1Kor 12:12-31 – Kristi kropp

¹² Kroppen är en och har många delar, men trots att kroppens alla delar är många utgör de en kropp. Så är det också med Kristus. ¹³ I en och samme Ande är vi alla döpta för att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria. Och vi har alla fått en och samme Ande utgjuten över oss. ¹⁴ Kroppen består ju inte av en enda kroppsdel utan många.

1. Efter sin utläggning om Andens gåvor så återvänder Paulus till bilden av församlingen som en ”kropp” med många ”delar” (1Kor 10:17, 1Kor 11:29). Tidigare har han undervisat att församlingen är en enhet som med utgångspunkt i Jesu död på korset hör ihop i och med att vi äter nattvardens bröd. Men bara för att kroppen är en, betyder det inte att alla delar är likadana. Så nu utvecklar han den bilden för att också tala om att kroppen inte bara är en enhet, utan också har en mångfald. Ett för stort fokus på exempelvis bara en av Andens gåvor skapar en deformerad kropp. Alla Andens gåvor behöver komma till uttryck.
   1. Bilden av att vi människor hör ihop som en kropp var inte okänd i antiken. Exempelvis skriver den stoiske filosofen Seneca den yngre (4 f.Kr.–65 e.Kr.) om mänskligheten: ”Vi är kroppsdelar i en enda stor kropp.”[i] Den judiske historikern Josefus (37–100 e.Kr.) skriver om hur hela Judeen reagerade efter en hemsk attack när några rövare från Masada dödade över 700 kvinnor och barn i den judiska byn Engaddi: ”Så som det är i en människokropp, om huvuddelen blir inflammerad så drabbas alla delarna av samma sjukdom.”[ii]
2. När vi börjar tro på Jesus som vår Herre och Frälsare så får vi nytt evigt liv av Gud vår Skapare och vi föds på nytt av den helige Ande (Joh 3:1–15). Det är Anden som gör oss till Guds barn (Rom 8:14-17) och som egentligen är själva skillnaden mellan att vara en troende och en icke troende människa (1Kor 2:10-14). För korinthierna var den helige Ande och Andens gåvor onekligen viktiga, så Paulus poäng här är att peka på att det är just Anden som gör så att vi är en enhet i mångfald. Det är lika fel att använda Andens gåvor för att stöpa alla församlingsmedlemmar i samma form som det är att upphöja några få på bekostnad av majoriteten. Anden för oss samman inför korset och kommer till uttryck genom oss på olika sätt, oberoende av vår bakgrund som jude eller grek, slav eller fri.
3. Genom att betona att vi alla hör ihop genom Anden, oavsett om vi är ”judar eller greker, slavar eller fria”, så visar Paulus att de gamla identitetsmarkörerna som brukade skilja folk åt, inte längre får skilja kristna åt. Om Anden har fört oss samman och gjort oss till en församling, då får inte vi skilja oss från varandra baserat på de gamla skiljelinjerna. Det är naturligtvis inget fel på att vara stolt och glad över att man är en jude eller grek, men det får inte ske på bekostnad av den andre eller bli viktigare än den primära identiteten i Kristus.
   1. En intressant detalj är att Paulus inte lägger till ”man eller kvinna” när han skriver ”judar eller greker, slavar eller fria”, så som han gör i till exempel Gal 3:28. Jag tror detta utelämnande beror på att Paulus nästan alltid skriver för att svara på något. I församlingen i Korinth var förmodligen inte jämlikheten ett problem för kvinnorna (snarare hade det gått för långt om jag har tolkat 1Kor 11:1–16 rätt), men däremot fanns det rika elitistiska grupper i församlingen som troligtvis var fria romerska medborgare. Den ojämlikhet Paulus därför måste adressera är den mellan judar och romare (ordet ”grek” användes för att beskriva alla icke-judar) och den mellan slavar och fria.
4. Ett vanligt missförstånd är att utgå från att Paulus menar dopet i vatten när han skriver ”I en och samme Ande är vi alla döpta”, och att Paulus därmed menar att det är dopet i vatten som har gjort att vi är medlemmar i Kristi kropp. Problemet med den uppfattningen är att man då läser in något i texten som inte står där. Ordet ”döpa”, eller ”baptizo” som det heter på grekiska, är ett neutralt ord som helt enkelt betyder att ”sänka ner”, ”doppa”, eller ”helt omsluta”. Ordet användes för att beskriva hur man ”sänkte” ett skepp i havet, eller när man sänker ner en bit tyg i färg så att det omsluts av färgen och blir helt uppfyllt av det. Om man döper en troende i vatten som en yttre manifestation av den inre frälsningen, så omsluts han helt av vatten och kliver upp som en ny människa. När vi säger ”dop” idag så tänker vi automatiskt på ”dopet i vatten”, men den kopplingen var inte lika automatisk på Bibelns tid. Exempelvis förkunnade Johannes: “Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att lossa remmen på hans sandaler. Han ska döpa er i den helige Ande och eld.” (Luk 3:16). Här ser vi alltså att man kan bli döpt både i vatten, eld och i den helige Ande. Vilket dop syftar Paulus på i denna text då? Jo, det skriver han ju själv: dopet i den helige Ande!
   1. Det är visserligen korrekt att dopet i vatten ofta sker i samband med att man upptas som medlem i en församling och därmed symboliskt blir en medlem i Kristi kropp. Men detta dop i vatten sker efter att man har blivit frälst som en symbol för att man har blivit född på nytt av den helige Ande. Det är inte vattendopet i sig självt som gör att man blir frälst och medlem i församlingen, utan att man har blivit född på nytt av Anden.
   1. För övrigt är det inte dopet i sig som Paulus pekar på som det som gör att vi är en del av Kristi kropp, utan genom att repetera Anden två gånger visar han att det är Anden som åstadkommer detta, dels genom det inledande dopet och sen fortsättningsvis genom det pågående utgjutandet.
      1. Där det i Folkbibeln står ”utgjuten” står det i Bibel 2000 ”att dricka”. Det ord Paulus använder i den grekiska grundtexten är ”potizo”, som vanligtvis översätts till att dricka, men också till att vattna. Men oavsett om Anden utgjuts över oss som när man vattnar ett fält, eller om Anden fyller oss inifrån som när man dricker vatten så är Paulus poäng att det är Anden som kontinuerligt enar oss i Kristi kropp. Kristen enhet beror på att Anden har döpt oss alla in i Kristi kropp, inte att vi har ett medlemskap i en församling, och på att Anden kontinuerligt för oss samman genom sitt utgjutande över oss. En mänskligt organiserad enhet utan Anden är dömd att misslyckas, men ett Andens sammanförande av Andefyllda troende syskon leder till Andens enhet.
         1. Metaforen Paulus använder är att troende har döpts, dvs. sänkts ner helt i vatten, i Anden i och med sin frälsning, för att sen Anden kontinuerligt fortsätter att hälla vatten på oss och/eller i oss för att fortsätta forma oss till Kristi lärjungar.
      1. Att bli frälst och född på nytt av den helige Ande för att sen kontinuerligt också bli uppfylld av Anden är ett återkommande tema i Nya testamentet. I Apg 2:1–13 döps alla lärjungar i den helige Ande, för att sen återigen bli uppfyllda av Anden i Apg 4:31. I Efesierbrevet skriver Paulus att han vill att vi ska låta oss ”uppfyllas av Anden” (Ef 5:18). Anden får varje troende i samband med frälsningen, men man behöver kontinuerligt också bli uppfylld av Anden.

¹⁵ Om foten sade: ”Jag är inte hand, så jag hör inte till kroppen”, så hör den ändå till kroppen. ¹⁶ Och om örat sade: ”Jag är inte öga, så jag hör inte till kroppen”, så hör det ändå till kroppen. ¹⁷ Om hela kroppen vore öga, var fanns då hörseln? Om allt vore hörsel, var fanns då luktsinnet? ¹⁸ Men nu har Gud satt samman delarna i kroppen, var och en av dem som han ville. ¹⁹ Om alla vore en enda kroppsdel, var vore då kroppen? ²⁰ Men nu är kroppsdelarna många och kroppen ändå en.

1. Efter att Paulus har slagit fast att vi kristna är en kropp med många olika kroppsdelar, så utvecklar han nu den bilden på ett pedagogiskt sätt genom att förklara att alla kroppens delar är viktiga för att kroppen inte ska bli ett deformerat monster. Även om kroppen är deformerad, vilket Paulus är väldigt dålig på att dölja att han tycker att församlingen i Korinth är, så är den en kropp, men den varken fungerar eller ser ut som den är tänkt. Utifrån Paulus illa dolda antydningar förstår vi att vissa personer i församlingen har upphöjt sig själva och sina nådegåvor och ansett att de klarar sig utan de andra församlingsmedlemmarna. Ett sådant exkluderande elitistiskt tänkande hör inte hemma i Kristi kropp. Paulus resonemang går från att lyfta behovet av Andens enhet till att nu också betona behovet av ömsesidigt beroende av varandra.
2. Paulus börjar med att personifiera vissa kroppsdelar och ställa dem mot varandra; fot och hand mot öra och öga. Alla dessa kroppsdelar är synliga och fyller sin tydliga och viktiga funktion. Genom att börja med dessa kroppsdelar visar Paulus att alla förstår hur absurt det vore om dessa kroppsdelar skulle tycka att de inte behöver varandra. Poängen är inte att vissa kroppsdelar är finare eller bättre än andra, utan att alla kroppsdelar behöver varandra för att kroppen ska kunna fungera så som det är tänkt.
3. Inte nog med att Paulus vill betona att vi bör acceptera varandras olikheter i församlingen, han går så långt som att påstå att det till och med är nödvändigt med olikheter för att helheten ska fungera. En kropp måste ha olika sorters kroppsdelar för att kunna fungera som en kropp är tänkt. Varför blev handen just en hand, och foten just en fot? Jo, för att Gud ville skapa på det sättet och han har rätt att välja. Varför fick just jag gåvan att profetera, och du gåvan att bota sjuka? Jo, för att Gud ville ha det på det sättet och han har rätt att bestämma. På så sätt kan ingen av oss ta åt oss äran för det som Gud har gett oss, utan i stället tillsammans använda våra gåvor för att ära Gud. På så sätt inser vi att vi behöver varandra för att till fullo fungera som Kristi kropp tillsammans. Ett ensidigt fokus på exempelvis tungotalets gåva blir således lika fel som att hävda att man inte är i behov av tungotalets gåva.
4. Genom att skriva att kroppsdelarna är många, men att kroppen ändå är en, så poängterar Paulus att mångfald i sig inte är målet, utan att kroppen ska fungera så som den är tänkt. Men för att den ska göra det så behöver det finnas en mångfald.

²¹ Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.” ²² Nej, tvärtom är de delar av kroppen som verkar svagast så mycket mer nödvändiga. ²³ Och de delar av kroppen som vi tycker är värda mindre heder klär vi med så mycket större heder, och dem som vi blygs för skyler vi med så mycket större anständighet, ²⁴ något som våra anständigare delar inte behöver. Men Gud har satt samman kroppen och gett de ringare delarna större heder, ²⁵ för att det inte ska bli splittring i kroppen utan att delarna i stället ska ha samma omsorg om varandra. ²⁶ Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den. Och om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den.

1. Paulus fortsätter nu att jämföra kroppsdelar, men utifrån en lite annan vinkel. I den här jämförelsen är det uppenbart att vissa kroppsdelar ser sig som viktigare än andra och att de klarar sig själva. Eftersom församlingen i Korinth hade en överbetoning på tungotalets gåva, så kan det tänkas att det är det som Paulus syftar på här, nämligen att de som talar i tungor anser att de är viktigare än de andra och inte är i behov av de som inte talar i tungor. Det kan också vara så att de som ansåg sig ha nått en högre nivå av visdom tyckte att de därmed inte behövde beblanda sig i onödan med de mindre andliga medlemmarna. Den tredje möjligheten är att de rika romerska medlemmarna höll sig för sig själva och inte ville äta Herrens måltid tillsammans med de mindre belevade medlemmarna (1Kor 11:17-34). Detta är det mest troliga alternativet med tanke på att Paulus kritik av den situationen kommer precis före detta kapitel samt att han också där använder bildspråket av en ”kropp”. Men exakt vilken situation som fanns i Korinth är omöjligt att veta, men poängen är hursomhelst att man inte ska se ner på medlemmar i församlingen som är annorlunda från en själv. Gör man det så går man indirekt emot Gud själv eftersom det är Gud som har gett just den gåvan till just den personen.
2. Paulus skriver att de kroppsdelar som ”verkar svagast” tvärtom ofta är de mest nödvändiga. På samma sätt är de kroppsdelar som vi skyler också viktiga, även om vi döljer dem. Poängen är att vi inte ska stirra oss blinda på det yttre, utan förstå att även det inre och det som vi skyler är minst lika viktigt för att kroppen ska fungera.
3. Samtidigt som vi döljer vissa av våra kroppsdelar för att inte visa upp dem för allt och alla, så ger vi dem större ära genom att klä dem. Hjärtat och lungorna må kanske anses känsligare kroppsdelar än armarna och benen, men är ändå livsnödvändiga och skyddas mer än de andra kroppsdelarna. Om vi alla var och en förstår vår plats i Guds rike och försöker tjäna Gud utefter de gåvor och förutsättningar vi har, då behöver vi inte bråka med varandra. Det är först när vi vill ta någon annans plats som det uppstår splittring.
4. Även om foten är en relativt härdad och tålig kroppsdel, så finns det inget som gör så ont som när man trampar på en legobit. I en sådan tragisk och chockartad händelse så lider hela kroppen, inte bara foten. För att undvika en upprepning behöver ögonen hjälpa fötterna att se ordentligt på golvet. Ögonen hjälper fötterna även om det inte var ögonen som drabbades, utan för att kroppen hänger ihop. Ingen del av kroppen lever enbart för sin egen skull. Händerna ser till så att hela kroppen får mat. Händerna gör inte detta bara för händernas skull, utan för hela kroppen. Hjärtat pumpar inte bara runt blod i hjärtat, utan i hela kroppen.
5. Församlingen behöver både enhet och mångfald, men kan inte ha det ena utan det andra. Men för att nå den enhet som Paulus eftersträvar behöver vi sluta fokusera för mycket på bara en av gåvorna på bekostnad av de andra, samt sluta se på andra kristna som att vi inte behöver dem. För att församlingen ska fungera som den är tänkt behöver alla delar komma till uttryck, samtidigt som vi inser att vi är ömsesidigt beroende av varandra.

²⁷ Ni är alltså Kristi kropp och var för sig delar av den. ²⁸ Gud har i församlingen för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, sedan några till att göra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, styra och tala olika slags tungomål. ²⁹ Alla är väl inte apostlar? Alla är väl inte profeter? Alla är väl inte lärare? Alla gör väl inte kraftgärningar? ³⁰ Alla har väl inte gåvor att bota sjuka? Alla talar väl inte tungomål? Alla kan väl inte uttyda?

1. Paulus knyter nu ihop säcken och avslutar sitt resonemang om behovet av mångfald och enhet i församlingen genom att lista åtta olika exempel på kroppens olika delar. Exemplen är en mix av tjänstegåvor, nådegåvor och allmänna gåvor.
2. Paulus första exempel, ”apostel” (”apostolos” på grekiska), betyder ”sänd”, och kan ha flera olika betydelser. För det första så är i en mening alla kristna apostlar, dvs. ”sända” av Jesus ut i världen för att predika evangeliet i ord och handling. För det andra så kan apostel syfta på Jesu tolv apostlar, hans närmaste krets som skrev Nya testamentet och var den tidiga kyrkans första ledare. Ett kriterium för att vara en sådan apostel var att man varit med Jesus enda från början, samt vara sänd av Jesus (Joh 20:21) som ett ”vittne om Jesu uppståndelse” (Apg 1:21-22). Apostlar av detta slag finns inte idag utan är förbehållet den första kyrkans tid i syfte att lägga grunden för kristendomen (Ef 2:20, Apg 2:42). En tredje betydelse av ordet ”apostel”, och den slags apostel som jag tror Paulus menar i denna vers, är ”en pionjär församlingsledare”, ”församlingsplanterare” eller ”missionär”. Exempelvis ser vi att de pionjära församlingsledarna Paulus (1 Kor 9:1–2), Barnabas (Apg 14:14), Jakob (Gal 1:19), Andronikus och Junias (Rom 16:7) alla kallas för ”apostlar”, även om de inte var bland de tolv ursprungliga apostlarna. En apostel av detta slag arbetar med evangeliet, lägger grunden för församlingar eller församlingsverksamhet, bygger upp och tar nya initiativ på nya platser. När arbetet står på egna ben rör sig aposteln vidare till nya onådda områden för att bygga upp Guds rike även där. På grund av att en apostel ofta är en pionjär som bryter ny mark och bygger upp en församling från grunden, så är apostlar ofta begåvade med mer eller mindre alla olika sorters tjänstegåvor (Ef 4:11). En apostel måste vara en evangelist för att nå nya människor, och en herde för att ta hand om de som blir frälsta. En apostel måste också kunna profetera för att på ett övernaturligt sätt beröra människors inre, och måste också kunna predika Skriften på ett sätt så att folk förstår.
3. Paulus andra exempel, ”profet” (”prophetes” på grekiska) handlar i grund och botten om att förmedla budskap från Gud till Guds folk. Profetiska ord ger människor ”uppbyggelse, uppmuntran och tröst” (1 Kor 14:3) till hela församlingen (1 Kor 14:4–5) och kan i evangelistiska syften avslöja en människas inre ”hemligheter” så att de leds till frälsning och tillbedjan (1 Kor 14:24-25). Eftersom det profetiska budskapet är från Gud men levererat genom en människa, så kan profetiska hälsningar ibland innehålla misstag, eller vara ”färgat” av den som har upplevt budskapet. Därför är det viktigt att alla profetiska ord ”prövas” av de som hör budskapet, så att de stämmer överens med Guds ord och vilja (1 Kor 14:29, 1 Thess 5:20-21). Några exempel på nytestamentliga profeter är Agabus, som förutsade en svår hungersnöd (Apg 11:28), Judas och Silas, som uppmuntrade och styrkte bröderna (Apg 15:32), och evangelisten Filippus fyra ogifta döttrar som alla hade profetisk gåva (Apg 21:8–9).
4. Paulus tredje exempel, ”lärare” (”didaskalos” på grekiska), är en tjänstegåva som undervisar i Guds ord (Rom 12:7). Detta gör naturligtvis även evangelister och herdar, men lärare har en särskild förmåga att kunna öppna upp Skrifterna (Luk 24:25-32), dela ”sanningens ord” (2 Tim 2:15), undervisa ”den sunda läran” (Tit 2:1), föra vidare apostlarnas lära (2 Tim 2:2) så att folk förstår och tar till sig budskapet på ett djupare plan.
5. Se min kommentar till 1Kor 12:1–11 för mer om kraftgärningarnas, helandets och tungotalets nådegåvor.
6. Paulus sjätte exempel, gåvan ”att hjälpa” (”antilempsis” på grekiska) innebär att man hjälper och assisterar andra att tjäna Gud i sina gåvor alternativt hjälper människor socialt och diakonalt på olika sätt. I Gamla testamentet finns en fin berättelse om kung Sauls son Jonatan och hans ”vapenbärare” (1 Sam 14). I berättelsen är det Jonatan som är hjälten, men han hade inte klarat det om det inte vore för hans anonyma vapenbärare. Inte nog med att vapenbäraren naturligtvis bar Jonatans vapen åt honom, han var också ett stöd som gav Jonatan mod till att våga genomföra sin uppgift. När Jonatan tvekar inför sin uppgift så säger vapenbäraren: ”Gör allt du har i sinnet. Gå du! Jag följer dig vart du vill.” (1 Sam 14:7). Utan vapenbärarens stöd hade Jonatan aldrig klarat av sin egen uppgift. När striden väl kommer är det Jonatan som måste strida, men vapenbäraren går bakom och ger dödsstöten åt de som Jonatan besegrar. Tillsammans besegrar de filisteerna vilket leder till att Israel så småningom vinner kriget mot alla odds. Dock är det bara Jonatan som får äran för segern medan vapenbäraren förblir anonym. Men för en person med gåvan ”att hjälpa” så är det inte rampljuset som är belöningen, utan att få se andra människor växa i sin tro och fungera i sina gåvor till Guds ära.
7. Paulus sjunde exempel, gåvan att ”styra” (”kybernesis” på grekiska) hör ihop med att vara exempelvis en ”styrman” på en båt (Apg 27:11), en ”pilot”, en ”vägledare” eller en ”guide”. På det stora och övergripande planet är en person med denna gåva duktig på att med den helige Andes hjälp styra församlingen åt rätt håll och se till så att det varken går för fort, för långsamt eller åt fel håll, och så att alla är på rätt plats och vet vad de ska göra (Ords 24:6). På det personliga planet är en person med den här gåvan duktig på att med den helige Andes hjälp vägleda människor i enskilda samtal (Ords 1:5).

³¹ Men sträva efter de nådegåvor som är störst. Och nu ska jag visa er en väg som vida överträffar alla andra:

1. Paulus gör nu en parentes i sin undervisning om nådegåvornas funktion i församlingen för att visa att nådegåvor och tjänstegåvor är i princip helt meningslösa om de inte sätts i sin rätta kontext av kärlek. Till en början kan Paulus uppmaning att ”sträva efter de nådegåvor som är störst” låta motsägelsefullt med tanke på att han ju precis haft ett långt resonemang om att inte rangordna olika gåvor och tjänster i församlingen eftersom alla behövs. Men poängen som Paulus kommer till efter att först ha förkunnat kärlekens väg i kapitel 13, är att exempelvis profetians gåva i en mening är bättre än tungotalets gåva eftersom den som profeterar bygger upp församlingen, medan den som talar i tungor bara bygger upp sig själv (1Kor 14:1–4). I ett perspektiv av kärlek till medmänniskan så är profetians gåva således ”större” än tungotalets gåva.
2. Paulus beskriver kärleken som en ”väg” vi ska gå på. Att ”gå” eller ”vandra” (”halakha” på hebreiska) på en väg kan vara synonymt med att ”leva på ett visst sätt” eller ”gå på en väg som leder till en livsstil”. De första kristna kallade sin tro för ”Vägen” (Apg 19:9, Apg 19:23, Apg 24:14, Apg 24:22, Apg 16:17, Apg 18:25-26, Apg 22:4, Jes 30:21, Jes 35:8). Att gå på kärlekens ”väg” innebär inte bara att man visar kärlek lite då och då vid väl valda tillfällen, utan att man har kärlek som utgångspunkt och låter det påverka hela ens liv på alla områden.

---

[i] Seneca den yngre, Moral letters to Lucilius 95.52

[ii] Josefus, Om det judiska kriget, 4.406, 4.7.2