1Kor 1:1–9 – Inledning

¹ Från Paulus

1. Paulus, också känd som Saul eller Saulus, levde cirka åren 5–65 e.Kr. och var från staden Tarsus i Kilikien. Paulus var en av de viktigaste apostlarna i och med att han startade många församlingar och skrev en stor del av Nya testamentet. Innan Paulus blev kristen var han en skriftlärd farisé, utbildad av rabbinen Gamaliel (Apg 22:3), och deltog i förföljelsen av Jesu lärjungar (Apg 7:60–8:1), fram till att han mötte Jesus på Damaskus-vägen (Apg 9:1–19). Paulus gjorde därefter tre missionsresor som har dokumenterats i Apostlagärningarna och skrev 13 brev i Nya testamentet.
2. Paulus hebreiska namn ”Saul” betyder ungefär ”fråga” och kommer troligtvis av att Paulus är av Benjamins släkt (Rom 11:1, Fil 3:5) vilket Israels förste kung Saul också är (1Sam 9:1–2). Paulus latinska namn ”Paulus” betyder ”liten” och användes troligtvis för att kommunicera med en internationell publik. Det var inte ovanligt att judar på den här tiden hade två namn; ett hebreiskt och ett latinskt eller grekiskt (Apg 13:9). Till en början kallas Paulus för ”Saul”, exempelvis av Jesus (Apg 9:4) och av Ananias (Apg 9:17), men väljer sen att kalla sig själv för Paulus, troligtvis för att närma sig icke-judiska människor på ett sätt som de kunde relatera till, något som var typiskt för Paulus mission (1Kor 9:19-23).
3. Paulus var från en judisk familj av Benjamins släkt (Rom 11:1, Fil 3:5) och växte upp i den grekiska staden Tarsus (Apg 22:3), som låg i de södra delarna av Mindre Asien, dagens Turkiet. Paulus var både medborgare i staden Tarsus (Apg 21:39) och hade romerskt medborgarskap (Apg 22:28). Till yrket var Paulus tältmakare (Apg 18:1–3), men studerade Skriften i Jerusalem i den välkände Bibelläraren Gamaliels skola (Apg 22:3). Troligtvis bodde Paulus hos sin syster i Jerusalem under denna tid och blev senare räddad av sin systerson (Apg 23:16).
4. Innan sin omvändelse så var Paulus en farisé (Fil 3:5) och en förföljare av de kristna (Apg 7:54-8:3), men mötte Jesus på Damaskusvägen och döptes av Ananias (Apg 9:1–19). Efter sin omvändelse begav sig Paulus först till Arabien och tre år senare till Jerusalem där han mötte de andra apostlarna (Gal 1:17-18). Ytterligare 14 år senare återvände Paulus ännu en gång till Jerusalem efter att ha sökts upp av Barnabas (Apg 11:25) och blev sen av den helige Ande kallad som missionär (Apg 13:2).
5. Paulus reste ut som missionär från staden Antiokia till Cypern och Mindre Asien tillsammans med Barnabas cirka år 48 (Apg 13:4-14:28). Sin andra missionsresa påbörjade Paulus förmodligen cirka år 49 och reste då runt i Mindre Asien, Makedonien och Achaia tillsammans med Silas (Apg 15:36-18:22). När Paulus kom till Korinth cirka år 51 mötte han Aquila och hans fru Priscilla, som hade blivit tvungna att lämna Rom eftersom de var judar. Eftersom de hade samma yrke, tältmakare, stannade Paulus hos dem och arbetade, samtidigt som han varje sabbat samtalade om den kristna tron i synagogan i Korinth. När judarna inte ville ta emot hans budskap började han i stället predika för grekerna i ett hus alldeles intill synagogan. Många korinthier, både judar och greker, kom till tro och döptes och församlingen grundades. Efter detta stannade sen Paulus kvar i staden och undervisade i Guds ord i ett och ett halvt år (Apg 18:1–11) innan han till slut återvände till Antiokia cirka år 53 (Apg 18:22). Sin tredje missionsresa påbörjade Paulus cirka år 53 och reste då bland annat runt i Galatien, Frygien, Makedonien och Grekland (18:23-21:16). Troligtvis skrev Paulus 1 Korintierbrevet år 54 under denna tredje missionsresa när han befann sig i Efesus.
6. Efter sina missionsresor kom Paulus till Rom cirka år 60 där han spenderade två år i husarrest (Apg 28:17–31). Några år senare led Paulus martyrdöden, eventuellt genom halshuggning.

genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel

1. Det verkar ha funnits medlemmar i församlingen som ogillade Paulus och inte ville att han skulle komma till Korinth (Apg 4:18), så det kan mycket väl vara därför som Paulus särskilt betonar att han är en ”apostel” och att det är Gud som har kallat honom till det uppdraget, inte han själv.
   1. Paulus använder ordet ”apostel” om sig själv inte mindre än 10 gånger i 1 Korinthierbrevet, vilket är mer än i något annat brev han skrivit. Utöver de tolv ursprungliga apostlarna så är det fem personer till som kallas för apostlar i Nya testamentet: Jakob (Gal 1:19), Mattias (Apg 1:26), Barnabas (Apg 14:14), och Andronicus och Junia (Rom 16:7). Paulus går mer utförligt igenom vad det innebär att vara en apostel i 1Kor 15 men kortfattat kan man säga att uppdraget innebär att vara ett Jesu vittne i ord och handling genom att predika evangeliet och grunda församlingar.
2. Det är tydligt att Paulus är en person som inte backar eller ger upp när han får kritik eller när saker sker som han inte hade tänkt. Paulus har spenderat 18 månader med att bygga församlingen i Korinth, och efter han lämnat så uppstår kaos och extraordinära synder samtidigt som vissa i församlingen inte vill veta av honom. Men i stället för att indignerat ge upp så skriver han 1 Korinthierbrevet för att försöka ställa saker till rätta. Paulus vägrar helt enkelt ge upp eftersom han vet att han inte har tagit sig uppdraget som apostel själv utan Gud har kallat honom till det.
   1. Liknande känslor av uppgivenhet är lätt att få om man tjänar Gud som pastor när kritik och problem avlöser varandra. Vid sådana stunder är det helt avgörande att påminna sig själv om att man inte tjänar för sin egen skull utan för att Gud har kallat.

och vår broder Sostenes.

1. Med tanke på att Paulus skriver ”vår broder” var denne Sostenes troligtvis den Sostenes som efterträdde Crispus som synagogföreståndare i Korinth efter att Crispus blivit frälst (Apg 18:8). Av något oklar anledning blev Sostenes sen misshandlad av befolkningen i Korinth (Apg 18:17). Troligtvis blev Sostenes frälst i Korinth genom Paulus undervisning och hjälpte sen Paulus att skriva detta brev till hemförsamlingen i Korinth.
   1. I och med att Korinth var en romersk stad blev den väldigt påverkad av vad som hände i Rom. Strax före Sostenes blev misshandlad kan vi läsa om hur Aquila och Priscilla nyligen lämnat Rom och kommit till Korinth på grund av förföljelse och antisemitism (Apg 18:1–2). Det kan alltså vara så att Sostenes misshandlades av antisemitiska romare eftersom han var judisk synagogföreståndare, alternativt att Sostenes misshandlades av judar som ogillade den kristna tron.

² Till Guds församling i Korinth, de kallade och heliga som helgats i Kristus Jesus, tillsammans med alla som åkallar vår Herre Jesu Kristi namn på varje plats där de eller vi bor

1. När Paulus skriver ”Guds församling” i ”Korinth” kontrasterar han Guds heliga församling med den syndiga staden Korinth. Genom att redan i sin inledning slå fast att församlingsmedlemmarna är ”heliga” och har ”helgats” av Jesus, så slår Paulus an tonen som han sen vidareutvecklar mer detaljerat i resten av brevet. När någon blir frälst så blir han förlåten sina synder och påbörjar en helgelseprocess med målet att bli så lik Jesus som möjligt. Visst, ingen är helt perfekt och helig från första stund, men frågan är vilken riktning vi går. ”Helgas” vi och går i riktning mot Jesu likhet, eller dras vi åt motsatt håll? I det stora hela så handlar problemen som Paulus försöker åtgärda med 1 Korinthierbrevet om att församlingsmedlemmarna i Korinth har börjat påverkas av ”världen” och gått i motsatt riktning mot vad de borde ha gjort. I stället för att leva helgat som kristna har de börjat leva köttsligt som ”alla andra”, dvs. de sekulära korinthierna (1Kor 3:3). Det omkringliggande syndiga samhället hade börjat påverka församlingsmedlemmarna i stället för tvärtom. De hade fört in det världsliga in i Guds rike i stället för att leva ut Guds rike i världen som de ljus i mörkret vi kristna är kallade till att vara.
   1. Samma utmaning gäller för oss kristna idag. Påverkas och influeras vi av världen eller påverkas och influeras världen av oss? Att synda och begå misstag händer alla kristna, men så länge som man är på väg åt rätt håll så finns alltid möjlighet till förlåtelse, förnyelse och upprättelse. Men har man självmant börjat gå åt fel håll krävs omvändelse för att komma rätt igen.
2. Det är viktigt att påminna sig om att trots alla de enorma problem som fanns i församlingen i Korinth, så kallar Paulus dem för ”heliga”. Vi kan alla ha oerhörda problem med det ena och det andra, men så länge som Gud inte har gett upp om oss ska inte vi heller göra det. Vi ska även ständigt påminna oss om att inte döma kämpande kristna hårdare än Paulus dömde de kristna i Korinth. Paulus nonchalerade inte synden i deras liv just därför att han såg dem som ”heliga”, och han försköt dem inte utan ansträngde sig som en kärleksfull förälder som försöker hjälpa sitt trotsiga barn till rätta.

³ Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus Kristus.

1. ”Nåd och frid” är en vanlig hälsning från Paulus. Gud har gett oss ”nåd” och frälst oss från vårt tidigare syndiga liv, och han har gett oss ”frid” som bär oss framåt i vårt nuvarande kristna liv.

⁴ Jag tackar alltid min Gud för er, för den Guds nåd som ni har fått i Kristus Jesus.

1. Enligt brevskrivarstandard på antikens tid så inledde man sitt brev med att presentera sig själv, sen mottagaren av brevet och sen en tacksägelse. Paulus skrev en sådan tacksägelse i alla sina brev förutom Galaterbrevet som fick en utskällning i stället.
   1. Paulus har en hel del bekymmer att ta itu med i Korinthierbrevet, därför kan det vara bra för blodtrycket att inledningsvis reflektera över vad man är tacksam för i församlingen.
   1. På samma sätt kan det vara bra även för oss idag att reflektera över vad vi ser för positivt i våra medmänniskor som vi eventuellt har något otalt med. Att innan vi säger något negativt både har tänkt igenom och uttryckt det vi trots allt är tacksamma för i den berördes liv.
2. Paulus är tacksam för den ”nåd” som korinthierna har fått från Gud i och med att de blivit frälsta i Jesus. Nåd är någonting man får från Gud gratis och oförtjänt. Man kan aldrig förtjäna nåd utan bara tacksamt ta emot. Församlingen i Korinth hade onekligen fått mycket gott från Gud, men det berodde inte på att de var så duktiga i sig själva eller att de på något sätt hade förtjänat Guds favör. Tvärtom så fanns det så mycket problem och synd i församlingen att det mänskligt sett är en gåta att Gud ändå gav dem så mycket gott.
3. Den nåd och välsignelse Gud vill ge sitt folk ger han genom Jesus Kristus. Det är inte genom att allmänt tro på Gud som man får ta emot Guds goda gåvor, utan specifikt genom Jesus Kristus.

⁵ I honom har ni blivit rika på allt, på allt tal och all insikt, ⁶ eftersom vittnesbördet om Kristus har fått stadigt fäste hos er. ⁷ Därför saknar ni inte någon nådegåva medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus ska uppenbaras.

1. Det grekiska ord som används för att beskriva att korinthierna har blivit ”rika”, ”ploutizo”, används normalt sett när någon blir rik på pengar (Luk 18:25, 1Tim 6:17), men används här om de andliga gåvor som församlingen har fått från Herren.
   1. Korinthierna var rika på ”talet” om Jesus, ”insikten” om Jesus, ”nådegåvorna” från Jesus och ”längtan” efter Jesu återkomst. Ju mer vi läser och studerar 1 Korinthierbrevet, desto gladare blir vi nog över att vi i vår församling inte har de problem de hade. Men samtidigt borde vi kanske också få en längtan efter att få mer av de rikedomar som församlingen trots allt hade fått. Församlingen i Korinth var om man betraktade vad de själva åstadkom ett syndanäste, men om man tittar på vad Gud gjorde i dem så var de ett konungapalats. Allt det goda som man måhända kunde skryta om i församlingen hade de inte åstadkommit själva utan fått gratis från Gud (1Kor 4:7).
      1. Utmaningen för den församling som är ett syndanäste är att helga sig bort från synden men bevara den andliga rikedomen. Utmaningen för den andligt fattiga församlingen är att bli rika på Guds goda gåvor utan att samtidigt öppna upp sig för synden. Målet är att bli rik både på helgelse och andliga gåvor.
      1. För kristna besökare såg förmodligen församlingen i Korinth mycket framgångsrik ut, med starka predikningar, hängivna människor, profetiska ord och tungotal. Men under ytan dolde sig mycket synd. Utmaningen för utomstående är att inte låta det goda Gud gör mitt i församlingen samtidigt göra att man ser mellan fingrarna och blundar för den synd som människor gör. Paulus tackar Gud för allt det goda Gud gör, men tar samtidigt itu med den synd som människorna gör. Det ena behöver man göra utan att försumma det andra.
2. Det grekiska ord som på svenska översätts till ”nådegåva” är charisma och kommer egentligen inte från det grekiska ordet charis (”nåd”) som man skulle kunna tro, utan från verbet charizomai, som betyder ”att ge fritt” eller ”att ge gratis”. Substantivet charisma betyder i sig självt inte att det är en ”andlig” gåva, utan att det är en ”gratis” gåva. I Rom 5:15-16 betyder exempelvis charisma inte ”andlig nådegåva”, utan den frälsningsgåva Jesus ger oss. I 1 Korinthierbrevet använder dock Paulus ordet charisma för att kontrastera korinthiernas skryt över sin egen förträffliga andlighet (1Kor 4:7) med de andliga gåvor som den helige Ande ger oss gratis och som syftar till att bygga upp församlingen.[i]

⁸ Han ska också styrka er ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår Herre Jesu Kristi dag. ⁹ Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre.

1. Ibland kan det kännas tungt och hopplöst att hålla ut i sin kristna tro och helgelse när världens frestelser pockar på och man känner sig ensam i sin kamp. Men Gud är trofast och kommer inte tillåta att vi frestas över vår förmåga (1Kor 10:13). Det verk Gud har påbörjat i oss kommer han också att fullborda (Fil 1:6).
2. Den ”gemenskap” som Gud har kallat oss till, koinonia, är inte vilken gemenskap som helst. Det grekiska ordet koinonia används för att beskriva den nära relation och gemenskap ett gift par har, men kan också syfta på det gemensamma ansvar en grupp känner för varandra. I Rom 15:26 ser vi exempelvis hur de kristna i Makedonien och Achaia känner solidariskt ansvar och gemenskap med de kristna i Jerusalem så de gör en koinonia, dvs. en ”insamling” till församlingen i Jerusalem. Utöver gemenskap med Jesus, så har också kristna enligt Paulus övriga undervisning kallats till koinonia med ”Kristi kropp” genom nattvarden (1Kor 10:16), med ”evangeliet” (Fil 1:5), med ”Anden” (Fil 2:1), med Kristi ”lidanden” (Fil 3:10). I 2Kor 6:14 använder Paulus ordet i negativ bemärkelse när han menar att kristna inte ska ha koinonia med otroende.^[ii]

---

[i] Paul Gardner, 1 Corinthians, red. Clinton E. Arnold, Zondervan Exegetical Commentary on the New Testament (Grand Rapids, MI: Zondervan, 2018), 63–66.

^[ii] Derek Leigh Davis, ”Assembly, Religious”, i Lexham Theological Wordbook, red. Douglas Mangum m.fl., Lexham Bible Reference Series (Bellingham, WA: Lexham Press, 2014).