1Kor 12:1–11 – Andens gåvor

¹ När det gäller de andliga gåvorna, bröder, vill jag inte att ni ska vara okunniga.

1. Efter att ha instruerat församlingen i Korinth om hur man ska fira nattvard övergår Paulus nu till att undervisa om Andens gåvor. Sammanfattningsvis kan man säga att när Jesus kommer tillbaka kommer vi att få en ”andlig” uppståndelsekropp, dvs. samma kropp fast anpassad efter det nya eviga andliga livet (1Kor 15). Men eftersom detta framtida uppståndelseliv inte har börjat än (1Kor 13:8–13), så bygger den helige Ande upp församlingen genom de Andens gåvor som han ger oss (1Kor 12–14).
   1. Orsaken till att Paulus skriver om Andens gåvor är på grund av att församlingen i Korinth har ställt en fråga till Paulus om detta. Dock svarar inte Paulus nödvändigtvis på deras fråga, utan försöker i stället reda ut de problem som fanns i församlingen på detta område. I kapitel 12 och 14 bemöter Paulus det felaktiga användandet av tungotalets nådegåva och visar att det behöver finnas en mångfald av andliga gåvor i kombination med enhet i församlingen. Korinthiernas överdrivna betoning på tungotal verkar ha skett på bekostnad av kärlek till varandra, vilket Paulus bemöter i kapitel 13. Det finns också ett ständigt bakomliggande bekymmer med att församlingen i Korinth var ”överandliga” i bemärkelsen att de såg sina många andliga gåvor som ett tecken på att de nått en högre andlig nivå där varken korset eller den fysiska kroppen längre var viktig. Det kan mycket väl vara så att korinthierna har sett sitt överflöd av Andens gåvor och i synnerhet tungotalets gåva, ”änglars språk” (1Kor 13:1), som ett bevis på att de är de ”änglar” som Jesus sa är ”uppståndelsens barn” som ”varken gifter sig eller blir bortgifta” (Luk 20:35-36). Detta har Paulus skrivit rätt mycket om i kapitel 1 och 2, men går även in på i kapitel 15. Paulus svar på en överdriven och individualistisk överandlighet är att betona syftet med Andens gåvor; de är tänkta att bygga upp församlingen i enhet och kärlek på ett ordnat sätt.
2. I sin inledning skriver Paulus ”Angående pneumatikos”, vilket är ett grekiskt ord som inte är alldeles enkelt att korrekt översätta. Det skulle kunna syfta på ”en person som har Anden/en andlig person” eller ”Andens gåvor/andliga gåvor”. I 1Kor 2:15, 1Kor 3:1 och 1Kor 14:37 syftar Paulus på ”en person som har Anden” när han skriver pneumatikos: ”Om någon tror sig vara andlig/pneumatikos, ska han inse att…” (1Kor 14:37a), vilket skulle kunna tyda på att det också bör översättas så här. Det skulle passa bra in i ett av de större problemen med församlingen i Korinth, nämligen att det fanns överandliga personer som svävat i väg i sin andlighet. Med utgångspunkt i sin världsliga visdom ”tycker de sig ha kunskap” (1Kor 8:2) och vara högre stående ”andliga människor”. Paulus vänder sig nu till dem och vill inte att de ska vara ”okunniga” om Andens gåvor. Dock finns det annat som talar för att det Paulus syftar på i just detta kapitel är hur den helige Ande manifesterar sig i församlingen, exempelvis hur Paulus uttrycker sig i det tillhörande kapitel 14: ”Var ivriga att få de andliga gåvorna/pneumatikos, framför allt profetians gåva.” (1Kor 14:1b)^[i]
   1. Ett annat grekiskt ord som kan vara bra att känna till i sammanhanget är ”charisma”, som normalt översätts på svenska till ”nådegåva” (1Kor 12:4). Ordet kommer egentligen inte från det grekiska ordet charis (”nåd”) som man skulle kunna tro, utan från verbet charizomai, som betyder ”att ge fritt” eller ”att ge gratis”. Substantivet charisma betyder i sig självt inte att det är en ”andlig” gåva, utan att det är en ”gratis” gåva. I Rom 5:15-16 betyder exempelvis charisma inte ”andlig nådegåva”, utan den frälsningsgåva Jesus ger oss. I 1 Korinthierbrevet använder dock Paulus ordet charisma för att kontrastera korinthiernas skryt över sin egen förträffliga andlighet (1Kor 4:7) med de andliga gåvor som den helige Ande ger oss gratis och som syftar till att bygga upp församlingen.[ii] I dessa kapitel där Paulus undervisar om den helige Andes gåvor så använder Paulus ibland ordet pneumatikos, som jag skrev om i min förra kommentar, och charisma synonymt (1Kor 12:31, 1Kor 14:1). Men oftast använder Paulus charisma när han syftar på hur Andens gåvor manifesterar sig i församlingen, och pneumatikos när betoningen är mer på den helige Ande. Tydligt är i alla fall att man inte kan skilja allt för mycket mellan hur Anden manifesterar sig genom de gåvor han ger församlingen och den helige Ande som person. Med tanke på att kapitel 12 handlar om gåvorna, men att Paulus skriver pneumatikos, kanske den bästa översättningen av 1Kor 12:1 är något i stil med ”Angående Andens gåvor”. Dvs. att undervisningen handlar om gåvorna, men betoningen är på att gåvorna är Andens.^[iii]En ytterligare viktig sak att ha med sig när man studerar nådegåvorna är att fokus och betoning inte bör vara på hur man själv kan söka och få en nådegåva som om det vore ett samlarobjekt att lägga på hyllan. Snarare handlar nådegåvorna om hur Anden manifesterar sig genom den troende i församlingen till andra församlingsmedlemmars uppbyggelse. Målet och syftet med nådegåvorna är alltså inte att en individ ”har” en nådegåva, utan att Anden verkar i församlingen.

² Ni vet att när ni var hedningar drogs ni oemotståndligt till de stumma avgudarna.

1. Innan Paulus börjar undervisa om Andens gåvor påminner han korinthierna om något som de känner väl till, nämligen hur det var att vara hedningar. I sitt gamla liv med tillbedjan av avgudar i hedniska tempel så kanske somliga av korinthierna har upplevt demoner och onda andars andlighet som till viss mån liknade den kristna andligheten. Det finns många icke-kristna religiösa sammanhang där utövarna hamnar i extas och säkerligen upplever detta som ”andligt”, men detta är en andlighet som Paulus inte vill att vi kristna ska hålla på med. Nu vill Paulus kontrastera deras gamla hedniska andlighet med hur det borde vara i det nya Andens liv.
   1. Om man kommer från en icke-kristen bakgrund är det inte omöjligt att man har med sig en felaktig förståelse av andliga ting, man kanske till och med tidigare har varit influerad av en demonisk andlighet. Det gäller att lägga allt det hedniska åt sidan och i stället försöka lära sig den sunda bibliska andligheten.

³ Därför ska ni veta att ingen som talar genom Guds Ande säger: ”Förbannelse över Jesus”, och att ingen kan säga ”Jesus är Herren” annat än i kraft av den helige Ande.

1. För en kristen är det lätt hänt att tolka ett överflöd av Andens gåvor som ett automatiskt tecken på Andens närvaro. Men genom att inleda sin undervisning om Andens gåvor med att bekännelsen ”Jesus är Herre” är en absolut nödvändighet, samt att mitt i sin undervisning om Andens gåvor slå fast att kärleken är det centrala (1Kor 13), för att sen avsluta sin undervisning med att låta Andens gåvor fungera ”värdigt och med ordning” (1Kor 14:39), så visar Paulus med all önskvärd tydlighet vart skåpet ska stå. Ett kristet och sunt användande av Andens gåvor, i motsats till ett hedniskt och demoniskt, utgår från bekännelsen att Jesus är Herre, sker i en kärleksfull och uppbygglig miljö och under ordnade former.
   1. På Bibelns tid var det inte alls ovanligt att en person påstod sig ha ett budskap från Gud och kunde göra mirakler. För Paulus är det viktigt att vi kristna först och främst inte ska lyssna på någon ”profet” som inte är kristen och bekänner sig åtminstone till den mest grundläggande bekännelsen: ”Jesus är Herren”, och för det andra att vi alltid ska ”pröva” om det som en profet säger stämmer överens med Guds ord (1 Kor 14:29, 1 Thess 5:20–22, 1 Joh 4:21).
      1. Allt för ofta gör vi kristna misstaget att tro att bara för att en person har utrustats med en andlig gåva så är allt han eller hon säger ett budskap direkt från Gud. När man begår detta misstag har man totalt missat ett av de viktigaste budskapen i detta kapitel, nämligen att vi är en kropp med olika delar och att vi behöver varandra. Om en person har fått en gåva ska vi glädjas åt det, men vi får inte glömma att Gud har gett andra gåvor åt andra personer, och att de är minst lika viktiga för kroppens välbefinnande, även om de inte är lika ”häftiga”.
2. En annan möjlig förklaring till denna vers är de antika ”förbannelsetavlor” gjorda i bly som arkeologer grävt fram en mängd av i Korinth med omnejd. Dessa användes i den grekisk-romerska världen för att åkalla en gud för att förbanna en rival eller någon man inte tyckte om. Proceduren gick till som så att man skrev texten på en blytavla för att sen förstöra tavlan eller slå en spik igenom den samtidigt som man uttalade en förbannelse över sin motståndare. Därefter grävde man ner tavlan i marken eller placerade den i en brunn, ett bad, en fontän eller ett särskilt tempel. Över 1000 sådana här förbannelsetavlor har hittats av arkeologer.^[iv] Denna hedniska praktik levde till viss del vidare bland kristna i hundratals år, bland annat i Korinth. Exempelvis har man i Korinth hittat gravinskriptioner med förbannelser över de som vill öppna gravarna: ”En grav som tillhör Makedonien, som har blivit (en kvinna) av saligt minne. Om någon försöker öppna den utan samtycke från dess ägare, må Annas och Kaifas förbannelse vara över honom.” (Hannas och Kaifas var två överstepräster (Luk 3:2) som anses ha varit de två främsta anstiftarna till Jesu korsfästelse, och som på ikoner ofta avbildas i helvetet.)^[v]
   1. I 1Kor 12:3 står det varken ”förbannelse över Jesus” eller ”Jesus är Herren”, utan det står ”förbannelse Jesus” [Anathema Iesous] och ”Herre Jesus” [Kyrios Iesous]. Med tanke på hur långsökt och orimligt det är att en kristen överhuvudtaget skulle få för sig att i en gudstjänst säga ”förbannelse över Jesus” så är det inte helt omöjligt att det Paulus syftar på är den hedniska traditionen av att åkalla en gudom när man förbannade någon man inte gillade. Vi vet från övriga Korinthierbrevet att församlingen hade problem med splittring och rivalitet (1Kor 1:10-13), att de försökte dra varandra inför domstol (1Kor 6:1) och att de betedde sig som sekulära korinthier (1Kor 3:3). Kanske uttalade de också förbannelser över varandra som de hade gjort innan de blev kristna? Eller bad böner mot varandra och avslutade med ”i Jesu namn!”? Om så var fallet så är Paulus tydlig med att ingen kristen får använda namnet Jesus för att uttala förbannelser över någon man ogillar eller är i konflikt med. Dock, om den här tolkningen är korrekt är det i så fall väldigt anmärkningsvärt att Paulus avslutar Korinthierbrevet med att skriva ”Om någon inte älskar Herren ska han vara under förbannelse [Kyrion eto Anathema].” (1Kor 16:22).
3. En intressant kristologisk detalj som inte framkommer i svenska Bibelöversättningar är att det i den grekiska grundtexten står ”Kyrios Iesous”, vilket enligt Gordon Fee översätts korrekt till ”Herren är Jesus”, snarare än ”Jesus är Herre”. Paulus skriver på samma sätt i Rom 10:9 och Fil 2:11. Det som är anmärkningsvärt med detta är att ”kyrios” utan en artikel används nästan uteslutande i grekiska Gamla testamentet för att återge ”YHWH”, dvs. Guds namn ”Jag är den Jag är”. Att bekänna att Jesus är YHWH är en nog så hög bekännelse så att det räcker och blir över, men Paulus går ett steg längre och bekänner att YHWH är Jesus! Inte nog med att Jesus är ”gudomlig” i någon abstrakt mening eller har upphöjts till någon form av mystisk gemenskap med YHWH, utan YHWH själv, den Gud som har skapat hela världen och lett sitt folk Israel ut ur Egypten, har också fötts som en människa och dött på ett kors för vår frälsnings skull.^[vi]

⁴ Det finns olika nådegåvor, men Anden är densamme. ⁵ Det finns olika tjänster, men Herren är densamme. ⁶ Det finns olika kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla. ⁷ Men hos var och en visar sig Anden så att det blir till nytta.

1. Genomgående i Paulus undervisning om Andens gåvor är att det finns en mångfald av gåvor, tjänster och kraftgärningar, att var och en får olika gåvor, men att det är en Herre och Gud som manifesterar sig genom Anden.
2. Efter att Paulus har skrivit att det finns olika ”nådegåvor” [charismata], ”tjänster” [diakoniai] och ”kraftgärningar” [energēmata], så är det värt att notera att Paulus inte skriver att ”var och en får en nådegåva”. Det Paulus däremot skriver är att ”hos var och en manifesterar sig Anden (eller ”visar sig” som Folkbibeln översätter det) så att det blir till nytta”. Detta innebär att man som Andefylld lärjunge inte ska stirra sig blind på att få ta emot just en nådegåva, utan vara öppen även för att ta emot en tjänst eller en kraftgärning. Syftet med Andens gåvor är ju inte att upphöja individer utan att uppbygga församlingen. Gud väljer själv utefter sin vishet hur han vill manifestera sig genom oss och det ena är varken bättre eller sämre än det andra eftersom mångfalden behövs för att helheten ska fungera. Ett för stort fokus på bara en av gåvorna, exempelvis tungotalet, skapar en deformerad kropp, som Paulus kommer att skriva om lite senare i detta kapitel.
3. Vi ska också komma ihåg att Paulus undervisning om Andens gåvor i 1 Korinthierbrevet kommer som ett svar på korinthiernas frågor samt Paulus instruktioner in i en bekymmersam lokal situation i församlingen i Korinth. Detta är alltså inte en generell undervisning med en komplett lista på antalet nådegåvor. Att Paulus skriver om just dessa 9 nådegåvor och listar dem på det sätt han gör beror på att han skriver in i en situation med specifika bekymmer med världslig visdom och ett osunt överanvändande av tungotalets gåva. När Paulus skriver till en annan situation och en annan församling så listar han också andra gåvor: “⁶ Vi har olika gåvor [charismata] efter den nåd vi har fått: att profetera i överensstämmelse med tron, ⁷ att tjäna i vår uppgift, att undervisa i läran, ⁸ att förmana med uppmuntran och tröst, att dela ut gåvor utan baktankar, att vara hängiven som ledare, eller att visa barmhärtighet med glatt hjärta.” (Rom 12:6–8)

⁸ Den ene får av Anden ord av vishet,

1. Att Paulus inleder med nådegåvan ”ord av vishet” [logos sophia] är en tydlig koppling till hur han inledde hela brevet med att kritisera korinthierna för att de distanserade sig från hans apostoliska ledarskap och undervisning om korset i sitt jagande efter världslig visdom. För Paulus är visdom inte någon slags djup insikt om Guds mystiska och fördolda hemligheter som bara särskilt smarta personer kan förstå, utan Guds visdom är budskapet om Jesus Kristus som korsfäst som Guds Ande uppenbarar för alla som tror (1Kor 2:6–16). Vishetens nådegåva är därför en motsats till ”människors visdom” och handlar i stället om att den helige Ande manifesterar sig genom en sund undervisning om hur man ska följa Jesus genom att ”förneka sig själv och ta sitt kors” (Matt 16:24). Med andra ord exakt det som Paulus själv gjorde när han predikade i Korinth (1Kor 2:2–5), och det som han har gjort genom att skriva 1 Korinthierbrevet.

den andre får ord av kunskap genom samme Ande.

1. Den andra nådegåvan, ”ord av kunskap” [logos gnosis], handlar om att Anden på ett övernaturligt sätt uppenbarar kunskap som man inte kan känna till på vanligt vis. I och med att Paulus kopplar ihop ”kunskap” med ”ord” så kan man tänka sig att den här nådegåvan handlar om att med Andens hjälp öppna upp Skriften, så som exempelvis Jesus gjorde när han ”öppnade Skrifterna” (Luk 24:32) för Emmausvandrarna genom att visa vart det står ”om honom i alla Skrifterna” (Luk 24:27). Att Emmausvandrarna upplevde det som att det ”brann i deras hjärtan” (Luk 24:32) när Jesus talade med dem om Skriften indikerar att det var Anden som manifesterade dessa ”ord av kunskap” i deras hjärtan. Bruket av kunskapens nådegåva handlar alltså inte om att få en ”ny” kunskap eller uppenbarelse, utan om att den helige Ande visar på Jesus i Bibeln.

⁹ En får tro genom samme Ande,

1. Den tredje nådegåvan, ”tro” [pistis], är inte den frälsande tron på Jesus, utan ”tron som kan flytta berg” (1Kor 13:2) som Jesus undervisade om (Mark 11:23-24). Alla troende har givetvis, som namnet antyder, ”tro”, men trons nådegåva handlar om att i vissa kritiska situationer få en övernaturlig visshet om att Gud i sinom tid kommer att svara på en bön eller agera på ett visst sätt. Ett väldigt bra exempel är när en lam man vid Sköna porten ber Petrus om lite pengar, varpå Petrus svarar: “”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!” Han grep honom i högra handen och reste honom upp, och genast fick mannen styrka i fötter och vrister.” (Apg 3:6–7). På något sätt fick Petrus en sådan visshet om att den lame mannen skulle bli helad så att han i förväg kunde berätta för mannen vad som skulle hända och sedan dra upp honom från marken!

en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande,

1. Den fjärde nådegåvan, ”gåvor att bota sjuka” [charismata iamaton], handlar om att den helige Ande manifesterar sig genom att sjuka blir helade. Alla kristna kan rent generellt be för sjuka och många som gör det regelbundet kan vittna om att det ibland sker mirakler! Men den som får helandets nådegåva kan bli särskilt uppmanad av Guds Ande att be för en person som kommer att få ta emot ett helande. Ett exempel är när Paulus predikar i Lystra och får se ”en man som var handikappad och förlamad i benen från födseln”: ”När Paulus ser att mannen hade tro så att han kunde bli botad sade han med hög röst: ”Res dig upp och stå på dina ben!” Då hoppade han upp och började gå omkring.” (Apg 14:8–10). Helandet i Lystra berodde på att ”Herren bekräftade sitt nåderika ord” (Apg 14:3). Övernaturliga mirakler hör ihop med en sund Bibelundervisning.
   1. Det är viktigt att poängtera att gåvan att bota sjuka inte är en magisk kraft som bäraren av denna gåva kan använda för att gå runt och hela alla människor man rör vid. Varken Jesus eller Paulus botade alla sjuka de gick förbi. Gåvan handlar om att vara öppen och redo när Guds Ande av olika skäl vill använda en person för att bota en sjuk. Att helt enkelt vänta in ett tilltal från Gud och agera när det väl kommer. Man blir inte en profet bara för att man har fått den profetiska gåvan, eller en helbrägdagörare bara för att man har fått helandets gåva. Andens gåvor har inte ett fokus på den som bär gåvan, utan på hur den helige Ande manifesterar sig i församlingen och blir till välsignelse för människor som blir helade eller uppmuntrade, uppbyggda och tröstade av Gud genom ett profetiskt ord.
   1. Paulus bad för sjuka som blev helade, men det fanns också sjuka i hans närhet som inte blev helade. Exempelvis skrev Paulus till Timoteus att ”Trofimus lämnade jag i Miletos eftersom han var sjuk” (2Tim 4:20). Också Paulus hade bekymmer med sin hälsa verkar det som (1Kor 2:3, 2Kor 12:7–10, Gal 4:14).
2. En intressant detalj är att den här nådegåvan står i plural, dvs. ”gåvor att bota sjuka”. Paulus förklarar inte varför han skriver så, men detta tyder på att det finns en mångfald i hur Anden helar människor, en tolkning som jag av erfarenhet kan bekräfta. En del blir helade direkt, andra gradvis, andra efter lång tid av bön och väntan på Guds rätta tid, andra får uppleva inre frid i stället för kroppsligt helande.
3. Att inte tro att Gud kan hela på riktigt här och nu, indikerar att man har influerats för mycket av ”mänsklig visdom” som Paulus så hårt kritiserar i kapitel 2.

¹⁰ en annan att göra kraftgärningar.

1. Den femte nådegåvan, ”kraftgärningar” [energemata dynameon], rymmer alla andra slags övernaturliga mirakler som inte är kopplade till helande. Några exempel på spektakulära kraftgärningar är när Jesus och Petrus gick på vatten (Matt 14:22-33), när Jesus befaller stormen att stilla sig (Matt 8:23–27) eller när Guds Ande hastigt ”rycker bort” Filippus från öknen och förflyttar honom mirakulöst till staden Asdod (Apg 8:39).

En får gåvan att profetera,

1. Den sjätte nådegåvan, att ”profetera” [propheteia], handlar om att tala till Guds folk under inspiration av Guds Ande. Det kan handla om framtida förutsägelser, som exempelvis när ”några profeter” från Jerusalem kom ner till församlingen i Antiokia och profeterade att det skulle bli en hungersnöd över hela världen (Apg 11:27-30). Men det kan också handla om att Anden talar genom någon som får ge antingen en individ eller församlingen som helhet ett ord av ”uppbyggelse, uppmuntran och tröst” (1Kor 14:3).
   1. När jag var ungdomspastor i Bankeryd fick jag personligen uppleva detta. Inför min sista termin som ungdomspastor så bad jag till Gud och frågade om han ville jag skulle göra något speciellt under min sista tid. Som svar fick jag att jag på ungdomssamlingarna skulle predika utifrån Apostlagärningarna och sen när jag var klar skulle stå kvar på scenen och lyssna på Guds Ande och då skulle han tala genom mig till ungdomarna. När det väl var dags och jag hade predikat första kapitlet i Apostlagärningarna så gjorde jag precis som Gud hade sagt, jag stod kvar på scenen och lyssnade, men jag visste inte om Gud verkligen skulle säga något. Men efter en liten stund så fick jag ett budskap som jag berättade för ungdomarna. Efter ungdomssamlingen kom sen en av ungdomarna fram och berättade att budskapet var riktat till just den personen och att hon verkligen hade behövt höra det just då. Fredag efter fredag fortsatte detta och Guds Ande talade varje fredag hela den terminen och i stort varje fredag kom det fram någon av ungdomarna som berättade att budskapet var just till dem.
      1. Till saken hör att de första gångerna jag lyssnade på Guds Ande så fick jag se en inre andlig syn av en trädgård. Till en början trodde jag att detta var ett budskap till någon utav ungdomarna, men eftersom bilden återkom varje fredag samtidigt som ingen av ungdomarna kände sig träffad, så förstod jag till slut att denna bild var ett budskap från Gud till mig! Innebörden i bilden var att Gud lät mig gå in i hans egen privata trädgård, dvs. församlingen, och när jag fick dessa profetiska ord till ungdomarna så var det som att jag fick gå in i hans trädgård och ansa fruktträden och blommorna så att de skulle kunna växa till sin fulla potential och kunna ge god frukt. Ibland behöver vi kristna bli uppmärksammade på exempelvis vår egen synd eller något i vårt liv som vi behöver göra upp med, dvs. bli ”ansade” av Guds Ande.

en annan att skilja mellan andar.

1. Den sjunde gåvan, att ”skilja mellan andar” [diakriseis pneumaton], handlar om att pröva (1Kor 14:29, 1Thess 5:19-22) om det som profeterats kommer från Gud, om det är ens egna personliga tankar, eller om det i värsta fall kommer från Antikrist (1Joh 4:1–3). På samma sätt som de två gåvorna härnäst, att ”tala olika slags tungomål” och att ”uttyda tungomål” hänger ihop, så hänger att ”profetera” ihop med att ”skilja mellan andar”. Det första man ska pröva är om det stämmer överens med Guds ord, det andra man ska pröva är om det är till ”uppbyggelse, uppmuntran och tröst” (1Kor 14:3), och det tredje man ska pröva är om det verkligen är ett budskap från Gud och inte ens egna personliga tankar.
   1. Hur vet om ett eventuellt profetiskt budskap är från Gud eller om det är ens egna tankar? Det bästa sättet att ta reda på det är genom att pröva, vänta och se! Om budskapet är från Gud så kommer det så småningom att ske. Om budskapet levererades i en sund och stabil församlingsmiljö är det inte hela världen om det råkar bli fel någon gång eftersom det ganska snabbt och lätt kan korrigeras genom ödmjuk prövning. Om man är osäker så är det bättre att berätta det budskap man tror kommer från Gud och uppmana till prövning, än att hålla tyst.
2. Ett exempel på denna gåva finner vi i Apg 16 där Paulus möter en slavflicka med en ”spådomsande” som skaffade sina herrar goda inkomster genom att spå. Även om den här flickan fick ”andliga budskap” så var de inte från Guds Ande, utan från en ond ande. Även om flickans budskap egentligen var ett högst bibliskt och korrekt budskap: ”De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg till frälsning!” (Apg 16:17), så var Paulus inte alls nöjd med att hon skrek detta budskap i flera dagar, och befallde till slut den onde anden att lämna henne.

En får gåvan att tala olika slags tungomål,

1. Den åttonde nådegåvan, att ”tala olika slags tungomål” [gene glosson], är gåvan att tala ett ”andligt bönespråk”. Ordet ”tungomål” betyder egentligen ”språk” och rent generellt innebär tungotal att man av Gud på ett övernaturligt sätt får ett ”bönespråk” som man kan använda för att i sin ande be till Gud med ord som man själv inte förstår men som Gud förstår (1 Kor 14:2, 14). Normalt sett är detta bönespråk inte ett befintligt språk utan ett ”andligt språk” som bara Gud förstår, men vid vissa speciella tillfällen kan den som talar i tungor på ett övernaturligt sätt få möjligheten att tala på ett befintligt språk, men som man själv aldrig har lärt sig (Apg 2:5–11). Den som talar i tungor är inte i extas utan kan kontrollera sig själv (1Kor 14:27). Paulus vill att alla kristna ska få del av tungotalets gåva (1 Kor 14:5) men konstaterar samtidigt att alla inte får det (1 Kor 12:30). Se min kommentar till 1Kor 14 för mer om tungotalets gåva.
2. När jag för många år sedan fick gåvan att tala i tungor så började det med bara ett ord som jag upprepade gång på gång. Jag visste inte vad ordet betydde men jag förstod på ett övernaturligt sätt att Gud förstod. Allt eftersom så kom det fler och fler ord och idag är mitt tungotal som ett språk jag använder i min personliga bön. Så jag har rent generellt fått tungotalets gåva, men jag har också ibland blivit använd av Gud på ett mer specifikt sätt. Vid ett tillfälle så bad vi några stycken för en viss person och hon råkade höra mitt tungotal och frågade när bönen var slut: ”Christian, kan du franska?” Jag svarade förvånat ”Nej” varpå hon berättade för mig att jag hade bett på franska och att hon förstod vad jag hade bett eftersom hon kunde franska. Tydligen så hade Gud på ett övernaturligt sätt lett mig till att be en bön på franska som hon behövde höra.
3. Som vi kommer att se i kapitel 14 så är Paulus noga med att tungotalet rent generellt bör användas för egen personlig uppbyggelse (1 Kor 14:4) och att man därför inte okontrollerat ska be i tungor på exempelvis en gudstjänst. Man får gärna tala i tungor på en gudstjänst men då vill Paulus att det i så fall ska vara högst två eller tre och att det dessutom ska uttydas eftersom hela församlingen då blir uppbyggd i stället för bara personen som ber (1 Kor 14:13-33). Har man ingen uttydning av sitt tungotal är det bättre att man ber till Gud tyst för sig själv (1 Kor 14:28).

en annan att uttyda tungomål.

1. Den sista och nionde nådegåvan som Paulus nämner i denna lista, att ”uttyda tungomål” [hermeneia glosson], är gåvan att på ett övernaturligt sätt förstå betydelsen av sitt eget eller någon annans tungotal.
2. När någon profeterar bygger det upp församlingen, men när någon talar i tungor bygger det bara upp den som talar i tungor, eftersom resten av församlingen inte förstår vad den som talar i tungor säger. Men om någon kan förklara vad den som talade i tungor egentligen bad om, då kan det bli uppbyggligt för även resten av församlingen (1 Kor 14:13-33).
3. Vid ett tillfälle när jag och några andra hade samlats till bön så bad jag i tungor tyst för mig själv, men den som satt bredvid råkade höra vad jag bad, och förstod dessutom vad jag bad! Även om mitt tungotal inte var något riktigt språk så kunde personen i fråga på ett övernaturligt sätt förklara för mig vad jag hade bett.

¹¹ Men i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.

1. Efter att ha listat nio olika nådegåvor, så knyter Paulus ihop säcken genom att återgå till det han inledde listan med, nämligen att den helige Ande väljer att manifestera sig genom de troende på olika sätt.
2. Tanken med de andliga gåvorna är att vi ska hjälpa varandra, inte upphöja oss själva. De andliga gåvorna bör användas så att de kommer ”till nytta”, blir till välsignelse för andra medmänniskor, samt förhärligar Gud. Varje kristen, utan undantag, har fått den helige Ande som en gåva i samband med sin frälsning. Tack vare att den helige Ande finns hos varje troende så kan alla kristna rent generellt be för sjuka, profetera, osv. Men utöver detta så kan även alla kristna dessutom utrustas med en viss specifik gåva så att man kan utföra en viss specifik tjänst för Gud.
3. Det finns en risk att man tror att Anden inte är närvarande bara för att man inte ser hans ”manifestationer”. Men bara för att Anden inte väljer att uppenbara sig på ett väldigt synligt sätt så betyder inte det att han inte är närvarande. Jesus själv säger att den helige Ande ”alltid skall vara hos er” (Joh 14:16). Den som bara söker Guds Ande i mirakulösa manifestationer riskerar missa den glädjefyllda friden i Andens ständiga närvaro.

---

^[i] Gordon D. Fee, The First Epistle to the Corinthians, red. Ned B. Stonehouse m.fl., Revised Edition, The New International Commentary on the New Testament (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2014), 637–638.

[ii] Paul Gardner, 1 Corinthians, red. Clinton E. Arnold, Zondervan Exegetical Commentary on the New Testament (Grand Rapids, MI: Zondervan, 2018), 63–66.

^[iii] Gordon D. Fee, The First Epistle to the Corinthians, red. Ned B. Stonehouse m.fl., Revised Edition, The New International Commentary on the New Testament (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2014), 638.

^[iv] Bruce W. Winter, After Paul Left Corinth: The Influence of Secular Ethics and Social Change (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2001), 164-167.

^[v] Bruce W. Winter, After Paul Left Corinth: The Influence of Secular Ethics and Social Change (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2001), 173.

^[vi] Gordon D. Fee, The First Epistle to the Corinthians, red. Ned B. Stonehouse m.fl., Revised Edition, The New International Commentary on the New Testament (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2014), 644–645.