Pingsts valberedning föreslår att Pelle Hörnmark väljs som föreståndare för Pingst FFS i två år till. Syftet är att hålla ihop rörelsen och samtidigt driva på en förändring:
”Valberedningens förslag är att Pelle väljs på två år för att leda vår rörelse och med ett tydligt uppdrag att skapa förutsättningar/möjliggöra för andra att ta plats i ledningen av rörelsen. Vi ser inte att Pelle bör väljas ytterligare en gång efter denna period, utan ser att valberedningen då bör ha flera möjliga kandidater att välja mellan och ha en ny struktur för det framtida Pingst på plats. En struktur där jämställdhet och mångfald är en självklarhet.”
Om Pelle väljs, vilket jag utgår ifrån, så ger det Pingströrelsen tid att tänka hur vi vill bygga framåt, istället för att fokusera på vilken person som ska bli ny föreståndare.
Det som jag ser som en av de allra viktigaste sakerna för Pingströrelsen framåt är att kroka arm med övriga pingstkarismatiska församlingar/rörelser som just nu finns i Sverige och Europa. Kopierar in den text jag och Paul skrev ihop:
Pingst FFS har, med rätta, en ambitiös ambition att starta 300 nya församlingar de närmaste 10 åren. Detta sker redan för fullt, strax utanför den svenska Pingströrelsen. De senaste 20 åren har det nämligen startats 300 nya internationella pentekostala församlingar i Sverige, varav cirka 100 bara i Stockholm. Det beror dels på den globala migrationen men framför allt på att väckelserörelser världen över sänder församlingsplanterare till Europa och Skandinavien. Till detta kommer att grupper av både konvertiter och invandrande redan troende anslutits till befintliga församlingar. Svensk kristenhet i allmänhet och Pingströrelsen i synnerhet har i denna situation både ett ansvar och en möjlighet. Vi tror det är avgörande för Pingströrelsens framtid att Pingst FFS med öppna armar välkomnar dessa nya internationella pentekostala församlingar in i vår samfundsgemenskap. Vi behöver varandra för att tillsammans gestalta Guds rike och nå Sverige med evangelium. Vi behöver deras starka Bibeltro, böneiver och evangelisationsglädje. De behöver oss för att förstå den svenska kulturen, förankras i Sverige och integreras in i det svenska systemet. Vi anser därför att det är oerhört viktigt att Pingst FFS både breddar och fördjupar detta arbete, att nästa föreståndare har detta på sitt hjärta och att detta får vara en prioriterad angelägenhet för hela Pingströrelsen. Nätverket Pingst Pastor behöver göras redo att välkomna och långsiktigt bygga relationerna med internationella pastorer i Sverige. Där har regionsledare och processgruppsledare en nyckelroll, som därför behöver ha en stående punkt på agendan om huruvida vi lyckas integrera det internationella nätverket av pastorer i Pingst eller inte. För att ha ett pågående lärande och kontinuerligt göra nödvändiga förändringar.
Några andra saker jag också vill tillföra samtalet är följande punkter (varav några som jag har skrivit om tidigare):
För det första tycker jag det är viktigt att Pingst fortsätter utveckla den pentekostala (pingst) teologin. Enligt mig finns det ingen vackrare teologi, men eftersom pingstvänner ofta inte är primärt teologiska så hamnar Pingst-teologin ofta i skymundan. Men vi behöver absolut inte skämmas i ekumeniska sammanhang utan behöver i dessa tider snarare bidra ännu mer med vår teologi kring exempelvis Andedop och troendedop. Vi behöver stå fast i vår tro och inte flytta råmärken som har byggt och format Pingströrelsen till det det är idag. Evangelisationsivern, troendedopet, äktenskapssynen, hjärtat för de utslagna, missionen.
För det andra tror jag det finns åtminstone två just nu väldigt aktuella teologiska frågor som Pingströrelsen skulle kunna bli lite mer frimodiga kring: pacifism och äktenskapet. Det är mycket krig i vår värld och mycket kriminalitet i vårt land. Här tror jag vi har mycket vettigt att säga om hur man älskar sina fiender. Det är också mycket debatt om relationer, något som människor av förklarliga skäl alltid är väldigt intresserade av. Här har Bibeln en hel del att säga, men ofta blir pingstvänner ganska tysta i såna här frågor eftersom en traditionell äktenskapssyn och biblisk sexualmoral riskerar dra till sig rätt mycket kritik 
För det tredje tycker jag Pingst behöver fortsätta arbeta för utsatta och utslagna människor. I ett hårdare politiskt klimat i Sverige och Europa i flyktingfrågan behöver Pingst fortsatt vara ett ljus i mörkret, en röst för de röstlösa, en främlingsvänlig medvandrare till konvertiter, flyktingar och asylsökande. Vi behöver också fortsätta använda våra resurser på LP, det finaste vi har, och oförtröttligt hjälpa utsatta människor. Det finns ingen bättre vård än Jesus, och det diakonala arbetet behöver lyftas in i finrummet.
För det fjärde så behöver vi fortsätta vara progressiva och nytänkande vad gäller mission, onådda folk och församlingsplantering. Vi lever i en ny modern och global värld med nya förutsättningar. Här har t.ex. IBRA föredömligt brytit ny mark, men jag tror det finns mer att göra. Exempelvis börja samarbeta mer med internationella församlingar i Sverige (s.k. migrantförsamlingar) och stötta våra nysvenska medlemmar att nå sitt hemland med evangelium.