tvivel, nederlag och missräkningar.

Då jag i minnet stannar vid denna period av mitt liv, ryser jag vid tanken på huru nära jag vid vissa tider och tillfällen var att på allvar vända kristendomen ryggen. Andra tider var det dock bättre och ljusare. Men någon verklig klarhet över vad ett andefyllt liv innebär fick jag icke, förrän jag kom i förbindelse med pingstväckelsen år 1907.

Men innan dess kom jag ännu en gång i beröring med frågan om ett heligt och andefyllt liv. Det var i Norge på försommaren 1902. Jag var då ute på en liten missionsresa – den första i mitt liv – och kom i förbindelse med några verkligt lyckliga och frigjorda kristna.

På en liten plats vid namn Lillesand bland några få, trängda baptister hade jag fjorton dagars möten. Till dessa sammankomster kom ett par troende makar, som varit i Amerika och troligen tillhört ”helgelsefolket” där. Deras böner och vittnesbörd grep mig djupt, och jag älskade att besöka dem i deras hem.

De berättade mig mycket om den helige Andes kraft och om helbrägdagörelse genom tron. Mannen hade, någon tid innan jag kom till platsen, skadat sin ena tumme, men genom trons bön hade han blivit så gott som ögonblickligen helbrägda. Fruns berättade för mig om ett annat bönesvar, som nog kan synas obetydligt, ja, rent av löjligt, men på mig verkade det såsom ett kraftigt bevis för att Gud hör bön.

Det förhöll sig så, att de i sin källare fått in en stor råtta, som de offrat mycket arbete på att söka fånga, men allt hade varit förgäves. Då, när allt syntes omöjligt, beslöt frun att lägga fram saken i bön inför Gud. Sedan hon med stort allvar gjort detta och på morgonen därefter kom ner i källaren, låg råttan där död på golvet.

Deras vittnesbörd om Guds ingripanden i de mest alldagliga ting grep mig djupt, och en brinnande längtan efter Gud fyllde mitt hjärta.

Det fanns också en något äldre syster där på platsen, som hörde till dem man kallade ”Eriks vänner”. Hon var mycket glad, och hennes utseende var ett av det bästa vittnesbörd om kristendomens lycka. Hennes personliga vittnesbörd om frigörelse och seger genom tron på Jesus gjorde ett djupt intryck på mig, och hon trodde, sade hon, att jag skulle komma att få uppleva Andens härliga frigörelse.

Tillsammans med dessa frigjorda vänner hade jag ofta härliga bönestunder, under de fjorton dagar jag var i Lillesand, och hoppet om att det fanns en större och rikare fullhet av den helige Ande att få vaknade på nytt inom mig.

Sista dagen jag skulle stanna i Lillesand var en söndag. Sista mötet blev ett avskedsmöte. Vännerna stannade länge och deltog i mötet med vittnesbörd och bön.

Efter mötet bad den förut omtalade norsk-amerikanska familjen mig att vi följa med dem hem. Sedan vi fått något att äta, fortsatte vi med bön. En del andra vänner på platsen hade även blivit inbjudna, och vi fick ett härligt bönemöte, som varade till framemot kl. 3 på natten.

Kl. 4 på morgonen skulle den båt gå, som jag hade bestämt mig för att följa med till Oslo, så det passade mycket bra för dem som varit med på bönenatten att följa mig till båten.

Sedan båten lagt ut från land och jag vinkat farväl till vännerna på stranden, upplevde jag något underbart.

Ombord var allt tyst och stilla. Alla sov i sina hytter, och ingen syntes till på däck. Där stod jag ensam och såg solen gå upp ur havet. Det storslagna natursceneriet tilltalade mig mycket, och Gud, Skaparen och Uppehållaren av hela denna underbara värld, blev outsägligt levande för mig. Hans närhet syntes mig så verklig, där jag stod försänkt i bön, att det var, som om hela min inre varelse smälte ner inför hans genomträngande, värmande närvaro. Tårar banade sig väg utför mina kinder, och jag upplevde Guds närvaro så verklig, som om jag sett Honom.

Medan jag på detta sätt stod försänkt i bön, talade jag ord, som jag icke själv förstod. Jag hade vid den tiden ingen tanke på talandet med tungor – men det hände även flera gånger senare, när jag var ensam i bön och betraktelser, att jag talade främmande ord. Jag kunde dock aldrig komma till någon klarhet om vad det var och reflekterade ej djupare över saken.

Strax efter ovan omtalade händelse träffade jag en man, för vilken jag hade mycket stort förtroende, och han sade mig, då jag berättade, vilka vänner jag varit tillsammans med och huru dyrbart jag känt det i deras sällskap, att jag borde taga mig till vara för dem. De var nog snälla och präktiga människor, men man borde icke umgås med dem, ty de förkunnade ”syndfrihetsläran” och var överspända, sade han.

Sorgligt nog trodde jag honom och följde hans råd, varför jag än en gång kom långt på sidan om den väg, på vilken Gud i sin stora nåd redan då velat föra mig in.

Det skulle dröja ytterligare fem år, innan den härliga sanningen om Andens dop kunde få makt över mitt liv. Detta skedde efter fem års arbete som en evangelii förkunnare. Under dessa år hade jag erfarit mycken Guds nåd, men mitt andliga liv hade icke tillväxt utan avtagit, särskilt på de sista åren.

Men så kom omslaget. För den förändring, som sedan inträdde i mitt liv, skall jag i evighet tacka Gud.

Jag hade en längre tid sett det ihåliga och osanna i den kristendom, jag hade. Nya Testamentets kristendom med helighet i livet och med gudomlig kraft i verksamheten sökte jag förgäves hos både mig själv och hos de allra flesta i min omgivning. Inom mig arbetade kraftigt den tanken, att jag skulle ändra levnadsbana, ty att fortsätta som predikant föreföll mig som rena svindeln, om icke kristendomen var något annat, än det jag då ägde.

Vid denna tid sjönk jag ner i synd och de svartaste tvivel. Livet blev för mig meningslöst, och kristendomen syntes mig som det värsta av alla bedrägerier. Man talade om att Bibeln var Guds ord och att man borde tro på sådana ting som Kristi gudom, en himmel och ett helvete o.s.v., men allt detta framstod för mig, i mitt andliga mörker, som fantasier. Jag var på våg att bli en övertygad frirenatänkare.

Jag ville det icke, men kunde med bästa vilja i världen icke tro på en kristendom, som syntes mig sakna alla de gudomliga kännetecken, vilka man i predikningar och skrifter omtalade såsom kristendomens särmärken.

Till sist uppsteg den tanken inom mig, att jag borde söka komma till klarhet i dessa spörsmål. Om jag så kom på det klara med att kristendomen icke var, vad Nya Testamentet sade den vara, så skulle jag ärligt och öppet förkasta den och framför allt icke göra mig skyldig till det hemska dubbelspelet att predika något, som jag själv icke trodde på. – Om kristendomen däremot var verklighet och det var sant, vad som stod i Bibeln, då ville jag själv på ett verkligt sätt uppleva det, och då skulle jag också sluta upp med detta halverande liv och helt giva mig åt Kristus och hans sak.

Dessa tankar slutade i en kamp på liv och död. Min ångest drev mig stundom till förtvivlans brant, och de kval jag under den tiden utstod går ej att beskriva.

Men, Gud vare evigt prisad, striden slutade med en ny och härlig upplevelse av Jesu Kristi frälsning. En kväll, då jag var ensam på mitt rum, kom friden till mitt hjärta, därigenom att jag enfaldigt och barnsligt trodde på Jesus såsom enda grunden för min frälsning. Detta hände strax före jul 1905.

Vid denna tid föll i mina händer två böcker, som fick stor betydelse för mitt andliga livs utveckling. Den ena var Charles G. Finneys självbiografi och den andra J. A. Gordons ”Det tvåfaldiga livet”. Genom läsningen av dessa böcker blev det klart för mig, att det verkligen finns kraft hos Gud till seger över synden och till framgång i den andliga verksamheten.

Och jag började omedelbart att söka denna andliga utrustning. Men jag förstod ej, på vad sätt jag skulle komma i besittning av denna kraft. Ingen fanns i min omgivning, som kunde undervisa mig därom, och i ovannämnda böcker fann jag icke tillräckligt klar och direkt undervisning om huru jag skulle kunna få uppleva dopet i den helige Ande. Men jag bad mycket därom.

Slutligen kom underrättelsen om att en underbar väckelse börjat i Los Angeles, Kalifornien, men berättelsen därom gjorde icke något djupare intryck på mig, Det var först då denna väckelse börjat gripa omkring sig i Oslo, som min uppmärksamhet fångades därav. Pastor Barratt, som från första början nämndes i samband med den nya väckelsen, kände jag från Oslo såväl som från hans besök i Stockholm 1904, och hans namn, som samlat mycket förtroende omkring sig, bidrog till att väcka förtroende för den nya rörelsen.

Efter någon tid blev det mig möjligt att besöka Oslo och mötena där överbevisade mig om att detta var ett underbart Guds verk. Där förkunnades just vad jag under hela mitt liv såsom kristen längtat och stundom frågat efter, och nu hade jag äntligen mött människor, som kunde visa mig vägen till ett liv i Guds kraft. Vad som predikades vid dessa möten föll ned i mitt hungrande hjärta, som regn på törstig jord. – Men ej heller där skulle jag få uppleva erfarenheten av Andens dop.

Tiden kom, då jag efter tre veckors vistelse i Oslo måste återvända till Sverige. Det kändes svårt att lämna de kära vännerna i Norge, bland vilka det då fanns många andedöpta, utan att jag själv fått uppleva Apostlagärningarnas andedop. Men Gud vare tack, jag hade fått något, som var nästan lika värdefullt som själva erfarenheten, och det var en rätt undervisning om huru man skall mottaga dopet i den helige Ande.

Man hade med Guds klara ord visat mig, att vi ”genom tron skulle undfå den utlovade Anden” (Gal 3:14). Samtidigt hade jag också läst d:r R. A. Torreys bok om dopet i den helige Ande, där han klart och tydligt framhåller detsamma. Därigenom hade jag kommit till den punkt, som
skulle bliva en vändpunkt i mitt liv. Jag hade fått veta vägen till Guds kraftkällor. Huru underbart för mig!

Då jag kom tillbaka till mitt arbetsfält i Sverige, där jag under hela den föregående vintern predikat Guds ord och där arbetet krönts med icke så ringa framgång, skulle det visa sig, om jag var villig att gå Bibelns väg fram till dopet i den helige Ande. Redan under min vistelse i Norge hade jag mottagit Andens dop i tron, och när jag kom tillbaka till Sverige och började min verksamhet där, höll jag av hela mitt hjärta före, att jag hade Andens gåva.

Det var särskilt ett bibelord, som blivit levande för mig, och detta höll jag fast vid, som en drunknande griper om räddningsplankan. Detta ord var 1 Joh 5:14, 15: ”Och detta är den fasta tillförsikt vi hava till honom, att om vi bedja om något efter hans vilja, så hör hans oss. Och om vi veta, att han hör oss, vadhelst vi bedja om, så veta vi ock, att vi redan hava det som vi hava bett honom om i vår bön.”

Detta ord klamrade jag mig fast vid och grep om med orubblig beslutsamhet.

Då jag efter min hemkomst till Sverige började predika om Andens dop och de andliga nådegåvorna, hände det vid upprepade tillfällen, att jag blev tillfrågad, om jag själv hade fatt Andens dop.

Jag kommer i håg, att jag då brukade svara, att så sant Guds ord är tillförlitligt, så har jag ett dop i den helige Ande, ty mitt liv var helt på Guds altare, och min bön om Andens dop hade varit efter Guds vilja, varför jag var viss på att jag hade det, varom jag hade bedit.

På detta sätt måste jag vandra i tro någon månads tid. Under tiden var mitt fulla uppsåt att utröna och i alla stycken göra Guds vilja. Det är nämligen omöjligt att vandra trons väg utan att leva i harmoni med Guds vilja. Medan jag så vandrade i tro, hade jag många underbara upplevelser, som jag icke nu vill hade ta tid att relatera. Jag såg så gott som dagliga ingripanden från Guds sida, som en följd av att jag vågade tro hans ord.

Glädjen tilltog dag från dag och och steg steg understundom över alla bräddar. Jag jublade och prisade Gud både dag och natt. Min omgivning märkte förändringen, men ännu hade jag icke erfarit det fulla genombrottet. Gud hade helt herravälde i mitt liv, men det var dock, som om jag väntade på något, jag visste icke vad.

På tungotalet väntade jag egentligen icke, ty jag trodde icke på den tiden att tungotalet var en nödvändig följd av andedopet. – Vid den tiden hade man ännu icke diskuterat frågan om tungotal som tecken på Andens dop. Det var dock dagligen en bidan i min själ efter att ett mera fullt genombrott skulle ske. Och, pris ske Gud, det kom.

Men dessförinnan sattes jag på ett mycket hårt prov. Det gavs mig ett tillfälle att pröva, om jag verkligen trodde, att jag hade, vad jag hade bett om.

På ett av våra förmiddagsmöten kände jag en tydlig maning att gå och lägga händerna på en ung man, som under vintern hade blivit frälst och som nu sökte Andens dop. Men jag trodde, att denna maning var en frestelse från fienden för att få mig andligen högmodig. Vem var då jag, att jag skulle vara värdig lägga händerna på en annan människa? Jag böjde mig djupt för Gud och bad om rening från all besmittelse.

På kvällen samma dag kom modern till ovannämnde unge man fram till mig och bad mig lägga händerna på hennes son, ”ty han längtar så innerligt efter Andens dop”, sade hon. Och hon tillade, att om jag var andedöpt, så skulle Anden vid min handpåläggning falla över honom, såsom det skedde på apostlarnas tid.  

Det blev några minuters häftig kamp inom mig. Jag hade ju ingenting särskilt erfarit som tecken på Andens dop; inte hade jag talat med tungor, och ej heller hade jag skakat under Guds kraft, som jag sett många andra göra. Men å andra sidan hade jag bekänt, att jag hade, vad jag bett om.

Slutligen sade jag till Herren, som om han varit vid min sida: ”Nu, Herre, får du själv stå för sanningen av ditt ord. Jag har sagt, att jag äger den kraft, som du fordom gav dina heliga, och nu väntar jag, att du själv infriar ditt löfte.”

Därefter reste jag mig och gick bort till den unge mannen, som knäböjde vid en bänk i närheten. Då jag lagt mina händer på honom och endast hunnit börja att bedja, föll den helige Ande över honom med en överväldigande makt.

Han slogs till golvet under Guds kraft och prisade Gud med hög röst. Strax därefter löstes hans tungas band, och han blev, så långt jag minns, den förste bland vännerna på platsen, som talade med nya tungor.

Denne unge man reste kort därefter till Amerika, och jag vet ej, huru hans liv sedan utvecklades, men vad jag vet är, att detta tillfälle, då jag gick och lade händerna på honom, var ett avgörande ögonblick i mitt liv. Jag praktiserade i och med denna handling den tro jag hade i mitt hjärta och som jag bekänt inför min omgivning.

Om jag då icke vågat handla, därför att jag ingen erfarenhet hade, kanske jag, som så många andra, fått gå och vänta på Andens dop i åratal. Men i och med att jag lade händerna på den unge mannen, kom Guds kraft på ett mäktigt sätt över mig – så mäktigt, att hela min kropp skakades därav, något som dittills aldrig erfarit.

Genom detta trossteg fördes jag ett långt stycke närmare den fulla erfarenheten av Andens dop. Det skulle därefter icke dröja så länge, förrän jag fick uppleva den fulla pingsterfarenheten. Och själva genombrottet kom till mig mycket enkelt. Det skedde stillsamt och oförberett.

En dag hade jag varit ute på flera besök, däribland hos sjuka, som jag bedit för. Jag kom hem en liten stund, innan kvällsmötet skulle börja. Inkommen i mitt rum, som låg invid lokalen, böjde jag mina knän för att bedja om välsignelse över kvällens möte.

Då jag böjde mina knän och började bedja, greps min tunga av den härliga kraft och salighetsström, som jag rätt ofta förut erfarit, och utan att jag hade uppmärksammat det och utan någon medveten medverkan från min sida, talade jag på ett annat tungomål, efter som Anden ingav mig att tala.

När det blev klart för mitt medvetande, vad som hade skett med mig, fylldes hela min varelse med outsäglig och härlig glädje.

På mötet samma kväll talade jag i tungor och sjöng i Anden. Med denna erfarenhet följde en underbar visshet om att jag hade fått ett bibliskt dop i den helige Ande.

Det har ofta rört mig till tårar, när jag sett tillbaka på den tid, då jag som enfaldig men ärlig femtonårs gosse sökte att nå fram till en större kraft i mitt andliga liv, men blev tillbakavisad. Huru har icke denna händelse talat till mig om nödvändigheten av en rätt undervisning.

Jag dömer icke dem som ledde mig vilse i detta viktiga spörsmål, ty de hade själva aldrig haft tillfälle att få en rätt undervisning i detta stycke – men huru tungt skall icke ansvaret vila på dem, vilka har så rika tillfällen att lära känna dessa underbara sanningar, som vår tids predikanter har, och ändå undanhåller sina åhörare sanningen om Andens dop. Huru många själar – särskilt unga – dukar icke under i kampen mot frestelser av olika slag, därför att de ej känner vägen till Guds kraftkällor.

Som en evangelii förkunnare kan jag icke tänka mig något mera förskräckligt än att från vilsegångna själar möta den anklagelsen att jag genom en felaktig förkunnelse blivit orsak till deras fall. Måtte Gud skona mig ock alla sina vittnen från en så fruktansvärd lott! Och sättet att undkomma denna fara är att själv söka sig fram till Guds källor, som ständigt flödar över, och sedan leda framtill samma erfarenhet.

Lika ansvarsfullt synes det mig att misstänkliggöra de Guds barn, som fått erfara Andens dop, samt genom det inflytande man har leda själar bort från vad de redan erfarit av Guds kraft.

Men någon kanske vill invända och säga, att om en människa erfarit Andens dop, denna erfarenhet bör vara så påtaglig, att den som upplevat det aldrig kan bringas i tvivel därpå.

Säg inte det!

En ung själ, vilkens andliga liv ej är så väl rotat, kan ta djupa intryck av sina ledare, som de har ett odelat förtroende för. Man bör icke jämföra en gammal, i andliga ting väl rotad kristen med en, som icke hunnit vinna verklig stadga i det andliga livet.

Om du kommer till ett gammalt träd i skogen, skall du finna, att du med all din kraft icke förmår att rubba det. Men om du går till den lilla plantan, så kan du göra den mycken skada – ja, du kan, om du vill, utan ansträngning rycka upp den med rötterna.

Det är på samma sätt på det andliga området. Det är därför så viktigt för andliga ledare, att de icke blott ser till, att de får makt över dem de skall leda utan att de leder dem på de vägar, som är utstakade i den heliga Skrift.

En människa kan komma i tvivel på vad som helst. Om man endast för henne in i andligt mörker, blir de saker som förut varit klara som dagen, dunkla och tvivelaktiga. Genom inflytelserika andliga ledare kan en själ föras in i sådant mörker. Må Gud förbarma sig över sina vittnen i denna tid, att vi må ge själarna verkligt ljus i stället för oklarhet och mörker!

För den själ, som erfarit Andens dop, är det viktigt att förbliva i Guds ord och bönen. Må inga onda rykten eller elakt förtal bringa dig bort från gemenskapen med dem som förstår dina andliga erfarenheter.

Vad jag upplevde ombord på Bergensbåten den tidiga junimorgonen 1902 skulle förvisso stannat hos mig som en förblivande välsignelse, om man icke talat illa om de vänner, vilka genom sin undervisning fört mig fram till denna härliga erfarenhet. Men då personer, för vilka jag hade stort förtroende, berättade mig alla möjliga varnande exempel från deras liv och verksamhet, så trodde jag naturligtvis mera på mina egna ledare än på dessa nya vänner, om vilka jag hade mycket liten kännedom.

Och följden blev en femårig vandring i andlig oklarhet som tidtals övergick till ett liv i mörker och nederlag.

Jag anklagar heller icke dessa mina andliga ledare, som denna gång ledde mig bort från den härliga erfarenheten av Andens dop, men jag ser i deras exempel en varning till alla Herrens vittnen, att de icke må stå på avstånd och kritisera dem som söker den helige Andes fullhet, ty därigenom kan man göra sig skyldig till att vilseleda dem man önskade gagna.

Och skulden ligger dock hos de ledare, som på detta sätt för själarna på avvägar. Ty om de vore lika allvarliga i sitt sökande efter Guds rikedomar, som dessa, vilka de klandrar såsom svärmare, skulle de genom egen, härlig erfarenhet lära känna vägen till Andens fullhet och kunna leda de längtande själarna allt djupare in i ett liv av ”övernog”.

Gud vare tack, att den dag kom, då jag fick höra sanningen om Andens dop förkunnas lika klart och enkelt, som jag förut bland baptisterna hört förkunnelsen om nya födelsen och vattendopet. Det var Ijuv musik för min själ. Vad gjorde det då, att ansedda personer inom de religiösa lägren talade illa om ”den nya rörelsen?” Jag hade ej kommit till Oslo för att studera väckelsen. Jag hade kommit för att få uppleva det som jag från min första tid som kristen hade sökt. Mycket som sårade andra fäste inte jag mig vid. Om någon under ett möte föll till golvet, eller om högljudda skrik hördes i lokalen, störde det icke mig. Min skriande längtan efter Andens dop dränkte alla betänkligheter. Och jag bad så gott som dag och natt om detta enda: ett verkligt, gudomligt, bibliskt dop i den helige Ande.

Från första stund jag deltog i mötena i Oslo, stod det klart för mig, att denna väckelse var ett härligt Guds verk.

Det sätt, varpå Guds ord predikades – synnerht sanningen om Jesu blod – samt den underbara glädje, som strålade ut från de andedöpta, var mer an nog för att övertyga mig om denna väckelses gudomliga ursprung.

Det föll mig aldrig in att frukta, att jag skulle få ett falskt andedop. Aldrig! Jag visste, att mitt sökande var ärligt; min synd var förlåten, och så långt jag visste, var allting klart mellan mig och människor såväl som mellan mig och Gud, och därför var jag viss om att jag ej behövde frukta för att få något falskt andedop.

Jag trodde på Bibelns Gud och visste, att han icke kunde vara så opålitlig, att han skulle tillåta en ärlig själ få en vrångbild av vad han bad om eller att han skulle få en ond ande i stället för den gode helige Ande, varefter hela hans själ trånade.

Och, Gud vare tack, jag kom icke på skam.

Men jag fick mottaga denna erfarenhet genom tron, på samma sätt som jag förut måst gå trons väg fram till nya födelsens erfarenhet. Då jag nu hade kommit bland så många saliga, andedöpta vänner, väntade jag mera av dem, än jag hade rättighet till. Jag väntade, att deras erfarenheter, böner och tro skulle föra mig in i den underbara erfarenhet, jag sökte, men Gud ville lära mig, att tron är den rätta vägen till Andens dop. Han lärde mig, vad Paulus säger i Gal 3: 14, att vi skulle undfå Andens löfte genom tron. Huru denna trosväg tedde sig för mig, har jag i det föregående berättat.

Det har under de senare åren ofta förefallit mig, som om man vid förkunnelsen om Andens dop icke betonat denna sida av saken så kraftigt, som det skedde i börjanav denna väckelse.

På grund av en villfarelse, som smugit sig in i en del troende kretsar, nämligen att man skulle kunna äga Andens dop utan någon erfarenhet därav, har en del andedöpta vittnen drivits till den motsatta ytterligheten, att man knappast vågat tala om Andens mottagande genom tron. Man har varit rädd för att giva stöd åt dem, som menar sig ha mottagit Anden utan att äga erfarenheten. Men om en del människor missbrukar den bibliska sanningen om tron, så kan vi därför icke upphöra att förkunna den såsom enda vägen till Andens dop, ty någon annan väg finns icke.

Jag höll emellertid fast vid att jag hade det, varom jag hade bedit (1Joh 5: 15).

Huru skall man då förstå detta bibelord? – Tillåt mig att som belysning berätta en erfarenhet från min verksamhet i Stockholm!

Det var en sak Gud hade lagt på mitt hjärta: ett filantropiskt arbete, som jag kände mig manad att börja. Sedan jag tänkt över saken, blev det klart för mig, att om detta företag var i överensstämmelse med Guds vilja, så skulle han, som svar på bön, ge oss de pengar, vi stod i behov av för att få den lilla verksamheten i gång. Det behövdes fem hundra kronor.

Jag började nu regelbundet varje morgon be om att få dessa medel som ett bevis på att företaget var i överensstämmelse med Herrens vilja.

Då några dagar gått – jag tror det var omkring en vecka – erfor jag en bestämd förvissning om att jag hade det jag hade bett om. Så snart jag nu började bedja om dessa pengar, förbyttes bönen i tacksägelse, ty jag erfor att jag hade bönesvar.

Efter någon tid ringde en trossyster till mig och sade, att i den familj, där hon hade plats, hade frun på en av familjens bemärkelsedagar, som inträffat någon tid förut skänkt femhundra kronor till vår verksamhet och det märkliga var, att det bestämts för en sådan verksamhet, som Gud lagt på mitt hjärta. Den fru, som skänkt penningarna hade ingen aning om att jag bedit om detta, men hon kände mig och önskade överlämna dessa femhundra kronor att användas för nämnda ändamål.

Jag kom sedan att tänka på den underbara förvissning, som jag vid en bestämd tidpunkt under bönen erfor, och undrade, om denna förvissning hade något att göra med den tid, då pengarna skänktes för vårt arbete.

Vid närmare undersökning visade det sig, att förvissningen om bönhörelse inställde sig hos mig, från den dag pengarna var givna åt oss, fastan jag då icke hade någon vetskap därom.

Denna händelse har många gånger sedan framstått för mig som en slående illustration på hur vi kan ha det, som vi bedit om, innan vi upplevat det. Sedan jag fått förvissning om bönesvar, hade jag i själva verket de pengar, som jag bedit om, men de var ännu icke i mina händer. Jag bodde i Vasastaden, och pengarna var i en bank på Östermalm, men jag hade dem lika säkert, som om de varit i mina händer. Jag gjorde rätt, då jag tackade Gud, att jag hade, vad jag bedit om.

Och en dag hade jag också bönesvaret i mina händer.

På det sättet vill Gud, att vi skall gå fram till nya erfarenheter i hans gemenskap. När allt ligger på Guds altare och vi framhärdat i bön om Andens dop, tills han förvissar oss om att vår bön är hörd, kan vi med stöd av Guds löften tacka honom, för att vi har det, varom vi bedit. På en sådan levande tro, som fötts fram genom Guds ord och bönen, följer alltid en verklig erfarenhet. Halleluja!

Låt oss visa på trons väg för de sökande själarna och uppmuntra dem att hålla sig till Herrens ord: ”Allt vad I bedjen om och begären, tron, att det är eder givet; och det skall ske eder så” (Mark 11:24b).

Ingen, som går fram i verklig tro, skall behöva bli utan den bibliska erfarenheten, ty Herren själv säger: ”Det skall ske eder så.” Pris ske hans heliga namn!

Kanske någon, som läser detta, skulle vilja fråga, om jag aldrig känt mig frestad att tvivla på äktheten av mitt andedop. Det är med en förkrossande tacksamhet i mitt hjärta, som jag härtill kan svara ett bestämt: nej. Det är nu omkring 18 år, sedan denna härliga upplevelse blev min, men icke en minut under alla dessa år har något tvivel på äktheten av denna erfarenhet haft rum i min själ. Om en tvivlets tanke någon gång kommit smygande, har det alltid stått så levande klart för mig: vad jag erfarit är äkta. Ingenting annat än ett gudomligt andedop har kunnat skänka, vad denna erfarenhet givit åt mig. Inför denna verklighet har alla tvivel domnat som vågorna mot en klippvägg.

Och icke nog med att jag skonats från tvivel på mitt andedop, utan den väldiga här av tvivel, som nästan ständigt plågade mig, innan jag blev andedöpt, har aldrig besvärat mig sedan dess. Detta är något, som för mig själv framstår såsom mitt livs största underverk, att jag, som förut var ett sådant hjälplöst byte för tvivel, har blivit dem så fullständigt kvitt. Utan att i minsta mån överdriva kan jag säga, att sedan jag erfor Andens dop, har det varit mig lika omöjligt att tvivla på Bibelns sanningar, som det vid vissa tider förut var mig omöjligt att tro. Men, säger någon, vad har andedopet burit för frukt i din verksamhet? Skulle du icke varit en lika god, ja, kanske en bättre predikant, om du icke haft denna erfarenhet?

Därom får andra tro, vad de vill, men jag vet, att så lycklig som jag varit under de senast flydda 18 åren, skulle jag aldrig kunnat vara utan denna erfarenhet.

Vad sedan mitt arbete i Herrens vingård och dess frukt angår, tillkommer det icke mig att fälla något omdöme. Det skall fallas av en långt insiktsfullare domstol. Men det vet jag dock, att om det en dag visar sig ha kommit gudomlig evighetsfrukt av mitt liv, skall det även bli klart, att min erfarenhet av Andens dop varit av största vikt för denna frukts frambringande.

”När den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och hela Judeen och Samarien, och sedan intill jordens ända” (Apg 1:8).

Från boken ”Samlade skrifter” av Lewi Pethrus.