I Vällingby på en konferens för internationella pentekostala församlingar i Sverige. Paul Orlenius arrangerar och leder och Desta Haregot bjuder in till sin kyrka. På plats är församlingsledare från Chile, Ukraina, Brasilien, Kenya, Norrland, Colombia, Norge, Eritrea, Etiopien och Sydafrika.
Många tror felaktigt att kristenheten minskar i Sverige, men faktum är att det är precis tvärtom. Men det märks kanske inte eftersom det växer som mest utanför de traditionella samfunden. Gud rör på sig på nya sätt i vårt land. Det pågår just nu en karismatisk förnyelse och väckelse både bland svenskar och bland invandrare.
Mellan 2014-2020 har det startats 185 nya kyrkor i Sverige. Cirka hälften av dessa är internationella kyrkor. Majoriteten av dessa är från Afrika, men många är också från Latinamerika.
En annan intressant siffra är att år 1980 fanns det ? pingstförsamlingar i Stockholm. År 2020 fanns det cirka 100 pentekostala församlingar i Stockholm!
Så det händer verkligen saker och vi i Pingst vill stå tillsammans med dessa pentekostala församlingar som har kommit till Sverige och försöker missionera och nå svenskar med evangelium.
Vi i Pingst vill inte komma och ta över, utan stå tillsammans för att bättre nå Sverige med evangelium. För att det ska fungera behöver vi nätverka och bygga relationer. Det är syftet med den här konferensen.
Men några av de utmaningar vi står inför är att Sverige egentligen är ett väldigt extremt land. Vi svenskar tror att vi är landet lagom, men i verkligheten är vi enligt World Value Survey ett av världens mest extrema länder. Vi är väldigt sekulariserade och individualistiska. Det påverkar även våra kyrkor, där liberalisering har påverkat många församlingar.
En följd av detta är att en stor utmaning, eller stötesten, för många internationella församlingar är svenska kyrkors syn på exempelvis hbtq-frågan. Den pentekostala synen är ju traditionellt att äktenskapet är mellan en man och en kvinna och att sex är något som Gud välsignar inom äktenskapet. I den här frågan har ju Pingströrelsen en traditionell kristen syn på äktenskapet, men stora delar av svensk kristenhet har rört sig i en mer liberal riktning.
En tredje utmaning är att svenskar ofta gillar mångfald i teorin, men tenderar i praktiken att vara väldigt homogena. Det får helst bara finnas en åsikt i taget och det är viktigt att inte sticka ut för mycket. När någon rör om i grytan är det inte att någon rör om i grytan som blir problemet, utan personen som rörde om i grytan blir problemet. Den här svenska attityden gör att vi har svårt för starka ledare och apostlar. Eller som Olof Edsinger sa: ”Våra bästa apostlar har vi skickat utomlands, där de ofta har gjort ett fantastiskt jobb.”
En fjärde utmaning är andra generationens invandrare. Den första generationen invandrare vill samlas, predika på sitt eget språk, sjunga sina egna sånger och på sitt sätt. Men andra generationen växer upp som svenskar och får svårt för föräldrarnas kultur. Har de då inte någon koppling till en svensk församling är det lätt hänt att den svenska sekulära kulturens attraktionskraft blir för stark.
Vi behöver fortsätta mötas, nätverka och bygga relationer. Vi behöver erkänna att detta är ett Guds verk i vårt land och stå tillsammans för evangeliets utbredande i Sverige.