Som alltid är jag aningens överväldigad (en för övrigt intressant så där norrländskt paradoxal ordkombination) när jag kommer hem från konferensen Pingst Pastor.
Det är så gott för själen att få träffa kollegor från hela landet, samtala, lyssna och inspireras. Helt oslagbart!
Vad gäller konferens-innehållet så fanns ett lite större mått av inåtvändhet än vanligt. Vi pingstvänner är vana vid att alltid tänka större, nå längre, gå i tro på det som Gud lägger på våra hjärtan, inspireras av framgångsrika vittnesbörd av de som har lyckats.
Nu vändes blicken lite mer inåt, Tomas Sjödin och Frida talade om tjänstens och livets ”bad lands”. Det fanns möjlighet att boka själavårdssamtal på konferensen. Pingst Referens ledde oss i ett samtal om vägar framåt för nätverket Pingst Pastor.
Samtalade med en hel del kollegor om huruvida Pingst Pastor behöver struktureras om en aning. Många jag pratade med betonade vikten av mer decentralisering, att varken lägga så mycket ansvar på en ledare eller på ett kontor i Stockholm. Att till exempel istället för att låta en föreståndare vara Pingsts talesperson i alla frågor, låta mig som är ordförande för Pingst Integration vara Pingströrelsens talesperson i integrationsfrågor eller att låta en verksamhetsavdelning ha sitt kontor i en kyrka där församlingen är väldigt engagerad i just den frågan, etc.
Jag tycker det är en intressant tanke att reflektera över, men jag vet inte ännu om jag helt håller med. Det finns ändå en poäng med att centralisera, eftersom man då kan samla kompetens och kunnighet på ett och samma ställe, och personal får arbetstid på sig att fördjupa sig. Det är dessutom betydligt mer lättjobbat om man utgår från Stockholm. Det är långt mellan Ådalen och Alvik 
Något som lyfts fram i kommentarerna här nedan är att det ofta är stora församlingar med stora resurser som vill decentralisera, medans mindre församlingar med mindre resurser ofta är väldigt tacksamma för en central organisation som man kan ta hjälp av. En viktig poäng att notera.
Men kanske går det att hitta en gyllene medelväg mellan centralisering och decentralisering. Där centrala ledningsfunktioner är mer utplacerade i församlingar runt om i landet men med en tydlig och stadig sammanstrålning i Stockholm.
Jag vet faktiskt inte vad som blir bäst. Jag brukar ta lång tid på mig att bestämma vad jag tycker. Förut har jag alltid tänkt att jag är trög och långsam i tanken, behöver i regel mer tid och kunskap än gemene man för att ta beslut. Men nu är det flera som på senare tid har förklarat för mig att jag är ”analytisk”. Jaha. Tydligen finns det ett fint ord man kan använda när man inte vill kalla någon för ”trög”. Men visst, jag kanske är lite analytisk. Jag tycker om att lyssna in en massa olika tankar och perspektiv, vrida och vända, se om det finns några eventuella hinder eller baksidor, se vad som funkar, vad som inte funkar, osv. Samtidigt är jag inte rädd för att stå för vad jag tycker när jag väl bestämt mig, men då vill jag ha egen erfarenhet av att det håller.
Till stor del är det därför som jag ofta skriver såna här bloggtexter på Facebook, för det kommer alltid en och annan smart kommentar som lyfter fram en aspekt som jag inte hade tänkt på. Då hinner jag ändra mig en aning och korrigera mig innan jag tar ett eventuellt beslut 
Men det känns gott att Pingströrelsen vågar ta sig an detta, vågar ”lyfta på alla stenar för att sen lägga tillbaka några, flytta på vissa och kasta bort några”, för att citera valberedningen.
En till sak som jag är väldigt glad över från årets Pingst Pastor är Paul Orlenius arbete med internationella pingstpastorer i Sverige. Han fick möjlighet att lyfta frågan på stora scenen första dagen och har sen nätverkat och samlat dessa pastorer till en fin gemenskap.
Jag är helt övertygad om att dessa missionärer som har kommit till vårt land för att missionera Sverige är Pingströrelsens framtid. De är i fullt sjå att nå människor med evangeliet och starta församlingar. Men mycket av detta sker utanför vår svenska Pingströrelse. Detta är alltså pingstförsamlingar som ofta växer så det knakar, samtidigt som vår svenska Pingströrelse minskar med cirka 1000 medlemmar per år de senaste tre åren. Vi svenska pingstpastorer måste aktivt bjuda in dessa internationella pingstpastorer in i vår gemenskap och stå tillsammans för att nå Sverige med evangelium. Vi behöver varandra. De har Andens eld, evangelisationsiver, Bibeltro. Vi har lokaler, kulturkännedom, organisation, ekonomi.
På nästa års Pingst Pastor vill jag se en av dessa internationella pingstpastorer i Sverige predika för oss svenska pingstpastorer.